0 Läs mer >>

Source: Absinth Depot Berlin




Today is Christmas eve! I know some of you out there hav the 25th as the main day for celebration, but here in Sweden we celebrate on the 24th. An what could be more appropriate then to celebrate with one of Matter Spirits' limited edition Christmas absinthes? Oh Matter Spirits, how Ive missed you!

 

In the late 2016 I tried my first (and their last) Absinthe Noel from Matter Spirits, and I loved it! For those who doesn't remember, between 2005 and 2016 Matter Spirits made an absinthe series called Absinthe Noel which they released just before Christmas (Noel/Noël is french for Christmas), although every year they used a different recipe. So far I’ve tried 2016 and 2015, and now it’s time to try the one from 2012. "How did I get a hold of this one?" you ask? Well, thanks to Hermann at Absinthe Depot Berlin I now have not just a bottle of the 2012, but also the 2013 batch! In fact, it’s my bottle showing on the picture here above, nr. 128 of 488 bottles in total. Hermann has helped me procure more than one limited edition absinthe that probably should have been sold out a long time ago. Thank you again Hermann!

 

I must say though, it doesn't look very christmasy O.o The braided border of the label, the angel and the font that brings an old bible to mind gives it more of an old greek feeling I think. It doesn't even say "Absinthe Noel" on the label, so if it wasn't that it actually says that it is their Christmas absinthe from 2012 on the back of the bottle, I'd have thought that I got the wrong bottle.

 

But now, it's time to uncork my present!




Aged: No
Distillery: Matter-Luginbühl
ABV: 68%
Category: Verte
Real/Fake: Real
Origin: Switzerland



Color and Louche: What I have in my glass is as yellow as apple juice, but I can see very distinct green pigments on the cork, so this absinthe was definitely a verte from the beginning, but it's 11 years old by now so maybe we can be a bit forgiving, wouldn't you say? The louche is unfortunately quite thin, and it reaches it's climax at about 3 parts water.




Aroma: When I open up the bottle and sniff, I find a very sweet aroma of caramel and vanilla O.o This was unexpected. Matter Spirits have added Christmas spices to the distillate, and although they don't specify what that is, I wouldn't expect vanilla. Could it come from the cork maybe? I pour a portion in my glass and take another good sniff, and although there is still a little bit of caramel left, mostly I can feel a lot of green herbs and a weak but distinct bitterness. I add a few parts water and now the character is more fruity than herbal. What the heck?




Taste: The taste is quite anonymous, very shy. Have I added too much water? It's nothing very special, I expected a real explosion of citrus, cloves, cinnamon and the like, but there is mostly just the regular absinthe herbs, and bearly that. The texture is oily, and the bitterness is prominent. Is it... salty? Yes, it is, like tasting tears. What the heck is this?



Final thoughts: This was... not what I expected. Not at all. Matter Spirits absinthes is usually an explosion of tastes and aromas, but this was so tame. I would really like to know what spices they added to this one, I really can't tell. The shift in aroma threw me a bit of balance, how can it go from sweet candy, to bitter herbs and then to fresh fruits? And what's up withe the saltiness, I've never felt that in an absinthe before. The whole experience screams "What the fuck?". Usually Matter Spirits' absinthes get a high rating from me, but today they get no more than a mere 2, and a big "WTF"-stamp. To save the day I'll go and pour myself a glass of the 2016 Noel, I still have some left.

 

Absinthe Noel 2012

0 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Jag hade inte tänkt att köpa så många fler Guy-absinter eftersom de är så milda och smakar så likt varandra, men den här absinten är fatlagrad i 5 år så det här skulle kunna bli något väldigt anorlunda! Basen är 60%ig Francois Guy som efter 5 år på ekfat har landat på lite mildare 55,4%. Det är dock märkligt att den här inte kostar så mycket mer än Guy´s andra absinter, det bådar inte gott.
 
 
 
Namnet kommer givetvis från destilleriets grundare: Armand Guy, och etiketten har en bild på honom på framsidan. I övrigt används samma flaska som Guy alltid kör på till sina halvlitersbuteljeringar, enkel men elegant. Tråkigt nog kör de även med plasttopp på korken, hade nog hellre tagit en fakekork med trätopp. Oh well, jag ska inte bråka för mycket än, vi måste väl smaka först?

 

Lagrad: 5 år
Destilleri: Armand Guy
Alkoholhalt: 55,4%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Det här är en riktigt brungul amber, precis vad jag hade förväntat mig! Louchen är dock klen och behöver inte mer än 1,5 delar vatten för att kika fram. Så kan det vara med absinter med en alkoholhalt runt 50%, men Guy´s absinter brukar ju ha en så tydlig aniskaraktär att jag hade nog förväntat mig en lite starkare louche.

 

Doft: Yum yum yum, ur flaskan luktar det sött av vanilj och fudge, det har vi den långa lagringstiden att tacka för! Alkoholen är tydlig när jag hält upp absinten, men jag känner också tydlig mörk choklad, och det är också det vi slutar med efter att ha droppat i vattnet. Vanilj, fudge och mörk choklad, kan det bli annat än bra?

 

Smak: Va falls? Jag känner nästan inget alls av fatet, vilket är konstigt efter 5 år. Det ända jag känner är den vanliga Francois Guy, det är nästan som att den aldrig hamnat på fat. En väldigt mild smak där anisen dominerar säger att jag troligen borde nöjt mig med 4 delar vatten istället för 5. Den är len och lättdrucken (läs mesig), men det är ju inte det jag vill ha!

 

Sammanfattning: Hur bär man sig egentligen åt för att lagra en så tam absint på fat i 5 år och nästan inte få någon smak på den? Som alla absinter från Guy-destilleriet har den en tam smak med anis i fören, relativt onyanserad och ointressant och man gör klokt i att spara på vattnet. Jag hade verkligen hoppats på något mer här, men nu förstår jag varför den inte kostade så mycket i förhållande till de andra guy-absinterna. Den får inte mer än 3 féer, och det är illa för en absint som snart är skolmogen.

 

Absinthe Armand Guy

1 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Det här är det senaste, och troligen sista, tillskottet till Duplais-serien från Matter Spirits. Jag var ju inte så jätteförtjust i Duplais Verte, men den här har ju legat och gottat sig på ekfat i 3 år. Japp, du hörde rätt, vi har fått en till fatlagrad absint från Matter Spirits och om man tänker tillbaka till Brevans A. Crowley så kan det här bli riktigt spännande! Jag blev lite till mig och köpte 2 slaskor på engång, om det här skulle bli en ny A. Crowley så gälde det att hålla sig framme innan de tog slut. Jag fick nummer 33 och 57 av totalt 418 flaskor, får se om den andra är värda att spara.
 
 
 
Flaskan är samma gamla going som Matter Spirits brukar använda: Lång och smal, mörkt glas, naturlig kork, the whole shebang! Etiketten är återigen designad av David Tibet och jag tycker inte att den är alldeles för olik den han gjorde till Duplais Verte. Den här heter "Cats giving birth"... för det syns såååå många katter på den här etiketten. Artists can be wierd.

 

Lagrad: 3 år
Destilleri: Matter-Luginbühl
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: En tydlig grön färg, precis som orginalet, men med en märkbar guldfärg. Efter 3 år hade jag räknat med en betydligt gulare färg, men den går definitivt in i verte-kategorin. Jag minns att jag tänkte likadant om A. Crowley. Måste ha varit ett trött fat man lagrat det på. Louchen skulle jag säga är över medel och når sin topp efter ca 2 delar vatten. Den tar form i hela glaset på en gång istället för att börja i botten, och den har inga oil-streaks heller.

 

Doft: Ååååååh mamma, this is the stuff! Jag drar ur korken och ur flaskan kommer en ljuv parfym av anis, vanilj, fudge, gröna örter och nästan en honungslik sötma! Riktigt nice! Alla de här dofterna finns kvar efter att jag hält upp absinten, men de är väldigt mycket i bakgrunden, som den tunna färgen på en aquarellteckning. I förgrunden hittar vi alkohol och väl mogna päron! Det är som godis det här! I med 2 delar vatten som förstärker doften ordentligt, men ändrar den inte. Efter de resterande 3 delarna har doften blivit svagare men nu känner jag betydligt mer anis. Låt oss se hur den här underbara skapelsen smakar!

 

Smak: Hmm, den skulle nog må bra av 0,5 eller 1 del mindre vatten. Jag får en bra balans mellan anisen, fänkålen och malörten, men jag känner ingen smak från fatet. Den har blivit lite rundare med åren tillsammans med eken, men inte så mycket mer har hänt i smakväg. Den är len och fin i texturen, men min tunga domnar av lite. Har man använt stjärnanis i den här absinten?

 

Sammanfattning: Den har inte blivit jättepåverkad av fatet kan man väl säga, trots de 3 åren. Den har verkligen en doft att försvinna i och det är verkligen det attributet som gynnats mest av lagringen. Smaken däremot har stått emot tidens tand en hel del och bjuder inte på så mycket överaskningar. Jag hade nog förväntat mig en ny A. Crowley men det var inte vad jag fick. Allt som allt är det en bra absint, men den är inte jättebra och jag trodde den skulle vara mer spännande. Det får bli 3,5 gröna féer idag för den är fortfarande bättre än orginalet.

 

Absinthe Duplais Vint...

0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva för namn på absinterna jag recenserar, eller snarare har jag svårt att veta vilket som är det riktiga namnet. Det står en sak på hemsidan där jag beställer men det står en annan på etiketten. Det här är ett lysande exempel på det här delemat. Absinthes.com kallar den för "Absinth HR Giger 20th Anniversary Museum Limited Edition" men på flaskan står det "20 Years Museum H.R. Giger". I en värld där hemska, obotliga sjukdomar härjar, full av korrupta människor som utnyttjar sina svagare medmänniskor och nerknarkade barnsoldater har ihjäl varandra kan detta tyckas som ett mycket litet bekymmer, men det är ändå något jag funderat på.
 
 
 
Den som läst mina resentioner av de tre tidigare Giger-absinterna (Zeitgeist, Wolfsmilch och Brevans H.R. Giger) har kanske gissat sig till att jag är ett stort fan av hans konst, så när man släppte ännu en Giger-absint tryckte jag hem 2 flaskor snabbare än du kan säga Brain Salad Surgery. För den som inte minns vem Hans Rudolf Giger var så kan jag berätta att han var, i min mening, en genial konstnär vars illustrationer legat till grunden för filmer som Alien och Species. Hans målningar är en utsökt blandning av maskiner, sex, och det okulta på ett sätt som närmast kan mäta sig Lovecrafts blandning av galenskap, det okulta och eldritch horror.
 
 
 
Liksom Philippe Martin´s tidigare Giger-absinter (Zeitgeist och Wolfsmilch) så har man använt en av Gigers målningar till etiketten. Den här gången har man använt "The Magician", en för mig tidigare okänd målning. Till skillnad från de två tidigare absinterna dock, har inte Giger själv varit med och tagit fram den här eftersom han avled 2014. Den här absinten är inte ens framtagen i Gigers ära utan gjordes (som namnet skvallrar om) till tjugoårsdagen av ett Giger-museum som är beläget i Gruyères, Schweiz. Den här är, precis som Zeitgeist och Wolfsmilch var från början, en limited edition absint. Jag hoppas att man inte kommer bestämma sig att göra som med de tidigare och fortsätta med produktionen senare, det tar död på tjusningen i att ha en numrerad flaska i sin ägo. "Bara" 999 flaskor gjordes och jag lyckades knipa nr. 661 och 674. Den ena ska såklart drickas och den andra kommer hamna i en sametsklädd trälåda och ansluta sig de andra samlarabsinterna i min träkista. Och för den som tänker sig att hen ska sno mina samlarabsinter nu när ni vet var de ligger så kan jag säga att kistan är skyddad av råttfällor, äggbomber, grävlingar och en rabiessmittad enhörning. Andra kör på DNA-lås, highpowered lasers och sprängladdningar, men jag hade en något slankare plånbok och fick nöja mig med budgetvarianten. Enhörningar är vanligtvis i high demand men rabiesen drar ner priset något.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote Martin
Alkoholhalt: 50%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Philippe är den schweiziska traditionen trogen och har valt att återigen göra en blanche, klar som källvatten. Lyckligtvis ändras detta när vi smyger i lite riktigt vatten och vi får en helt ok louche. Den visar sig redan efter första droppen vatten (inga oil-streaks här inte) och är full efter endast en del vatten.

 

Doft: Javisst, här har vi den typiskt gräddiga doften som jag hittar hos de flesta blanches, inklusive mr. Martins. Men den är inte sur, istället är det en riktigt söt doft och är nästan behaglig att lukta på. Att absinten får ta lite plats i glaset gjorde dock inte absinten några tjänster, det lyfter verkligen fram alkoholen och grädden surnar till. Några delar vatten ändrar dock profilen totalt och här har vi ett skrålande solo av tvålig, tvålig malört med en kör av anis, fänkål och andra gröna växter.

 

Smak: Hmm, gräddigt, och len som en mullvadsmage. Skulle gissa på pepparmynta, stjärnanis och romersk malört, among other things. Den är lite besk också trots sockret, men den är ivf inte sur.

 

Sammanfattning: Inte den största stjärnan på absinthimlen, men vem behöver prestera när man har en bra image? Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag druckit ur den här men ändå ångrar jag inte att jag köpte 2 flaskor. Philippe Martin får än en gång mina pengar, men inte min beundran, och idag får han nöja sig med 2,5 i betyg. I´m such a sucker O.o

 

Absinth HR Giger 20th...

3 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Då var det dags att testa en absint från ett nytt destilleri: Absintherie Bourbonnaise. De är ett franskt destilleri och nästan samtliga av deras absinter verkar vara gula/amber. Jag vet inte om det är ett medvetet val man gjort? Jag har inte hört så mycket om deras absinter och har valt att inte ta reda på så mycket i förväg, på det sättet håller jag förväntningarna låga och chansen är större att jag blir positivt överraskad.
 
 
 
Napoleon III barrel-aged är lite starkare än de flesta absinter, den är barrel-strength (har inte spetts med vatten) och är således den starkast absinten från Absintherie Bourbonnaise. Det behöver dock inte spela så stor roll, flera andra absinter jag har ligger på bara några % mindre och eftersom jag späder med hela 5 delar vatten så borde den inte bli starkare än ett rödvin i vilket fall. Färgen visar tydligt att den är lagrad på ekfat, tråkigt nog är det ingen som behagar tala om för mig hur länge den blivit lagrad. Jag borde kunna förvänta mig en del vanilj och kanske lite fudge om jag har tur. Smaken på den vanliga Napoleon III ska tydligen vara lite speciell säger de, men den är baserad på ett recept från 1857 och det borde alltså gälla även denna. Det gjordes bara 200 flaskor, men av någon anledning har man valt att inte numrera flaskorna.
 
 
 
Jag har aldrig sett någon som valt att buteljera absint på en sån här flaska förut. Som du ser är den rektanglig framifrån, men den är ganska smal om man ser den i profil. Etiketten är inte så mycket att hurra för tycker jag, känns som något man har skrivit ut på sin 200 kronors bläckskrivare hemma. Dessutom säger absinthes.com att det ska vara en naturlig kork, men jag har fått en plastkork. Givetvis bättre än att hugga ner en massa korkekar, men skriv då inte att det är naturlig kork.

 

Lagrad: Ja (osäkert hur länge)
Destilleri: Absintherie Bourbonnaise
Alkoholhalt: 75,6%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Det här är också en absint med en sån där jobbig färg. Jag vet inte om det är grönt med jättemycket döda löv, eller om det är en amber med lite gröna nyanser i. Jag går på magkänslan av första intrycket och säger att det är en amber. Ja, det blir bra. Louchen är helt ok, tänkte säga medelmåttig men det låter så negativt. Den är verkligen inte den starkaste jag sett, men den har inget att skämmas för. Den når sin fulla kapacitet efter ungefär 2,5 delar vatten, ungefär vad jag hade väntat mig av en så pass alkoholstark absint.

 

Doft: Den mest varierande doften får jag nästan när jag luktar på den öppna flaskan. Fänkål, en väldigt söt doft och liiite vanilj. Mycket behagligt att sniffa på. Ivrig på att smaka droppar jag upp lite i glaset, och javisst har vi fänkålen kvar, men vaniljen och sötman döljs lite av alkoholen som plötsligt blivit mycket tydligare. Jag går vidare med vattnet och det lockar fram mer gröna dofter. Det finns en viss grön beska som jag inte riktigt vet vilken av örterna som är ansvarig för, vidare har vi isop, citrus (citronmeliss eller koriander) och såklart även malört. Jag hittar dock inte så mycket anis, bara lite. 

 

Smak: Smaken har en tydlig beska, tänkte mig att den skulle ha mildrats lite av ekfatet men det verkar den inte ha gjort (eller om den har det så är jag inte sugen på att smaka den vanliga Napoleon III). Jag känner nästan inget från ekfatet, hade velat ha lite av den där söta vaniljen som jag hittade i doften. Faktum är att smaken är ganska klen över lag, kanske jag skulle testat med lite mindre vatten? Alkoholen är relativt tydlig även fast den inte borde vara starkare än ett rödvin. Från den heliga absinttrion tror det är fänkålen som är mest märkbar, men isopen är minst lika utstickande tycker jag. Undrar om man haft i stjärnanis i den här?

 

Sammanfattning: Du var inte så potent som jag vill ha en absint, för att vara fatlagrad så var fatet väldigt vekt och du smakar lite för mycket alkohol. Jag tycker du skulle ha stannat kvar i fatet ett litet tag till, du är nog lite förtidigt född och inte redo för världen riktigt än. Men det är inte ditt fel, det var nog bara pappa Philippe som var lite för ivrig. Tyvärr levde den här absinten knappt upp till mina redan ganska låga förväntningar, jag skulle inte vilja rekommendera den här absinten och det finns helt klart bättre absint att lägga pengarna på. Den får nöja sig med en 2:a i betyg, ett lägre betyg än en fatlagrad absint borde få.

 

Absinthe Napoleon III...

0 Läs mer >>
Source: Absinth Depot Berlin
 
 
 
Tada! Här har vi nästa Absinthe Noel! För er som inte minns är detta en serie av limited editions som Oliver Matter släppte varje år till jul. Absinten släpptes från 2005 till 2016, olika recept, olika etiketter men samma namn. Den första jag köpte var den från 2016 och den kunde jag köpa samma år som den släpptes, men sen slutade de med den härliga traditionen. Lyckligtvis hittade jag den här hos Absinth Depot Berlin som kunde tänka sig att skicka en flaska eller två till en törstig absintör i kalla norden. Som sagt är det en limited edition, och en ganska populär desutom, så jag hade inte förväntat mig att det skulle funnits några kvar. Man gjorde bara 440 flaskor och min är nummer 107. Den här gången är etiketten designad av Ursi Luginbühl, en konstnär som jag antar tillhör Luginbühl-familjen som startade destilleriet. Tyvärr har jag inte så mycket mer att säga om den här absinten och eftersom det inte finns någon sida som säljer den här längre så är det lite svårt att hitta mer info.
 
 
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Matter-Luginbühl
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

Färg och Louche: Jag skulle säga att den här absinten är mintgrön, fast inte fullt så blekt/urtvättad utan mycket klarare, även fast färgen inte är så väldigt stark. Louchen startar som oil streks och blir slutligen, efter ca 2 delar vatten, inte starkare än medelmåttig.

 

Doft: Ur flaskan lucktar den juvligt! Den är söt, julig och luktar väldigt mycket glöggkryddor med en efterton av tvål. Inte illa. Häller upp den i glaset och förväntar mig samma sak fast lite mer alkoholstick, men så blev det inte! Istället har vi en överväldigande doft av rå fisk! Har jag inte diskat glaset ordentligt eller? Slår bort absinten, diskar glaset mycket noga och gör ett nytt försök, men likt förbaskat är fisklukten kvar. Hur är det möjligt?! Droppar i del efter del med vatten och då går den helt över åt tvålhållet isället, ganska parfymigt. Doften är fortfarande riktigt stark och den luktar inte fisk längre, så det är ett klart pluss.

 

Smak: Wow, var ska jag börja? Glöggkryddorna från doften är här, tvål, citrus och bittermandel (dock inte lika mycket som i 2016 års version). Det är jul på flaska helt enkelt. Den har väldigt mycket smak som sitter kvar länge på tungan och och texturen är len som satin. Inte dåligt!

 

Sammanfattning: En väldigt mysig absint, om än en väldigt schizofren doft. Kan inte beskriva den här som en typisk absint, men det har väl å andra sidan aldrig hindrat mig. Jag sitter och överväger om jag måste köpa en till av den här innan den försvinner. Betyget slutar på 4 av 5.

 

Absinthe Noel 2015

1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Här har vi den "senaste" absinten från Aymonier. Det här är en limited edition, men liksom Valkyria släpper nya fatlagrade varje år och Matter Spirits släppte nya julabsinter under 12 år så kommer den här också att vara återkommande men med ett nytt recept varje år! Det här är alltså den första i vad som förhoppningsvis kommer bli en lååååång serie av limited editions. Något som skiljer sig lite från hur andra absinter tillverkas är att de använder helt färska örter i destilleringen, är inte riktigt säker på hur det påverkar det slutliga resultatet though. De färska örterna som används i år är malört, isop och citronmeliss.
 
 
 
Namnet "Estivale" trodde jag skulle betyda "festival", men tänk så fel man kan ha. Det är tydligen franska för "sommar" eller "sommrig". Såklart kommer den i Aymoniers vanliga flaska, den icke anmärkningsvärda "ölflaskan" med skruvkork -.- Oh well, jag borde veta bättre än att dömma hunden efter håren vid det här laget.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Först tror jag inte att den har någon färg, men när jag häller upp lite mer i glaset ser jag en tunn, tunn grön, som päronsaft. Även louchen är väldigt svag och det behövs inte mer än en del vatten för att den ska utvecklas färdigt. Lite förvånad över det, visserligen ligger den bara på 65% men så fort brukar det inte gå. Inga oil-streaks heller.

 

Doft: Så ja, nu känner jag igen Aymonier i den här absinten. När jag hält upp en liten skvätt i glaset och ställt det ifrån mig för att klottra ner lite anteckningar så letar sig en söt doft in i näsan. Luktar nästan lite sött bröd om den. När jag luktar lite närmare på glaset kommer lite sura nyanser och alkoholen sticker lite i näsan, det tillförde inget alltså. Jag skruvar av korken igen för att se om jag känner något annat från flaskan, och mycket riktigt hittar jag här väldigt söt anis, tvålig malört och potent fänkål. Det är faktiskt lite märkligt hur lätt jag har att skilja på de olika dofterna här, rena motsatsen från Pernod Fils Tarragona där de var så ihopblandade att det inte gick att skilja dem åt. När jag börjar droppa i vatten förväntar jag mig att doften ska växa och utvecklas, men så blir inte fallet. Doften tunnas ut och ändrar inte karaktär speciellt mycket, rätt ovanligt för Aymonier skulle jag säga.

 

Smak: Liksom doften är inte smaken superstark och den är mild och len vilket gör den väldigt lättdrucken. Den sitter dock kvar på tungan ett bra tag. I övrigt är smaken inget överaskande, anis, fänkål, malört, lite mynta och citronmeliss. Pretty basic.

 

Sammanfattning: Färgen och louchen gav intrycket av en ganska impotent och mesig absint, och jäfört med Aymoniers tidigare absinter var det så. Vad hände här egentligen? Kanske blev det en mindre mängd växter än det brukar bli eftersom de nu var färska, innehöll vatten och varje växt blir alltså tyngre (och jag antar att receptet anger mått i hekton och kilon). Jag har fått höra att färska örter dessutom ska ge en gräsig smak, fast det kanske främst gäller färgningsörterna (och de verkade det ju inte använts i överflöd här). Jag blev lite besviken på den här, men den var inte dålig, ska bara komma ihåg att ta en del mindre vatten nästa gång. 2018´s Estivale får ett ovanligt lågt betyg för att vara en Aymonier-absint på endast 3 gröna féer.

 

Absinthe Estivale 201...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Rabid Dog är också en av absinterna jag gjorde till min födelsedag, men den är gjord på ett helt eget recept och till hör alltså inte Réve-serien. Istället är den ett eget experiment där jag använde åbrodd för första gången, en otroligt väldoftande växt i min mening som borde göra sig otroligt bra i absint! I övrigt är den gjord med 7 andra örter varav jag har plockat citronmeliss, isop, malört och rommersk malört själv (även åbrodden). Även här användes vatten från de jämtländska fjällen ;P Receptet är baserat på ett gamalt recept från 1800-talet, dock inte samma som Réve. Självklart är det här också en limited edition, endast 5 flaskor gjordes!
 
 
 
Åbrodden gav en väldigt intensiv, mörk färg som fick det hela att kännas ganska melankoliskt, lite Edgar Allan Poe liksom. Etiketten är därför inspirerad av en short story: Hunden, skriven av yours truly! Tvättäkta skräcklektyr från Feddooh Productions! På etiketten ser vi en minst sagt spooky hund och ramen är en bur med klösmärken på. Hunden har jag tecknat själv men etiketten är designad av min vän Erik Johansson (sjukt duktig kille)! Den här absinten tappades upp på en lite liknande flaska, men inte alls lika snygg som Rêve fick. Den fick också en klick vax upptill med mitt sigill på, must mark my teratory you know.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 76%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Från början hade den här en riktigt intensivt grön färg, som YES diskmedel, så mörk att absinten såg nästan svart ut i flaskan. Det hade vi åbrodden att tacka för, den ger sjukt mycket färg, men färgen bryts tyvärr även ner fort. Nu är den en stark Earl Grey med grön karamelfärg i. Louchen blir aldrig speciellt stark, inte ens medelmåttig, men den är starkare än den av många av mina tidigare absinter. Det krävs hela 3 delar vatten för den att nå ytan i glaset, lite mer än de flesta absinter.

 

Doft: När jag börjar nosa på den uppkorkade flaskan så är den först väldigt lik många andra absinter med malört och anis, men precis när man är mitt i ett sniff så känner man att här har vi även något som liknar klor O.o Strax efter det kommer även tydlig doft av sådana där groddar som alltid stod orörda i saladsbaren i skolmatsalen. Efter att ha hält upp den får vi tillgång av det värsta, la creme de la blä: kloret leder nu hela paraden och efter kommer groddarna igen och även kokt ägg. Vad har jag gjort med den här absinten? Som tur är så bättrar den på sig betydligt när vattnet kommer till orda, och den fortfarande ganska potent. Nu har vi en mer klasisk absintdoft, mycket gröna örter som citronmeliss och isop. Groddarna finns fortfarande kvar men passar nu bättre in med resten av deltagarna. Det mest spännande i min åsikt är en svag doft av söt coca cola, precis vad jag tycker att åbrodd luktar som. Jag hade hoppats på att den skulle komma till uttryck i doften och det gjorde den!

 

Smak: Jag ska erkänna att jag var lite orolig att hitta klor eller kokt ägg här, men av dem syns inte en skymt och istället har vi en hyffsat bekant absintsmak med mer gröna örter än anis. Den har fortfarande mycket smak, inte övervattnad som flera före den. Lite gurka, isop, gräsklipp och lakrits, en bäsk smak utan att för den delen vara bäsk. Smaken hänger kvar länge på tungan och då går den mer mot bränt socker O.o

 

Sammanfattning: En något undlig absint det här, jag får lite samma känsla som när jag först lärde mig att dricka Mansinthe, och det kanske inte är helt opassande med tanke på det något mörka temat på absinten. Den är egentligen inte dålig, men jag har svårt att släppa ägg- och klorlukten. Det jag främst tänker på att jag vill ändra är färgen på vaxet, det skulle vara väldigt mörkt grönt istället, eller rentav svart kanske? Annars har jag inte några tankar på vad jag skulle vilja ändra till en ev. framtida batch, kanske skulle även den här ha lite mer av svansen, men det skulle kanske lika gärna kunna göra den sämre. Eftersom jag ändå blev hyfsat nöjd med den här absinten får den ett betyg på lite över medel: 3 gröna féer.

 

Rabid Dog Absinthe

2 Läs mer >>
 

 

 

Idag avslutar vi Absinthe Rêve-serien med den rubinröda Le Renard Roux... eller ja, vi avslutar för den här gången. Det finns fortfarande en absint kvar, men den ligger fortfarande och gottar sig på ett fat. Som du säker vet vid det här laget fick jag chansen att, i sammarbete med Magnus och Uppsala Destilleri, göra några egna absinter till min 30-årsdag 2019. Namnet är franska för "Den Röda Räven" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 3 flaskor gjordes!



Absinten är gjord på 9 olika örter, bl.a en ovanligt stor del romersk malört (den var jobbig att hitta), och en fyrklöver for good luck. Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Den äkta malörten, den romerska malörten och isopen var jag ute och jagade själv, men de andra (som anisen och fänkålen) fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet, självklart har den inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel, färgämnen eller sötningsmedel.



Flaskan är, som jag nämt tidigare, en av mina favoriter. En underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky eller cognac! Den fanns ju tråkigt nog inte i mörkt glas vilket innebär att den röda färgen kommer bli matt relativt snabbt. Jag passade faktiskt på att ta kortet här ovan på engång när jag fick den så den röda färgen skulle vara så stark som möjligt. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med rävmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med rött vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Rouge
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Den här absinten är riktigt, RIKTIGT röd, som en flytande rubin! "Tyvärr" få vi njuta av den fina färgen hela tiden för den här absinten har en nästan icke-existerande louche, endast lite oil streaks.

 

Doft: När jag korkar upp känner jag nästan bara fänkål, lite märkligt kan jag tycka eftersom det inte brukar vara doften som står ut allra mest. Dessutom är det ju stora mängder malört i den här, men ändå är det fänkålen som står ut. Märkligt. Jag skvätter upp några droppar i glaset, det brukar ju kunna förändra saker och ting, men det enda det leder till är att den sura doften från alkoholen tar över och allt annat göms i skymundan. I med några droppar vatten som genast sätter munkavel på alkoholen och plockar fram örterna. Nu kommer malörten och lite anis, men de har sin sweetspot efter 2-3 delar vatten, därefter kommer bäsk gurka och isop samt lite gamla kopparpengar.

 

Smak: Det var ingen smakexplosion här inte. Nog har vi lite av gurkan och isopen, men även den metalliska smaken som jag känner igen från hibiskuste. Smaken är len men mesig, känner att den är riktigt övervattnad och man borde nog stannat vid 3 delar vatten. Sockret är väldigt framträdande, gör INTE sitt jobb att lyfta de andra smakerna utan överröstar dem lite istället. Om jag minskar på sockret och dessutom drar ner på vattnet blir den intressantare och mer lättdrucken.

 

Sammanfattning: Det här blev ytterligare en liten flopp, tråkigt värre. Måste dock säga att den påminner väldigt mycket om Rubis, den var inte heller bra, så kanske är det här med absint och hibiskus ingen bra ide? Även här bör jag ta med lite mer av svansen i nästa destillering, det tror jag kan bidra mycket. Jag vet att Rubis fick 3 poäng, men jag ska försöka att vara objektiv och då hamnar den här faktiskt snäppet under Rubis. Betyget blir inte mer än en 2:a idag.

 

Absinthe Rêve - Le Re...

1 Läs mer >>
 

 

 

Vi går vidare i min Rêve-serie och nu har turen kommit till min gula/amber: Le Cerf Jaune. Absinthe Rêve är den absintserie som jag, i sammarbete med Uppsala Destilleri, gjorde till mig själv till min 30-årsdag. Namnet på den här är franska för "Den Gula Hjorten" och hänvisar såklart till absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 3 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 9 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Den är färgad med bland annat saffran, jag testade Awen Natures Absinthe Safran men tyckte att den smakade aldeles för lite saffran, ett misstag som jag försökt rättfärdiga. Vattnet som användes vid tillverkningen är taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och isopen har jag plockat själv, men andra (som anisen och fänkålen) fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet (även om man då inte använde saffran), självklart finns inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel, färgämnen eller sötningsmedel.
 
 
 
Den kurviga flaskan är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt, men det verkar som att den gula färgen håller sig rätt bra ändå (är ju trots allt inget klorofyll i den som kan brytas ner) och nu ser man ju den snygga färgen. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med hjortmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med gult vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Färgen är lika klargul som nybakat saffransbröd, väl mogna citroner eller One Punch Man´s dräckt. Ungefär vad man kan vänta sig av saffran. Louchen var däremot en riktig besvikelse... eller den hade varit om det funnits någon. Den är verkligen minimal och det är till och med ont om oil streaks. Needless to say är det svårt att avgöra när den nått sin "topp".

 

Doft: Hmm *drar lite på munnen* Flaskan bjuder mest på syra, bäska, tvålig malört och korriander med rund citruskaraktär. Att hälla upp den i glaset förändrar ingenting så jag börjar otåligt droppa i vatten istället. Det bäska och sura mattas av och försvinner, men malörten och korriandern finns fortfarande kvar. Nu dycker lite saffran upp också men det är inte lika mycket som jag förväntat mig.

 

Smak: Jaha, absintörterna lyser med sin frånvaro i den här, istället tar sockret mer plats och det är inte den rollen sockret ska spela. Den är nog övervattnad efter 5 delar vatten. Saffranen känner jag av litegrann, men inte heller här är den lika stark som jag tänkt mig. Den bidrar ivf till en sötare och rundare smak, texturen är len och smaken som ändå finns sitter kvar ett ganska bra tag i munnen. 

 

Sammanfattning: Jag tror det största misstaget jag gjorde här var att kapa svansen för tidigt, lite mer oljor hade gjort den gott tror jag. Jag saknar anisen, tror den hade gjort sig bra med saffranssmaken, något jag får rätta till i nästa batch. Målet var som sagt att göra en absint som smakade lite mer saffran än Awen Natures absint. Jag skulle säga att jag lyckades med det (det blev nog ganska lagom mycket) men som sagt så lyser både louchen, doften och smaken från de andra örterna med sin frånvaro och det drar ju ner betyget rätt rejält. Undrar om en 2:a är för generöst?

 

Absinthe Rêve - Le Ce...

0 Läs mer >>
 

 

 

Idag ska vi fortsätta med mina egna absinter och näst på tur står min vita absint. Det blev min 30-årsdagspresent till mig själv att göra en serie på inte mindre än 7 olika absinter i sammarbete med Uppsala Destilleri AB. Jag är ju inte så förtjust i vita absinter generellt, men det är klart att man ska försöka sig på en sån också när man ändå gör absinter. Namnet är franska för "Den Vita Ugglan" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 2 flaskor gjordes!



Den här är gjord med 8 olika växter, bl.a en ovanligt stor del romersk malört, och en fyrklöver (for good luck). Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och isopen har jag plockat själv, men andra (som anisen och fänkålen) fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet, självklart finns inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel eller sötningsmedel.



Den är buteljerad på ytterligare en flaska som jag är helt förälskad i: Aberdeen, en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky! Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas, men det gör inte så mycket i det här fallet eftersom det är en vit absint. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med ugglemotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten (det är svårare att göra en etikett med vitt tema än vad man kan tro). Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med vitt vax och den bär mitt egna sigill på toppen. Tycker verkligen att det blev skitstiligt med vitt vax!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 56%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Den här louchen är minimal, som ett par smutsiga glasögon, och den når sin topp efter en ynka del vatten. Inte mycket att hänga i en julgran.

 

Doft: Ur flaskan känner jag malört, rommersk malört och SURT! Och när jag luktar på den ur glaset är det BARA surt, inte ens gräddigt! Det är först när jag börjar droppa i vattnet som det händer något, malörten letar sig fram igen, tätt följt av citrus. "Citrusen kommer väl från citronmelissen" tänkte jag, sen kom jag på att det inte är någon citronmeliss i den här O.o Jag minns att Magnus också kände citrus när vi gjorde den, och tydligen så kan korrianderfrön ge citrussmaker. Det är väl det jag känner.

 

Smak: Den har hyffsat mycket smak tycker jag, och den är väldigt len och gräddig (VÄLDIGT gräddig). Jag känner malört, korriander och lite isop, inte jättenyanserad, men god. Känner inget av anisen eller fänkålen.

 

Sammanfattning: Korrianderna var ett bra val i den här tycker jag, den har fått hyffsat mycket smak men är ändå lättdrucken, den är gräddig och har en len textur. Men louchen var riktigt vek tyvärr. Jag tror att om jag inte tagit bort så mycket av svansen så hade jag fått mer oljor, en tjockare louche och kanske en ÄNNU lenare smak. Får komma ihåg det till nästa gång. Men över lag är jag nöjd, det var inte så dåligt för ett första försök, även om den har potential att utvecklas. Jag ger den 3,5 poäng av 5 möjliga, kanske är den inte värd mer än 3, men jag är partisk och väldigt stolt :)

 

Absinthe Rêve - La Ch...

2 Läs mer >>
 

 

 

Som du kanske vet vid det här laget så fick jag möjligheten att i samband med min 30-årsdag göra några egna absinter hos Magnus på Uppsala Destilleri. Det blev 7 st olika och en av dem var Le Lapain Vert. Namnet är franska för "Den Gröna Kaninen" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 2 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 12 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten, isopen, citronmelissen och pepparmyntan har jag plockat själv, men andra fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet, självklart finns inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel, färgämnen eller sötningsmedel.
 
 
 
Flaskan är en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt, så färgen har redan börjat gå åt det bruna hållet. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med kaninmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Det här är troligen min favorit av alla etiketter jag har! Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med grönt vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Färgen var fullkomligt klargrön från början, men innan jag kunde köpa ut flaskorna hade den fått färgen av döda löv. Väldigt trist. Louchen är mycket svag, nästan lite pinsamt svag faktiskt. Den startar med en svag dimma men löser snabbt upp sig i oil-streaks igen och den blir aldrig tjockare, tunn som en björn som kryper ur sitt ide efter en mycket lång vinter. Den behöver dessutom rätt mycket vatten innan det har fyllt hela glaset, lite drygt 3 delar.

 

Doft: Den innehåller mycket malört, och det märks när man drar ur korken. Den har även en örtig, skrovlig bäska, lite som grönt te som dragit i aldeles för varmt vatten. Har hört att det kan bli så om man använt färska örter i färgningen, men mina var väldigt torkade. Doften förändras inte speciellt mycket efter att jag hält upp absinten, dock händer det lite när jag börjar droppa i vatten. Malörtsdoften blir lenare efter varje del vatten, och efter alla 5 delar är den inte alls så vass och skrovlig längre. Jag tycker även att jag hittar lite kardemumma och jäst, det ger en varm nyans till doften.

 

Smak: Hmm, den har mycket smak och jag känner malörten tydligt, men anisen finns inte här (trots att jag använt mig av mycket mer än vad som fanns i orginalreceptet) och det skollade gröna téet finns fortfarande kvar till viss del. Den är inte så len heller, betydligt grövre än jag hade önskat att den va.

 

Sammanfattning: Ok, det här blev ju inte den mest välbalanserade absinten som världen har skådat, får dig att gråta av lycka eller får dina smaklökar att göra vågen, men jag känner att den hade kunnat bli värre och jag ser potensial för förbättring. Till nästa gång tror jag att jag ska behålla lite mer av svansen för att få en tjockare louche och den skulle förmodligen må lite bättre av lite mindre färgningsväxter, eller en annan blandning av färgningsväxter. Kanske skulle man låta den vila på ett ekfat i någon månad också för att släta till de vassa smakerna lite också, det skulle den nog må bra av. Vi får se när nästa batch av den här ser dagens ljus, men tills dess får jag och Den Gröna Kaninen nöja oss med en blygsam 2:a i betyg.

 

Absinthe Rêve - Le La...

2 Läs mer >>
 
 
 
Jag vet att jag säger det ofta, men idag vill jag dela med mig av en VERKLIGT speciell absint, den enda i sitt slag faktiskt... och det är en av mina egna! Som du kanske vet vid det här laget så fick jag möjligheten att i samband med min 30-årsdag göra några egna absinter hos Magnus på Uppsala Destilleri. Det blev 7 st olika och en av dem var La Méduse Bleu. Namnet är franska för "Den Blå Grävlingen" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 3 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 8 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och pepparmyntan har jag plockat själv, men eftersom det blev lite sent påkommet hann jag inte odla några fler örter och de övriga är alltså köpta (från Sverige och andra länder). Men det som är absolut mest utstickande är givetvis den blå färgen, men den tänker jag såklart inte tala om hur jag fick. Jag kan ivf säga att den är naturligt färgad, och nöj dig med det.
 
 
 
Flaskan är en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt så färgen kommer mattas av så småning om. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med grävlingsmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med blått vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 68%
Katergori: True Blue
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: En hitills unik färg på en absint, en riktigt djupt mörkblå färg som i vissa ljus nästan gränsar till lila nyanser. Louchen är tyvärr mycket svag, mer oil-streaks än dimma och når sin topp efter knappt 3 delar vatten. Louchen har nu en ljusblå färg, ungefär som himlen utanför mitt fönster.

 

Doft: Ur flaskan känner jag en hel del malört och en lite earthy noter från den hemliga ingrediensen. Den förändras egentligen inte så mycket när jag hält upp den i glaset, blir bara lite surare, och även efter jag tillsatt vatten så är det malörten som dominerar. Över lag väldigt nice tycker jag, även om den inte är så nyanserad.

 

Smak: Mmm, kraftig smak av malört, men tack vare den stora mängden romersk malört så är inte bäskan riktigt så stor som den kunnat vara. Det är bra. Jag har nog använt lite för mycket av den hemliga ingrediensen som ger en ganska distinkt karaktär till absinten. Smaken är stark, len och sitter kvar länge.

 

Sammanfattning: Den svaga louchen var lite av en let-down för mig, troligen kommer de andra absinterna att följa samma mönster på den punkten. Som sagt blev det nog lite förmycket av den hemliga ingrediensen, jag gillar när det är mycket smak, tydliga karaktärer och starka färger, men till nästa gång får jag nog backa lite här. Den är ändå inte helt dålig för att vara första försöket, och att den är naturligt blå är ju fruktansvärt spännande tycker jag! Den får ett medelmåttigt betyg på 2,5 gröna féer.

 

Absinthe Rêve - La Mé...

0 Läs mer >>
2017 släppte Valkyra en underbar fatlagrad special-version av sin Valkyria Absint i provrör. Sedan dess har de släppt sin röda chili-absint och då kändes det nästan givet att 2018´s specialbuteljering skulle bli en med chili. Henrik måste dock ha tänkt på det redan från början för den här har legat och myst på fat i ett helt år, så den las på fat redan innan den förra specialbuteljeringen släptes på systemet. Framförhållning, javisst! Eftersom de här specialbuteljeringarna släpps lagom till jul fick jag den förra i julklapp av min kära fästmö, men inte (förra) årets. Det är en limited edition på strax över 200 set, det är 2000 provrör på 4 cl styck. Jag tycker det är bra att han använder provrör, det är lite udda och väldigt snyggt. Dessutom går det bra att spara ett provrör oöppnat och om ytterligare 8 år kommer jag då ha ett helt provrörsställ med olika absinter! Den förra släpptes endast i Sverige, bland annat med motiveringen att provrören är lite för sköra för att frakta internationellt, och detta gällde även för den senaste batchen. Det blir ett privelegium som bara vi i Sverige får ta del av ;) Jag är spänd på att smaka så nu lägger jag undan pennan ett tag och tar fram glaset och måttsatserna!

 

Lagrad: 1 år
Destilleri: Valkyria
Alkoholhalt: 74%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Helt klart en amber, lite ljusare än den förra utgåvan, mer guld än bärnsten. Louchen är svag och når sin topp efter ca 2 delar vatten. Inte så imponerande louche men man ska inte dömma hunden efter håren.

 

Doft: Ur provröret är det mycket vanilj och lite chili. Det hela går bra ihop med fänkålen, och lämnar en kittlande känsla i näsan. Efter 2 delar vatten blir doften mycket agressivare och nu har chilin övertaget över vaniljen. Efter 3 delar är doften mildare igen och vaniljen är återigen herren på teppan, över lag en underbar doft.

 

Smak: Självklart har vi chili här, och vanilj från eken och den vanliga trion, men det är svårt att känna så mycket mer. Vi har chilihetta också såklart, men den känns betydligt mer i svalget och halsen än på tungan. Det är väldigt mycket smak, precis vad jag kommit att förvänta mig från Valkyrias produkter, och den är väldigt len.

 

Sammanfattning: Chilin fungerar mycket bättre med vaniljen från ekfatet än utan. Troligen är även den här bättre med någon del mindre vatten men då skulle det bli på tok för kryddstarkt för mig. Jag smakade den lite snabbt när jag fick den och jag måste säga att den har mått mycket bra av att få vänta några månader. Den här var väldigt bra, inte lika bra som förra utgåvan men DEN hamnade nästan på en 5:a. Den här ligger på gränsen mellan 4 och 4,5 men eftersom jag vill att det ska synas att det är skillnad på den här och den förra så slutar den på 4 gröna féer.

 

Valkyria Oak-Aged Chi...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi brorsans julklapp till mig, ett väldigt generöst bidrag med tanke på att jag fick La Clandestine 1935 i fördelsedagspresent! Här har vi Philippe Martins första och enda fatlagrade absint, Absinthe Bacchus! Det är även en limited edition vilket hittills bockar av 2 stora boxar på min lista för vad som gör en absint attraktiv (hade den kommit från Matter-Luginbühl hade det varit fulländat). Tyvärr hade den här, liksom La Clandestine 1935, en trasig kartongförpackning när den levererades, något som drog ner lyxkänslan lite. Den har lagrats i chardonnay-fat i 9 månader. Jag vet att chardonnay är en druva så det här får mig att tro att den kommer att smaka vin, men jag hoppas på en ordentlig punch av vanilj och fudge. Min är märkt med nr. 419 av 450.
 
 
 
Flaskan är faktiskt riktigt nice, den ser visserligen ut som en kvadrat när man ser den från sidan och en cirkel när man ser den uppifrån, men mönstret och texten är ingraverat i flaskan med laser! Det är en hel massa söta små grodor runt om på flaskan, vilket är Philippe Martins logga. Bara ifall vi skulle ha missat vem som gjort den så har han även satt loggan på träkorken också. Man kan aldrig vara nog tydlig! XD Påkostat vill jag lova, men det är som sagt inte varje dag som han släpper en fatlagrad absint.

 

Lagrad: 9 månader
Destilleri: La Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 60%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Den svagaste färgen jag någonsin sett på en lagrad absint, väldigt svag. Hade man buteljerat den i en smalare flaska är jag inte säker på hur mycket färg man kunnat se. Louchen är inte heller särskillt imponerande, svag till medelmåttig och det krävs inte mer än en del vatten innan den blir svagare. Typ som vitt vin? Inte en bra start.

 

Doft: Ur flaskan luktar det typ vitt vin, kanske lite honung. Inte uppskattat. Ur glaset är doften väldigt sur men det finns lite romersk malört här också. Är inte säker på att det finns romersk malört i destilleringen, men det är vad jag tycker det luktar. Med vatten kommer lite tvål men fortfarande mest vitt vin. Inte en bra fortsättning.

 

Smak: Här fanns det inte mycket smak, väldigt övervattnad, men ändå tydlig vinkaraktär. Med mycket socker smakar det nästan ingenting annat, sorry, can´t do any better than that. Inte ett bra avslut.

 

Sammanfattning: Wow, absintfontänen behövde inte slita ut sig här inte. Philippe Martin har verkligen klantat sig här tycker jag, jag förväntade mig en muterad tiger och fick en undernärd kattunge. Det känns som fel val att använda fat som använts till vin och man kände verkligen vinkaraktären här, snudd på att man misstänker att det där fatet inte var helt tömt när han fyllde på det med absint. Det slog mig inte för än nu att Bacchus är namnet på vinets gud så att det var vinsmak på det här kanske inte borde ha kommit som en överaskning. Med tanke på vad mr. Martin ska ha betalt för den här så känner jag mig nästan lurad, även om jag inte betalade en krona själv. Brorsan som nyligen lärt sig uppskatta vin fick dock ett smakprov sist han var här och där verkade den gå hem bättre. Det här slår mig som en absint för hardcoreälskare av schweiziska bleues. Totalflopp för mig, en ensam fe i betyg.

 

Absinthe Bacchus

0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
En av de senaste resensionerna jag gjorde var av Vieux Pontarlier - Barrel Aged som då var den dyraste absinten jag hade. Idag har jag den stora äran att få smaka på Artemisia-Bugnons La Clandestine 1935, en fatlagrad version av deras fruktansvärt poppulära La Clandestine, och den här säljs för inte mycket mindre än den fatlagrade Vieux Pontarlier, men det här är en flaska på 2 dl istället för 5 dl. Med ett literpris på dryga 6 000 kr är det alltså helt klart den dyraste absinten jag har! Jag hade tänkt att köpa den till min 30-årsdag i januari, men min tvillingbror hann före! Förvånad och glad, i lika delar!
 
 
 
Den nedersta bilden här ovan är förpackningen som jag fick den. Det syns inte så bra men flaskan har lite formen av en fortunecookie som står på högkant. På bilderna ser det ut som en bystformad flaska och jag blev lite besviken över formen faktiskt. Den är i sig föpackad i en kartong, den tidigare versionen i en liten trälåda vilket jag hade föredragit. Just mitt exemplar var ganska illa skadat när brorsan fick den, det påverkade såklart inte flaskan men det var tråkigt att få en trasig förpackning. I övrigt känns det lite som att få en flaska parfym, väldigt exklusivt!

 

Lagrad: 6 år (!)
Destilleri: Artemisia-Bugnon
Alkoholhalt: 51%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Well, färgen är ju fantastisk, som en whisky! Louchen var tråkigt nog svag, vilket förhöjde whiskykänslan ännu mer, och efter lite drygt 2 delar vatten nådde den sin topp. Men jag vet sedan tidigare att många väldigt bra absinter kan ha en väldigt blygsam luche men ändå en fantastisk smak.

 

Doft: Mmmm, här har vi en nyanserad doft vill jag lova! Ur flaskan kommer en fantastisk söt doft av sötlakrits, vanilj, brunt socker och lite fudge! Alkoholen är icke-existerande ur flaskan, lite mer uttalad när jag hällt upp den dock. Här är verkligen alla dofter från ekfatet i centrum! Men när jag börjar droppa i vattnet så blir jag påmind om att det här faktiskt är en absint och inte en whisky eller cognac. Nu kommer det mynta och betydligt mer gröna dofter och bitterhet. Doften blir starkare redan efter de första dropparna, a good sign indeed. Det här är också en absint jag skulle kunna sitta och lukta på väldigt länge, man liksom slappnar av med varje sniff man tar!

 

Smak: Här var det mycket smaker, den söta lakritsen byter av myntan, jag får lite beska på tungan också och en väldigt mild malörtssmak. Vaniljen och ektonerna tar inte så mycket plats som de skulle kunnat, tyvärr. En riktigt bra smak dock.

 

Sammanfattning: Den här borde gjort ett större intryck än vad den gjorde. Alla rätta delar finns med här: en underbar amber i färgen, söta doft av brunt socker, lakrits och vanilj samt smakerna och den lena texturen av ek och vanilj. Ändå gav den inte ett lika stort intryck som jag trott. Den saknade lite OMPF! Tror att med lite mindre vatten så skulle den bli intensivare och smakerna från fatet skulle vara lite mer framträdande. Hade jag inte smakat fatlagrad absint förut hade den nog fått ett högre betyg, men nu har jag smakat Brevans A. Crowley och den här är inte i samma klass. La Clandestine 1935 är som en underbart vacker kvinna, men våra personligheter matchar inte riktigt, det betyder dock inte att den inte är spot on för någon annan. Doften var helt klart den här absintens starkaste atribut tycker jag. Att sitta och lukta på den är som att samma vackra kvinna som nämns ovan ger dig en stripteese. Säger inte mycket om personligheten men man kan njuta ändå. Nu kostade inte mina Brevans A. Crowley mig lika mycket som den här, men jag hade kunnat köpa dem till det här priset! Här tycker jag istället att jag inte riktigt fick vad jag (eller egentligen brorsan) betalade för och jag tror inte att jag kommer köpa någon mer. Kanske den dagen då min A. Crowley tar slut XD Nu låter det som att jag inte var nöjd med den här absinten och så är det absolut inte, den är riktigt bra, bara inte så bra som jag hade hoppats. Vi ger en "tip of the hat" till bror min som köpte den, tror att det enda som hade varit en bättre present än den här hade varit en faktisk flaska A. Crowley (och de finns ju inte längre)! Betyget landar på en stadig 4:a!

 

La Clandestine 1935 -...