Absinthe - The Green Fairy

Åter igen får jag väl säga att vi testar något riktigt speciellt idag, och jag ljuger inte den här gången heller, för idag testar jag min absolut första vintage absint! Jag hade ju bestämt mig för att köpa en flaska La Clandestine 1935 - Barrel-aged till min födelsedag, men det var ju brorsan schyst nog och köpte åt mig så jag var tvungen att ta till något annat. Till idag var La Clandestine 1935 den dyraste absinten jag druckit, men den här var ungefär dubbelt så dyr. Fortsätter jag i den här takten måste jag snart börja sikta in mig på flaskan som finns på absintmuseet Maison de l’Absinthe i Môtiers (världens äldsta absint) XD

 

Även fast än det finns absinter som är betydligt äldre än den här så är den här ändå från 60-talet och har därmed 50-60 år på nacken, lika gamal som min pappa alltså, give or take 5 years. "Men Fredrik, absint förbjöds ju i och med WWI, hur kan du då ha absint från 60-talet?". Jo du, som jag nämnt lite hastigt i något tidigare inlägg så flyttade Pernod sin verksamhet när förbudet infördes, till Spanien där absint aldrig blev förbjudet att producera. Vanligtvis är inte Spanska absinter direkt kända för att vara bra, de drar lite åt samma håll som Tjeckien med sina konstfärgade essensblandningar (men de har inte Zufanek som väger upp deras dåliga rykte). Den här är dock tillverkad av de franska mästarna från Pernod Fils och är en genuin absint.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Pernod Fils, Tarragona
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Spanien

 

Färg och Louche: Den var nog en verte från början, men solens strålar och tidens tand har bitigt hårt och nu har den fått en väldigt svag, gulgrön färg. Inte så vacker att se på tyvärr, men att det finns något klorofyll kvar alls är egentligen ganska otroligt. Louchen är näst intill icke-existerande, helt klart en av de svagaste jag har sett och det är svårt att säga när den når sin topp.

 

Doft: Örterna är så välbalanserade att det blir svårt att urskilja dem från varandra. Det luktar helt enkelt... absint! Ur glaset ändras doften lite men är fortfarande väldigt homogen och välbalanserad. Ganska unik. Alkoholen är väldigt tydlig dock och sticker i näsan. Vattnet gör att den öppnar upp sig lite, doften blir starkare och bryts ner i sina beståndsdelar istället. Anisen, malörten och fänkålen går nu lättare att urskilja från varnadra, men mycket mer känner jag inte.

 

Smak: Oooooh Nelly, den här var bäsk! Mittersta delen och bakre delen av tungan drar ihop sig som en snigel som krupit upp på en saltsten! Ändå är den här övervattnad och resten av smakerna står tillbaka för bäskan.

 

Sammanfattning: Jag måste säga att jag för tillfället inte har så bra koll på hur Pernod Fils gjorde sin absint i Tarragona på 60-talet, men den smakar (tycker jag) som en fakesint! Är detta bara en essens-blandning med jäkligt många år på nacken? Spanjorerna är ju i övrigt ganska förtjusta i essenser, men det var ju ändå ett franskt företag! Den får mig i det närmaste att tänka på Euphoria, och det är minsan inget gott omdömme. Med medelmåttig doft, skröpplig färg, nästan helt frånvarande louche, klen smak, en bäska som kan väcka döda och en prislapp som vänder ut och in på plånboken är det här verkligen ingen höjdarabsint. Jag ska säga att jag funderat på att köpa en hel flaska någon gång, nu har de planerna svalnat. Känner inte att jag kan ge den här mer än max en 1:a i betyg, kanske förtjänar den ännu mindre.