Kom nyligen tillbaka från en kortare semester i Europas "City of Love". Till att börja med måste jag säga att Paris är skitig, nerklottrad, högljud, stökig och full av folk man inte kan kommunicera med. Ändå hade vi en riktigt trevlig resa och hann med de flesta av klassikerna: Eiffeltornet, triumfbågen, Notre Dame, Moulin Rouge och så klämde vi några grodlår.
Paris var ett halvstrategist val av semesterort, vi funderade ett tag på att gå absintleden från
Pontarlier till
Val-de-Travers men vädret var lite för osäkert för det, så vi hamnade i Paris. Jag letade högt och lågt efter ett ställe som sålde absint men det visar sig att fransoserna är mycket ståltare över sina viner och ostar än över sin absint. Jag for som en huvudlös höna mellan vinaffärerna (jag hittade inga spritaffärer) men blev besviken varje gång. Fick efter ett tag tipset om att besöka delikatessaffärer, de var inte riktigt lika vanliga men jag hittade ett par stycken där jag kunde fråga. När jag äntligen lyckats göra mig förstådd för den mustaschpryda lilla fransosen slängde han fram en flaska
Absente som var det enda han hade. Dock menade han att det här var inte en absint jag ville ha för den här innehöll inget tujon. Jag ville ha en absint full av tujon för det är det som funkar som canabis och gör dig hög och galen. Jag nickade lite långsamt, log och gick därifrån. Vid nästa butik ställde jag samma fråga till den något tjockare fransosen, utan mustasch den här gången, och han slängde fram samma flaska Absente men till skillnad från den tidigare försäljaren tyckte han absolut att jag skulle köpa denna. När jag tackade nej till denna tog han istället fram en liten flaska
Grande Absente som han försökte sälja med ännu större entusiasm. Några nickande rörelser och falska leenden senare kliver jag ut genom dörren med en djup suck, men jag ville ge det en chans till. Efter ett par dagar hittar jag en tredje butik där jag möts av man som förstår mig något bättre än de tidigare och plockar fram tre olika stora flaskor, alla tre innehållande
Francois Guy som jag redan har. Jag uttrycker min förvåning och frustration över att det är så svårt att hitta absint i Paris och får rådet att bege mig till Pontarlier istället, för i Paris är det ont om absint. I ren protest gick jag då iväg till närmaste mataffär och köpte en flaska pastis. Jag skrev det i ett av mina
första inlägg men jag säger det igen: absint och pastis är verkligen INTE samma sak och det blev en klen tröst när jag hade förväntat mig absint.
Kan man inte få tag på absint så ger vi oss efter det näst bästa: artemisia absinthium. Det bär därför av till den botaniska trädgården och nästan direkt finner vi vad vi söker. Vi lägger platsen på minnet och efter att ha tagit en titt på resten av trädgården smyger vi tillbaka dit. Det är fortfarande många som går förbi så vi står där i närmare 10 min och låtsas beundra den buskiga, grågröna växten och pratar på svenska. När jag tillsist känner mig säker på att ingen ser mig nyper jag av en generös kvist och stoppar ner i ryggsäcken, när jag sedan tittar upp står en medelålders dam och tittar på mig. Jag låtsas som ingenting och vi går sedan misstänkt långsamt mot utgången, fortsatt högljudt pratande på svenska och spelar duma turister. Nu ligger kvisten i press och ska sedan sättas in i mitt herbarium.
Slutligen hittar vi några mindre planscher med absintmotiv som jag köper för en hundralapp och senare även en större poster som även den ska få flytta till Sverige. Inte nog med att parisarna inte säljer absint, de har även JÄÄÄVLIGT få absintmotiv på sina posters, trots det väldigt stora utbudet som finns att använda sig av. Dumt nog glömde jag den stora postern på hotellet, men personalen på hotellet var snälla och kunde skicka den på posten så nu är den påväg. Allt som allt var det en bra resa och jag kom hem många kort och minnen rikare, även om det inte blev några fler flaskor i mitt redan fulla vitirnskåp.
