0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com 
 
 

Ännu en vacker tös på etiketten och ännu en gång saknar jag förklaring till vem det är och var absinten fått sitt namn ifrån. Den var ändå rätt fin med sin 50-tals stil och jag drar lite på smilgroparna när jag ser den.
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 54%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: Ytterligare en blanche med kraftig louche som blir full efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Vi känner igen den sura lukten vid det här laget. Den är lika stark från flaska och glas och blir något mildare när den späds med vatten. No suprises here.

 

Smak: Ni kan det här vid det här laget, säg det med mig! En gräddig och lite sur smak med nyanser av anis. Den är dock aningen kryddstarkare än La Grenouillarde men det är ingen fördel i min bok.

 

Sammanfattning: Som en nästan exakt kopia av La Grenouillarde kan man tycka att den borde få samma betyg men den hade ingen (vad jag vet) tanke bakom namn eller etikett om absintmakare som hoppar från grästuva till grästuva för att sälja sitt hantverk i de andra byarna. Det är en mycket mysig detalj som jag tycker ska speglas på något sätt, betyget blir alltså snäppet lägre än hos La Grenouillarde trots att de är så lika. Betyget blir 2,5 av 5.

 

Absinthe Marylin

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com 


Finns tyvärr inte mycket att säga om den här absinten när det kommer till bakgrundshistoria. Etiketten har en tjusig flicka på sig istället för gamla propagandapostrar eller kvinliga grodor. Inget fel med det såklart men jag skulle velat veta varför den fick namnet Martin och vem kvinnan på etiketten är.
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 54%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: Såklart en blanche. Louchen är faktiskt tunnare än hos de tidigare absinterna från La Valote Martin vilket jag tolkar som att den är annorlunda *håller tummarna för att smaken ska skillja sig från de övriga.

 

Doft: Samma sura, gräddiga doft men den är lite tunnare än hos de andra och när den späts med vatten så känner jag nästan inget alls.

 

Smak: Här hade vi faktiskt en skillnad från de andra, men inte jättemycket. Den här var lite örtigare och till och med lite kryddstark, men såklart finns även den sura, gräddigheten också tillsammans med lite anis. Dock har den en svagare smak totalt sätt och texturen är inte lika len, dessutom känner jag lite mer av en bäska än hos de andra.

 

Sammanfattning: En något tröttare absint skulle jag vilja beskriva det som, den har både en tunnare louche, svagare doft och mer dämpad smak. Men det är väl såhär schweizarna vill ha sina absinter: blaskiga och lättdruckna så man inte ska behöva något socker. Det örtiga i smaken är välkommet men jag tror att över lag så skiljde den sig från de andra på mer av ett dåligt sätt än ett bra. Den ska tydligen ha mer malört i sig än de övriga vilket man tydligen skulle kunna känna både i doften och smaken, tråkigt nog var det inget jag märkte av. Den får snäppet lägre betyg än de övriga, 2,5 av 5.

 

Absinthe Martin

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com 


Då var vi tillbaka med en till av Philippe Martins absinter och idag är det "La Belle Époque" vi testar. Etiketten har samma motiv som ALANDIAs Suisse la Bleue, så blanda inte ihop dem. Motivet är från en poster som spreds i Schweiz efter att absint förbjudits. En absintmotståndare (munk) står triumferande på den döda, gröna fen och pekar på en kalender som visar 7:e Oktober 1910, datumet som absint förbjöds. I bakgrunden kan man se den gråtande Helvetica, den kvinliga gestaltningen av Schweiz. Bilden till vä. om munken symbolicerar Schweiz grundande år 1291. Det är en snygg etikett men jag förstår inte varför man vill använda en poster som symbolicerar absintens "undergång" som etikett på en absintflaska.
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 54%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: Som sagt, en blanche (eller "la bleue" om man är från Schweiz) som därmed inte är speciellt imponerande färgmässigt. Den har å andra sidan en fin tjock louche och den behöver inte mer än 1,5 delar vatten för att visa sig. Det brukar vara fördelen med blanches.

 

Doft: *Ger ifrån mig ett missnöjt grymtande som inte kan skrivas i bokstäver* Den här är väldigt likt Fée Verte du Val de Travers, surt och lite gräddigt, mest surt ur flaskan och mer gräddigt ur glaset. Dock har vi en del alkoholångor här också och sticker jag fejset för nära så vattnas det lite i ögonen. De 2 första delarna vatten lockar fram trälimsdoften på riktigt, men sen mattas den av lite och när alla 5 delar vatten är i så är vi tillbaka på samma sura, gräddiga doft som vi började med. En liten gnutta anis också, men den är sannerligen tyst och försynt.

 

Smak: Inte alls så mycket smak, och det lilla jag hittar är mest malört. Malörten medför även en viss bäska i eftersmaken som jag inte gillar. Texturen är inte speciellt len och det sticker på sidan av tungan.

 

Sammanfattning: All right, ytterligare ett stolpskott för mig. Liksom Fée Verte du Val de Travers är den här sur, gräddig och väldigt tam. Smaken är inte intressant på något vis och det enda som egentligen är något att ha känner jag är louchen, men det kommer man inte långt på. Även denna säljs i enlitersflaskor, vilket inte förvånar mig. Jag köpte dock inte mer än en dl så jag slängde inga stora pengar i sjön. Tvivlar på att jag skulle bjuda på den här, och det kommer ta lång tid innan jag dricker upp det jag har. På tur står 3 till av Philippe Martins blanches, och med tanke på hur de 3 första har varit så ser jag inte fram emot att smaka dem. Jag ger den inte mer än 2 gröna féer i betyg.

 

 

Absinthe la Belle Épo...

0 Läs mer >>
 

 

I Frankrike fick absint främst sitt fäste efter att franska soldater som slogs i Algeriet blev försedda med absint, främst för att göra vatten säkert att dricka men även för att höja moralen. De fattade tycke för spriten och när de sedan kom tillbaka hem så fortsatte de dricka det och trenden spridde sig. Så småning om blev drycken främst populär bland konstnärer, poeter, författare och andra kreativa människor. Sverige sände inte speciellt mycket soldater utomlands (tydligen deltog vi i liten skala här) och de få som tog med sig smaken för absint tillbaka gjorde inga djupa intryck på den icke existerande absintkulturen i Sverige. Många av våra kulturnissar reste dock utomlands till bl.a Tyskland, Schweiz och Frankrike för att studera eller hämta inspiration. På den här tiden var hela Europa avundsjuka på storebror-fransos som hade blivit så förbannat kulturell under La Belle Epoque, alla ville va som honom och eftersom alla kulturnissar drack absint i Frankrike så spred det sig även till resten av Europas kulturnissar. På så sätt fick ”den gröna musan” göda även den svenska inspirationen och när våra kreativa (och säkert något berusade) landsmän återvände hemåt så fyllde de rollen som de franska soldaterna fyllde i Frankrike. Absinten fanns snart på finare serveringar i större städer, och och universitetsstäder, men den blev inte lika populär som hos storebror-fransos.

 
 
 
Även i Sverige (som i så många andra länder) dracks det lite för mycket alkohol i slutet av 1800-talet, får känslan att det var något generellt för Europa på den här tiden. I Frankrike och Schweiz var nykterhetsrörelsen stor och absinten som hade blivit så poppulär där stämplades som den främsta syndabocken. Även i Svergie fick vi en motståndsrörelse, men den berörde sällan absinten eftersom den aldrig fick något starkt fotfäste här. Medelsvensson var fattig, och med spannmål på åkern och en hembränningsmaskin i ladan så var hembränning betydligt mer lockande än att lägga de surt förvärvade riksdalerna på att köpa sprit. För de som ändå köpte sin sprit så hägrade punschen mera och akvaviten var inte hälften så dyr som absinten.
 
 
 
Absint var aldrig förbjudet i Sverige men eftersom vi har haft gränser på hur stark sprit som får säljas. Vi köpte desutom vår absint från Frankrike och Schweiz, och när förbudet infördes där så försvann den även från Sverige. Men det finns faktiskt gamla räkenskaper kvar som visar att vi köpte absint från Pernod så sent som 1918, alltså 3 år efter att absintproduktionen förbjudits i Frankrike. Vi vet ju att det fortfarande fanns folk som producerade absint i hemlighet, men Pernod flyttade även över sin produktion till grannen Spanien. Luriga fransmän det där. Dessutom fick den svenska staten monopol på alkoholförsäljning och fick då bestämma själva vad som skulle säljas, annars hade privata försäljare kanske fortsatt köpt in absint från Spanien eller Tyskland. Men efter att ha smakat Lasala och Eichelberger så kanske det var tur att vi inte gjorde det, och så var det väl kanske inte det sämsta beslutet för den svenska folkhälsan.
 
 
 
Även om det funnits absint att tillgå har vi inte tillverkat någon själva. Företaget Saturnus producerade faktiskt en absintessens så tidigt som 1896 men det var ingen riktig absint och ska därför inte räknas som en sådan. Det har även gjorts en essensbaserad absint tillägnad August Strindberg (Prestige August Strindberg Absinthe 55) av Darom AB, men jag hittar ingen mer information om den. Den är ivf inte destillerad, den är konstfärgad och kommer i en genomskinlig flaska med skruvkork, en riktig fakesint. Inte för än 2011 då Valkyriadestilleriet (då Sankta Annas destilleri) lanserade sin Absint Valkyria fick Sverige sin första, destillirerade absint! Strax därefter fick vi även Svensk Absint med sin gröna och vita opal och senare Quarantaine från Pot Stiller Thor Wallgren. Den sistnämnda gjorde inget stort väsen av sig men både Valkyrias absinter och Svensk Absints opaler står sig mycket starkt internationellt. De har vunnit många priser och betraktas som riktiga kvalitéprodukter! Jag tycker att det är otroligt roligt och till skillnad från Frankrike och Schweiz kanske Sverige har sin storhetstid i absintvärlden framför sig!

Absint i Sverige

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com 


Då plockar vi fram nästa blanch från Philippe Martin, förhoppningsvis blir den intressantare än deras förra absint. Som bekant så var La Valote destilleriet aktivt även under förbudstiden, nästan 100 år då absint var förbjudet att producera i Schweiz. Etiketten på flaskan föreställer förpackningen av den alkohol som användes i Val-de-Travers under förbudstiden, inte för att dricka utan för rengöring. Den fanns i alla hushåll och väckte alltså inte uppmärksamhet om någon skulle se den. Troligen därför Schweiz producerade (och fortsätter producera) så mycket vit absint, den var lättare att gömma. Man får inte vara dum om man ska göra absint i smyg!
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 54%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: Eftersom det är en blanche så är den ju inte så väldigt inspererande att titta på, men den är ivf så klar och ren som man kan förvänta sig av en blanch. Den får en tjock louche som toppar efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: En sur lukt, inte helt olik trälim är allt jag känner från flaskan. Kanske finns det något absintliknande där också men det är svårt att säga. Ur glaset kommer inte speciellt mycket stickande alkoholångor, men likt förbannat doftar det surt. Det finns en len, gräddig ton också som verkligen inte gör sig bra med det sura. Även här försöker jag hitta något spår av den heliga absinttrion men kan inte känna något. Vattnet får det sura att mattas av och nu börjar faktiskt lite anis krypa fram, i slutet luktar det rent av absint.

 

Smak: Riktigt blaskig smak, och väldigt ointressant. Med så här mycket vatten är socker ett måste för att framhäva smaken över huvud taget. Det jag lägger märket till mest är det gräddiga som hänger kvar i eftersmaken.

 

Sammanfattning: Vad ska jag säga, verkligen inte det mest intressanta, eller intensiva, som hälls upp i ett glas. Måste säga att den inte skiljer sig speciellt mycket från La Grenouillardes, bara blaskigare. Om du ska dricka den så var väldigt sparsam med vattnet, annars kan du ha den som måltidsdryck, och eftersom absinten säljs i enlitersflaskor är förmodligen Philippe själv medveten om det. Kan inte säga att jag njöt av den här alls, den kommer inte över en 2:a i betyg.

 

Absinthe Fée Verte du...

0 Läs mer >>
 
 
Det här inlägget berättar lite mer om vad som ledde till att absint blev förbjudet i Frankrike. Postern som syns här ovan är mycket lik den som användes i Schweiz, fast istället för en munk så ser vi Frankrikes president, Raymond Poincairé, som har besegrat den gröna fen. I bakgrunden ser vi bilder från slag i första världskriget, då kallat "Det Stora Kriget", som brutit ut ungefär ett halvår tidigare.
 
 
 
Tack vare den höga (och stigande) alkoholskatten blev absint väldigt dyrt, på bara 3 år (mellan 1872 och 1875) dubblades skatten på absint. Ett fåtal destillerier började använda billigare ingredienser som metanolrik rengörisngssprit och kopparsulfat (ger grön färg) för att undvika höga produktionskostnader. Det här var ett gigantiskt misstag eftersom kopparsulfat är giftigt och metanol kan bl.a göra dig blind. Det här gav absintmotståndarna mycket vatten på sin kvarn när de senare påstod att absint var giftigt. Jag är inte säker, men jag vill minnas att jag har läst att på grund av de höga priserna på franskt producerad absint så smugglades det in absint i landet från Schweiz vilket kunde köpas till ett billigare pris. Som sagt är jag inte säker på det här med smugglingen, jag minns inte var jag läst det.
 
 
 
Under tidigt 1900-tal förstördes stora delar (ca 75%) av Frankrikes vinodlingar av en typ av lus och plötsligt blev det större tillgång på absint än på vin. Vinet blev såklart mycket dyrare och även om skatten på absint var hög så var absint nu billigare än vin. Absintförbrukningen 15-dubblades till 36 000 000 - 40 000 000 liter absint varje år och absint blev på så sätt Frankrikes nationaldryck. That is a fuckload of absinthe! Vinodlarna blev tillslut tvungna att importera vinplantor från America men när vinindustrin var på tillbakasvinget så hade fransmännen redan fattat tycke för den gröna fen och gick inte gärna tillbaka till att dricka vin. Det här var vintillverkarna mindre förtjusta över och började därför sprida massa rykten om drycken för att man skulle börja köpa deras vin igen.
 
 
 
1906 begärde "The National League Against Alcoholism" (fast det hette väl något annat på franska) att staten skulle förbjuda absint. I underlaget menade man att absinten gjorde dig galen, kriminell, orsakade tuberkulos, epilepsi och hade orsakat döden hos tusentals fransmän. De krävde att eftersom absint var en fara för de franska familjerna, samhället och indeed hela mänskligheten, så skulle man dra igång en "informationskampanj" som skulle nå ut till alla: de bildade, knegarna och även skolbarn, och förklara hur farligt absint var. Petitionen fick över 400 000 underskrifter och vinindustrin stöttade naturligtvis det här så snart de fick nys om det. Nu hade vinindustrin och nykteristerna något gemensamt och häxjakten på den gröna fen kunde börja!
 
 
 
Även den nationalistiska rörelsen hakade på kriget mot absint. De menade att man borde hålla sig till lokalproducerat, franskt vin (istället för insmugglad absint?). De sa att absinten fick hjärnan att ruttna, att man blev galen om man drack det och att det var giftigt. Absinten anklagades för att orsaka bl.a. hallucinationer, våldsamma utbrott, kräkningar, depression och epileptiska anfall. Det var så namn som "Den gröna Demonen" och "Madness in a Bottle" uppkom. Man pekade på att det fanns tujon i absinten och därför var det såklart giftigt! Man kunde ju lika gärna hälla i sig batterisyra eller amoniak! En liten avstickare: Utöver absinten så menade man att de flesta alkoholhaltiga dryckerna var skadliga, förutom vin och öl eftersom dessa industrier stöttade förbudet mot absint. Dessutom har man en lite snedvriden syn på vin i Frankrike: det ses som mat, inte alkohol, och därför kan det ju inte vara föremål för en nykteristisk idealism. Inte alls hypokrytiskt, nej då!
 
 
 
Man menade även att absint var skadligt för hälsan för att det band till sig syret från blodet. Var grunden i det påståendet kommer ifrån vet jag inte. Som svar på den här anklagelsen tog man fram en ny typ av absint: Oxygenée, en absint där man redan i tillverkningen har tillsatt syre. Den marknadsfördes som en hygienisk och hälsosam absint eftersom den inte skulle ta upp syre från blodet utan snarare berika det med syre. Detta skulle ha en positiv inverkan på bland annat nervsystemet, cirkulationen och lungorna menade man. Även detta var givetvis bullshit, men skit ska med skit förgås!
 
 
 
 
Allt detta tillsammans med absintmorden som ledde till förbudet i Schweiz 1910, ledde den 12:e Februari 1915 till att absint förbjöds även i Frankrike. Det märkliga är att en så fruktansvärt stor del av Frankrikes befolkning arbetade inom absintindustrin och att man helt enkelt skar bort en så stor del av Frankrikes omsättning är för mig ganska häpnadsväckande. Jag menar, enda anledningen till att exempelvis ciggaretter inte är olagligt idag är för den stora omsättningen industrin har, man skulle förlora enorma mängder pengar om man la ner tobaksindustrin (även om skadorna som cigarretter orsakar kostar en smärre förmögenhet också)! Jag har läst att absintindustrin på den tiden omsatte i grova drag motsvarande 100 000 000 dollar, en lite för jämn siffra för att vara riktigt ärlig misstänker jag, men poängen är tydlig. Här ovan ser ni en poster som designades i och med att absinten förbjöds. Den föreställer häxjackten på den Gröna Fen som nu kommit till sitt slut, folket har samlats för att ta avsked när den Gröna Fen bräns på bålet. Hon höjer blicken mot himlen där hennes syster från Schweiz väntar på henne med utsträckta armar för att välkomna henne.

Absintens fall i Fran...

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com



Den här absinten är en hyllning till absintens födelseplats: Boveresse, en by i Val-de-Travers. Invånarna i Boveresse kallades för "Grenouillardes" av folket i de andra byarna och därav namnet på absinten. Det finns inget klockrent sätt att översätta Grenouillarde på men det är ett positivt/sött namn för en kvinnlig groda (därav grodan med boobs på etiketten). Namnet kom från då invånarna i Boveresse skulle ta sig till de andra byarna, runt byn låg nämligen träskmark och för att undvika att bli blöta om fötterna så hoppade man från grästuva till grästuva, som små grodor! Naturligtvis tyckte invånarna i närliggande byar att det här såg skitroligt ut och hade rätt kul åt dem. "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se!"
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: En blanche med en otrolig tjock louche, den tjockaste sedan Vit Opal (full efter 1,5 delar vatten).

 

Doft: Här är den där sura lukten igen som fanns hos Love 69, både ur flaskan och ur glaset. Det luktar gräddigt också, och lite blöt kartong O.o. Jag droppar i lite vatten och det tar fram örterna mycket mer, inte så mycket anis, men mer fänkål, malört och en del mörk choklad. Den sura lukten kvar men den har blivit mildare.

 

Smak: Ganska lik Love 69, samma gräddighet, tillsammans med det sura blir det lite som surnad mjölk. Jag känner även anis, och en grön bäska i eftersmaken. I början är texturen len, men sen gör små stickiga nålar av alkohol sitt jobb och tungan börjar domna bort lite.

 

Sammanfattning: Kul att det finns en historia bakom namnet, sånt uppskattas alltid. Dock var det här en ytterst medelmåttig absint enligt mig, inte robust, inte intressant, inte nyanserad och en wow-faktor som ligger i botten. Den relativt kraftiga alkoholsmaken var inte heller så nice, det är en absint jag skulle artighetsdricka om jag blev bjuden, men skulle aldrig själv bjuda på den om man inte efterfrågade den själv. Tyckte ändå att den var snäppet bättre än Love 69 så den får 3 i betyg.

 

Absinthe la Grenouill...

0 Läs mer >>
 
 
Det här inlägget berättar lite mer om vad som ledde till att absint blev förbjudet i Schweiz. Ovan syns en poster som spreds i Schweiz efter att absint förbjudits. En absintmotståndare (munk) står triumferande på den döda, gröna fen och pekar på en kalender som visar 7:e Oktober 1910, datumet som absint förbjöds i Schweiz. I bakgrunden till höger kan man se den gråtande Helvetica, den kvinnliga gestaltningen av Schweiz. Bilden till vä. om munken symboliserar Schweiz grundande år 1291. Postern har använts till etiketten till både Suisse la Bleue och La Belle Epoqué.
 
 
 
Schweiz var först med att förbjuda absint, och även om det fanns en motståndsrörelse mot absint så var den inte lika stor som i Frankrike. Detta kanske för att absinten från början kom från Schweiz så man kände att det var en större del av kulturen? Dessutom var det inga vinskördar som förstördes eller nationalister som insisterade på att dricka närproducerat vin. Vad jag förstår så var det främst "Absintmorden" som, med lite hjälp och fri tolkning från absintmotståndarna, ledde till att absinten slutligen förbjöds.
 
 
 
Historien om absintmorden (dramatiskt namn, eller hur?) är en ruskig en. Kort och gott handlar det om en schweisisk bonde, skogsarbetare eller vinodlare (olika källor säger olika), Jean Lanfray, som den 28 augusti, 1905, dödade sin fru och 2 döttrar. Slutligen försökte han ta livet av sig själv. En mycket tragisk historia indeed. I rättegången presenterades det som att Jean drack 2 glas absint (motsvarar ca 6 cl ren absint) till frukost på morgonen, gick till jobbet och när han kom hem på kvällen blev han arg över att hans fru inte hade vaxat hans stövlar som han bett henne om kvällen innan (det finns olika versioner gällande vad de bråkade om också). Han går då och hämtar sitt gevär, skjuter sin fru i ansiktet och gör sig sedan av med båda sina döttrar också (Blanche, 2 år gammal och Rose, 4 år gammal). Slutligen försöker han ta livet av sig själv men misslyckas och blir "bara" allvarligt skadad. Han tar då den döda 2-åringen i sin famn och går ut på gården där han kollapsar och sedan blir hittad av grannarna. Han vaknar sedan på sjukhuset och är då åtalad för morden. Som sagt, en mycket tragisk historia. Man skyllde detta på absinten han druckit samma morgon, kallade det ett typiskt exempel på "absinthe madness". Det som inte lades fram av målsägarna var att till under dagen hade han även druckit stora mängder likör, kaffe med cognac och enorma mängder vin (vi snackar litervis). Uppgifterna skiljer smått om när han drack vad och exakta mängden men man är överens om det var en shitload of alcohol. Och det VAR mycket, förvånad över att han kunde stå på benen, än mer över att han kunde sikta med ett gevär. Jag tror detta kom fram i rättegången (är inte säker), men morden var redan kända som "Absintmorden" och många människor var som sagt redan partiska mot absint vid det här laget. Som grädden på bajsmackan som var Lanfrays liv ska det också ha framkommit att hans fru var gravid. Jean Lanfray dömdes till 30 år i fängelse men han hängde sig själv efter endast 3 dagar.
 
 
 
Det finns även en historia om en man i Genève som begick självmord med en yxa under påverkan av alkohol och man gav absinten skulden även i det här fallet, är dock inte ens säker på att han drack absint vid tillfället.
 
 
 
Den 7:e oktober 1910 förbjöd Schweiz, absintens födelseland, all produktion och försäljning av absint. Den Gröna Fen var död.

Absintens fall i Schw...

0 Läs mer >>
 
Det här är en absint med tydligt konstgjord färg och jag vet inte ens om den är destillerad eller ej. Den görs av Teichenné Licores som inte främst av allt producerar absint och jag gissar att den främst är tänkt till drinkar. Den har ivf en fin flaska och man behöver inte svälta plånboken speciellt mycket för att få en sån här i sitt vitrinskåp.
 
Lagrad: Nej
DestilleriTeichenné Licores
Alkoholhalt: 70%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Fake
Land: Spanien
 

Färg och Louche: En tydligt konstgjord, giftgrön färg. Intressant nog har den en mycket tjock louche som är full efter ca 2 delar vatten. Louchen behåller den gröna färgen vilket jag tycker stärker mitt antagande om konstgjord färgning.

 

Doft: När jag sniffar lite försiktigt känner jag gran och lite citrus och det spelar ingen roll om jag luktar ur flaskan eller ur glaset. När vattnet tillsats blir lukten lite beskare och jag känner lite såpa också, kan tänka mig att det är malörten som kommer fram. Ingen jätteintressant och komplex doft men den duger för vad det är.

 

Smak: Det första som slår mig är att den är sötare än jag är van vid vilket får mig att tro att det finns någon typ av sötningsmedel här. Ändå lämnar den en tydlig, besk eftersmak på tungan men har samtidigt en len konsistens och lätt alkoholsmak. Något plastig smak tyvärr. I övrigt skriker mina smaklökar "ANIS!". 

 

Sammanfattning: Jag tyckte det var väldigt intressant att den fick en så tjock louche, det hade jag inte väntat mig från den här. Jag gissar starkt att den har någon typ av sötningsmedel i sig för den här blev söt på ett sätt som väldigt få (läs ingen) av mina tidigare resentioner har visat. Ändå var den besk och jag är inte riktigt säker på vad jag ska dra för slutsatser från den informationen. Som sagt så tror jag inte att den här är till för finsmakare utan tänkt att blanda drinkar av och jag gissar att den funkar väldigt bra till det: den har en kraftig färg, tydlig smak av anis (ingen komplex smak), är väldigt len med svag alkoholsmak och den är billig. Jag blev faktiskt positivt överaskad och vill ge den någonstanns mellan 2,5 och 3 men slutligen bestämde jag mig för en 3:a. Bra jobbat!

 
 

Absinthe Teichenné Ve...

0 Läs mer >>




Japp, idag ska vi nörda ner oss lite mer i vattnets betydelse för smaken på vår absint. Jag var nyligen i min sommarstuga där vi inte har rinnande vatten utan får hämta det från en källa som innehåller smältvatten från fjällen. Har man tagit sig iväg en vecka för att njuta tar man ju givetvis med sig ett par goa absinter att njuta av på verandan. Märkte dock att min gröna opal smakade annorlunda än den brukar göra. Kanske hade jag ätit något märkligt innan jag drack absinten? Men nästa gång jag drack den smakade det fortfarande annorlunda och det var samma när jag drack Heritage. Jag gissade att det var vattnets förtjänst så jag började rota lite i det hela.

 

 

 

Spelar vattnet roll? Javisst. Vilket vatten är bäst? Beror helt på vad man gillar och är van vid. Det kanske inte kommer som någon överraskning att det som gör skillnaden på smaken är mineralerna i vattnet. Mycket calsium och magnesium ska tydligen ge en lite sötare smak på vattnet medan natrium ger det en saltare smak. Beroende på var du bor i världen så kommer vattnet att påverka smaken på absinten annorlunda och kanske kommer du märka skillnad om du testar något annat vatten men det är inte säkert. Jag kände som sagt skillnad när jag använde källvatten istället för kranvattnet jag brukar använda, dock betyder det inte att det var bättre, bara annorlunda. Det låter ju romantiskt att säga att man använder källvatten från bergen till sin absint men i mitt fall tyckte jag att det gav lite mer av en bismak som jag inte upplevt fanns där tidigare. Vi har väldigt tur i Sverige som har så bra vatten, i USA skulle jag aldrig få för mig att ha kranvatten i en god absint eftersom deras kranvatten smakar som vårt basängvatten.

 

 

 

Något som kan vara kul att testa är att använda flaskvatten istället för kranvatten eller vice versa. Bor du i stan, testa vattnet från en brunn om du känner någon på landet som har en. Och för all del, testa lite om du är utomlands någon gång också om du får möjligheten. ALANDIA menar att man också kan känna skillnad mellan olika flaskvatten men jag tvivlar på att jag skulle känna den skillnaden. Något som troligen gör att du känner skillnad är temperaturen på vattnet. Överallt där man påpekar vattnets temperatur vill man att vattnet ska vara iskallt, det kan jag tycka är lite konstigt eftersom vi har svårare att uppfatta smaker när det vi äter/dricker är väldigt varmt eller kallt. De flesta nyanserna borde kunna hittas när absinten är jummen. Fast man får väl väga in sina personliga preferenser, själv tycker jag det är godast med något svalt/kallt att dricka, speciellt sommartid. I min ungdom (för 1,5 år sedan), när jag var dum och äventyrlig, ville jag se om absint gjorde sig bra som varm dryck och testade med kokat vatten. Det var en mycket dålig idé och jag rekommenderar inte att någon testar det, men jag känner skillnad om man använder iskallt vatten eller ljummet. Skulle vara intressant att testa med en soda streamer någon gång XD

 

 

 

För att sammanfatta: kör på det ni gillar, testa olika om ni tycker det är intressant och försök gärna använda samma typ av vatten när ni jämför absinter mot varandra.

Tankar kring vatten

0 Läs mer >>
 
 
 
O´boy, en till från det ryska Rodniks-destilleriet. *suck* Den här la jag ivf inte ut några pengar på utan fick av en vän. Som jag sa i min recention av Rodnicks Classic så hittar jag inte någon hemsida till destilleriet så det finns ingen information att hämta.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Rodniks
Alkoholhalt: 70%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Fake
Land: Ryssland
 

Färg och Louche: En blanche och efter att vattnet tillsatts så är den precis lika klar som innan.

 

Doft: Det enda jag känner vid något tillfälle under provsmakningen är alkohol, och troligtvis inte bra kvalite på alkohol heller utan snarare år handspritshållet.

 

Smak: Smakar bara alkohol och en gnutta anis.

 

Sammanfattning: Om Rodniks Classic var en vodka med karamellfärg i så är den här... bara en vodka. Trully a horrible exuse for an absinthe. Det här blev en väldigt kort resention men det kändes onödigt att lägga mer tid på den. Absolut lägsta möjliga betyg.

 

Rodnik´s Absinthe Whi...

0 Läs mer >>
 
 
Det är är nog det bästa exemplet på "crapsint" jag kan tänka mig, den finns inte ens med på vare sig Alandia eller Absinthe.com där jag brukar köpa mina absinter. Jag tror jag hittade den här absinten på en resa till Berlin. Den har definitivt konstgorda färgämnen och jag misstänker starkt att smaken kommer från ecenser. Den är gjord i Ryssland, av Rodniks-destilleriet såklart, men jag hittar ingen hemsida till destilleriet och eftersom den inte heller säljs på någon av absintsidorna jag kollat på så är det svårt att hitta information om den. 
 
Om ni någon gång vill testa den bohemiska/tjeckiska ritualen (när man tänder eld på absinten) så kan det här vara en bra absint att använda.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Rodniks
Alkoholhalt: 70%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Fake
Land: Ryssland
 

Färg och Louche: Den är nästan självlysande, en riktig neonfärg. När vatten tillsätts får jag oil streeks men jag får inte den minsta gnutta louche och när allt  vatten är tillsatt så är drycken precis lika klar som innan vattnet.

 

Doft: Jag känner bara gräs och anis när jag luktar ur flaskan och ur glaset. Efter att vatten tillsats är doften väldigt svag och jag känner lite anis och... vatten.

 

Smak: Den smakar verkligen inte mycket, om jag anstränger mig så kan jag känna lite anis men annars känner jag bara alkoholen. Inte värt att plocka upp glaset från bordet ens.

 

Sammanfattning: Kanske man inte skulle ha förväntat sig så mycket av en absint från Ryssland? Efter att ha druckit den här är jag nästan förvånad över att inte flaskan var plast. Den känns lite som en vodka med karamellfärg i. Självklart får den bottenbetyg.

 

Rodnik´s Absinthe Cla...

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 
 
Den första absinten jag testar från Abtshof-destilleriet. Det mest utmärkande för den här absinten är den otroligt mysiga flaskan: den påminner om en gamal apotekarflaska och har en etikett av metal som av någon anledning är formad som Route 66-skylten. Absint i snygga (och genomskinliga) flaskor brukar ju inte båda gott men den får definitivt pluspoäng för stil. Om jag har förstått det rätt så är den inte ens destillerad utan en blandning av olika macerationer och essenser. Ändå har den vunnit guldmedalj i en "International Spirits Competition" åren 2007-2010, står dock inte VILKEN tävling.
 
Lagrad: Nej
DestilleriAbtshof
Alkoholhalt: 66%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Fake
Land: Tyskland
 

Färg och Louche: Konstgjort färgad verte, även om färgen inte är helt otrevlig att se på. Innehåller E-ämnerna E102 och E133. Den får en tjock louche som behåller en del av den gröna färgen, full efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Direkt ur flaskan luktar den kåda vilket ju faktiskt inte är så tokigt. När den är upphälld finns kådan kvar men näsan blir överrumplad av alkoholen. Vattnet tvingar bort alkoholen igen och kådan framträder ännu en gång. Luktar intressant nog lite som en skäggolja jag luktat på förut. Över lag luktar den lika artificiellt som dess färg.

 

Smak: Visst känner jag anis här men nästan lika mycket tvål/malört och dessutom en tydlig beska som inte vill lämna min tunga ifred. Inte aldeles för tung på alkohol men river ändå en del i halsen. Faktiskt en rätt otrevlig och artificiellt smak faktiskt.

 

Sammanfattning: Som smaken antyder så är det väldigt mycket anis i den här absinten och det förklarar även den tjocka louchen. Det är dock tydligt att det är mycket här som är fake här och det upplevs i både färg, smak och lukt. Jag är inte riktigt säker på om dommarna i tävlingen den vunnit guld i var fulla efter allt provsmakande eller om det helt enkelt inte fanns nåra bättre tävlande men jag skulle inte ge den här absinten guldmedalj i något. En vän till mig har en mindre flaska av den här som står i hyllan som prydnad och det är nog också där den hör hemma. Liksom Absinthe Gothica gör den sig bäst som ögongodis och inte som dricka. Betyget blir en 1:a, även om den kanske gör sig förtjänt av något lite högre.

 
 

Absinth Abtshof 66

0 Läs mer >>
 
 
 
Destilleriet grundades 1898 i södra Frankrike men det är oklart om de producerade absint innan förbudstiden. Deras fokus ligger helt klart inte på absint då de endast tillverkar 2 st, en absintlikör och något somverkar vara en absintessense. 
 
 
 
Växterna plockas för hand från det omgivande landskapet. I absinttillverkningen destilleras växterna enligt tradition men sen tillsätter man även aromer och ev. socker. Jag ser inte heller något om någon färgningsprocess så jag gissar att de använder konstgjorda färgämnen. Tråkigt att de tillsätter aromer när de gått igenom besväret att samla växterna och destilera dem, i mina ögon sänker det kvalitén på produkten och jag gissar att flera absintörer skulle hålla med mig.
 
 
 
Att de tror att pre-ban absint hade olagliga och faliga mängder tujon får mig att känna att de kanske inte är så väldigt pålästa och jag tappade genast rätt mycket respekt för dem. När man läser om absinterna spelar de även lite på den gamla myten om att man blir galen av absint och de tycker att man ska tillreda deras absint i drinkar eller med eld *skakar sorgset på huvudet*. Även om de endast producerar 2 absinter och flera andra produkter så känns det tungt att läsa. Deras produkter kanske passar vissa människor men deffinitivt inte mig.
 
 
 
De produserar dessa absinter:
 
 
 
 
Hemsida: http://www.distilleries-provence.com/en

Distilleries et Domai...

0 Läs mer >>
 
Source: alandia.de 
 
Den första absinten som blev tillgänglig att köpa i USA (2007) på nästan 100 år. Den togs fram av Ted Breaux för Veridian Spirits i och med deras kamp för att legalisera absint i USA. Den är gjord på ett helt naturligt sätt utan konstgjorda färgämnen, essenser och har inga tillsatta sötningsmedel.

 

Lagrad: Nej
DestilleriCombier (åt Veridian Spirits)
Alkoholhalt: 62%
KatergoriVerte 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En naturligt färgad, om än rätt blek verte. Den får en medeltjock louche efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Ur flaskan luktar den mycket alkohol men även lite anislakrits. När den hällts upp lulktar den mer salmiak tycker jag och alkoholen håller i sig, den lägger sig dock när vattnet tillsatts och salmiaken får sällskap av en gnutta tvålig malört.

 

Smak: En tunn smak, tror den är påväg att bli övervattnad, ska komma ihåg det till nästa gång jag dricker den. En len textur och har en smak av anis, fänkål och (främst) malört.

 

Sammanfattning: Det här var Ted Breaux första absint, dock är den väldigt olik Jade-serien. En klenare absint där man inte lyckats dölja alkoholen alldeles för väl. Jag är inte förtjust i salmiaktonerna, men de var tydligare i doften än smaken. Tyvärr en rätt medelmåttig absint i min mening. Kommer inte köpa en ny när den här flaskan tar slut, även om jag inte tror att det blir speciellt svårt att göra slut på den. Den hamnar på en 3:a.

 
 

Absinthe Lucid

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 


Tycker du att du känner igen namnet Pernod sedan tidigare så har du helt rätt, Henri Louis Pernod tod med sig receptet på absint ifrån Schweiz och började producera det för vanlig konsumsion i Frankrike för över 200 år sedan. Det här är det närmaste orginalreceptet man kan komma och då vill ju jag såklart smaka! Den ska dessutom ha en intensiv lakritssmak vilket gör att jag tror den skulle falla mig utmärkt i smaken!
 
Man har tidigare släppt en annan version av Pernod Absinthe som var konstgjort färgad och den ska inte ha varit lika god, nu har man övergått till att göra den ordentligt och resultatet sägs vara mycket bättre och närmare den ursprungliga produkten. Jag tror att det är den som kallas Pernod Absinthe Supérieure och säljs på systembolaget.

Av någon anledning så har den 2 olika etiketter, en som säljs i USA och en som säljs i Europa. Tar man dessutom in den tredje etiketten från den första versionen av Pernod Absinthe så kan det kännas svårt att hitta den rätta. Den du ser på bilden över är den europeiska etiketten på den senaste, autentiska versionen.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Pernod Ricard
Alkoholhalt: 68%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike
 

Färg och Louche: En stark, naturligt grön färg. Det framkommer inte så tydligt av bilden här ovan men flaskan är grön och den gröna färgen under ytan var inte mycket mörkare så jag trodde att den skulle ha en väldigt blek färg. Det blev en trevlig öceraskning! Den får en ganska medioker louche men den duger, full efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Ingen höjdardoft direkt, jag känner snus, spritpenna, anis och alkohol, både ur flaskan och glaset. När den sedan späds med vatten försvinner nästan all lukt helt och hållet och lämnar bara lite anis kvar.

 

Smak: En väldigt okomplex smak som domineras av anis och en beska som dröjer sig kvar. Den är dessutom på gränsen att bli övervattnad vilket iof gör den lättdrucken men tar oss ännu längre ifrån visionen av en kvalitésabsint från Belle´-epoken.

 

Sammanfattning: Inte lika bra som jag hade föreställt mig. Redan efter att ha doftat på den blev mina förväntningar lite nedtryckta, jag hade hört att orginalabsinten var riktigt bra och en favorit hos många under Bellé-epoken. När jag då får en absint som luktar snus och spritpenna och har en väldigt framstående alkoholdoft kändes det trist och när doften nästan försvann helt efter vattnet så var det motsatsen till vad jag hade förväntat mig. Smaken följde samma mönster och bristen på komplexitet och WOW-faktor var den sista spiken i kistan. Det här va lite mer vad jag hade förväntat mig av en fakesint och inte av en höjdare från slutet av 1800-talet. Betyget blir såklart lågt och Pernod får nöja sig med 2,5 av 5.

 

Absinthe Pernod Recet...