0 Läs mer >>
Destilleriet öppnades på 1890-talet av Emile-Ferdinand Pernot och "the Parrot brothers" i Pontarlier i Frankrike. Först kallades det "Emile Pernot et Cie" men blev sedan omdöpt till bara "Emile Pernot" av Emile-Ferdinands son: Emile-Joseph. Man började givetvis producera absint eftersom det var på tapeten vid tillfället men när absintförbudet infördes 1915 fick man lägga ner absintproduktionen (de var inte coola nog att producera i smyg ;P) men började igen 2001 med det traditionella receptet för Un Emile 68. Under den här tiden flyttade destilleriet åtminstone en gång. I slutet av 2006 köptes destilleriet av François Thevenin som även köpte Klainguer-destilleriet och slog ihop dem till Pernot-Klainguer-destilleriet. 2009 flyttade destilleriet till en lokal i utkanten av Pontarlier, något som sedan av en slump visade sig ha varit samma byggnad som Emile-Joseph Pernot destillerat i ca 100 år tidigare.
 
För de som har vägarna förbi Pontarlier och är intresserade så erbjuder destilleriet gratis guidade turer på ca 30-45 min. Är jag någonsin där så ska jag definitivt kika in där.
 
För den som är intresserad kan jag säga att destilleriet använder nästan 200 år gamla pannor, de är dessutom specialdesignade för absintdestillering (hur man nu kan specialdesigna något för sånt) och de är de enda pannorna av sitt slag i hela världen.
 
 
 
Destilleriet producerar följande absinter:
 
 
 
 
 
 

Les Fils d´Emile Pern...

1 Läs mer >>
Source: systembolaget.se 
 
 
Den senaste kreationen från Valkyriadestilleriet, återigen i sammarbete med det svenska metalbandet Wolf. Receptet är baserat på Wolf Absinthe men här har man valt att bland annat tillsätta chili till receptet, helt unikt vad det gäller absint vad jag vet! Dessutom har bandet signerat varenda flaska, och då vill jag påminna om att det här inte är en limited edition (jag riktigt känner hur den sympatiska skrivkrampen tränger sig på).
 
Lagrad: Nej
DestilleriValkyria Distillery
Alkoholhalt: 66,6%
Katergori: Rouge
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige
 

Färg och Louche: Blev tyvärr väldigt besviken över färgen, den var inte alls sådär vackert blodröd som jag sett på bilderna (och som den har beskrivits att ha) utan mer en blandning av laxrosa och amber. Louchen är ändå medeltjock, så bra som någon annan av valkyrias absinter bjuder på, och den är full efter 2 delar vatten.

 

Doft: Hå hå, det kittlar i näsan när jag luktar på den här! Har du testa nässpray med mentol någon gång? Lite den kännslan blev det XD Det kan vara en jävla fart i den här. Såklart känner jag chili och alkoholen lyser med sin totala frånvaro vilket förvånar mig lite, på ett positivt sätt. Lukten är väldigt lik sig när jag häller upp den men den har blivit lite sötare nu tycker jag. När vattnet tillsatts hänger såklart chilin kvar men jag känner även anisen och det är en ganska bra kombination faktiskt. Nu har det helt oväntat dykt upp en väldigt mysigt söt doft av körsbär också, hatten av för den här doftupplevelsen!

 

Smak: Åh den här va stark, väldigt stark, så jag är orättvis den här gången och har i en extra del vatten (totalt en del absint och 6 delar vatten nu). Den är fortfarande väldigt stark men inte överväldigande och trots det extra vattnet är smaken fortfarande mycket tydlig. Jag hade annars kunnat tänka mig att det bara skulle vara något som smakar lite mer än vatten och får truten att stå i lågor men så var inte fallet. Smaken leds av chilin men lämnar sedan väg åt den välbekanta smaken av Valkyria-absint, det är kul att den inte bara smakade chili. Ingen alkoholsmak alls och jag tror att alkoholhettan göms bakom chilin. En mycket len och angenäm textur och sist av allt kommer hettan. Personligen tycker jag att den var väldigt god med mycket socker vilket dessutom gör att jag vill smutta på den istället för att ta större klunkar och det tror jag att min tunga tackar mig för.

 

Sammanfattning: Jag hade nog intalat mig att den här absinten skulle vara rätt mycket av ett chili-koncentrat men så var inte fallet. Den har beskrivits vara en absint för chiliälskare, jag gillar över lag varken chilismaken eller stark mat, men ändå gick den hem hos mig (lär dock bara dricka väldigt små mängder åt gången). Doften var riktigt bra och än en gång visar Valkyria att de har produkter av toppkvalite som inte bara späds ut av vatten! Som sagt var inte färgen vad jag hade förväntat mig så jag skrev till Henrik Larsson och frågade. Han berättar att den blodröda färgen bara håller i ca 2 månader och sen blir den mer och mer bärnstensfärgad. Den innehåller visserligen inget klorofyll men vilket ämne det än är som färgar absinten verkar reagera på samma sätt. Jag är villig att ge den 3 i betyg men slår på en extra halva tack vara att den är ruggigt orginell. Slutresultatet blir 3,5.

 
 

Wolf Chili Red Absint...

0 Läs mer >>
Source: alandia.de
 
 
 
En absint framtagen av en schweizisk kock, en tysk fysiker, en österrikisk biolog och en schweizisk destillerare (är det rätt ord?). Jag vet inte vad de första 3 bidrar med till produktionen men uttrycker "Ju fler kockar, desto sämre soppa" poppar upp i mitt huvud, men den är framtagen av Matter Spirits som har gjort så många bra absinter så jag vill tro att den har potensial! Jag tror de förklarar, till viss del, vad de olika parterna gör på destilleriets hemsida, men jag kan inte tyska och det kan uppenbarligen inte Google Translate heller.
 
Något annat som är speciellt med den här absinten är att man använt kakaobönor vid destillationen. Jag hoppas ju naturligtvis att man ska känna lite chokladsmak men så brukar aldrig vara fallet när det finns en intressant ingrediens i min erfarenhet utan det är väll mer för finsmakare som kan hitta nyanserna.  Vi får väl se vad som blivit av det hela.
 
Lagrad: Nej
DestilleriMatter Spirits
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: Det står att det ska vara en ljus verte men jag utgår ifrån det jag ser och jag ser inte ett uns av färg, den hamnar i blanche-kategorin. Jag har verkligen lyckats dra på mig många schweiziska blanches på sista tiden. Den här absinten är dyrare än många andra så jag hoppas verkligen att jag inte har slängt ut alla de pengarna på ytterligare en typisk schweizisk blanche som luktar surt, smakar inget och slutar på en 1:a i betyg. Louchen är inte tokig men inget att hurra över, medeltjock som är full efter ca 2 delar vatten, men innan dess bjuder den på otroligt tjocka och tunga oilstreaks (som gelé i botten av glaset).

 

Doft: Det första jag känner ur flaskan är kakaon och mina förhoppningar stiger mot höjderna. Jag tycker även att den luktar lite nötigt och även jäst, som en bulldeg ungefär. Choklad är gott, bulldeg är gott och inte en skymt av det där sura som schweizarna verkar älska så mycket. Kanske man vågar hoppas lite på den här ändå? Karaktären håller sig även i glaset fast bulldegen kommer fram ännu mer. Vattnet tar tillbaka lite av bulldegen och lyfter fram mer kakao igen men även de klasiska absintörterna.

 

Smak: Det är knappt att jag vågar smaka, doften har fått mig att våga hoppas men det skulle inte vara första gången som smak och doft skiljer sig som olja och vatten. Når jag äntligen tar modet till mig och tar en nätt liten sipp spricker ansiktet upp i ett leende. Här har vi kakaon som jag så gärna ville ha och med en rund och len textur! Jag reflekterar dock över att det smakar kakao och inte choklad och där är det en viktig skillnad. Kakao är en råvara och chokladen en produkt och bara kakao är inte så gott. Det är dominerande kakao men tillsammans med de örtiga smakerna som jag upplever håller sig mer i bakgrunden tycker jag resultatet blir riktigt hyffsat och absolut över förväntan!

 

Sammanfattning: Verkligen en speciell absint som sticker ut, Matter Spirits does not let me down! Det är dock nästan att smaken kan bli lite... mycket, eller ska jag säga mastig? Det är inget jag kommer svepa mängder av men jag trivs bäst när jag kan sitta och smutta så det passar egentligen mig. Speciell? Javisst! Överhypad med alla biologer, fysiker och kockar? Kanske lite. Prisvärd? Jag tror det. Det var väldigt kul att testa något så annorlunda men jag lär inte köpa fler flaskor av den här någon gång snart och det blir ingen att stuva undan för att fira pensionen med. Men allt som allt en mycket trevlig absint, absolut över medelmåttig! Vi bjussar den på 3,5 av 5 i betyg!

 

Absinthe Fusion

0 Läs mer >>
Från första början fanns det inget som hette absintglas, då drack man sin absint ur de vanliga glasen man hade hemma. Men när absintens populäritet steg och vi fick både absintfontäner och absintskedar så var det väl klart att vi skulle ha speciella glas också! Men de glasen vi kan se i fotografier från the Belle Epoqué (som användes på ex. cafeér) var inte heller den mest fancy-pantsiga varianten utan ganska enkla och rejäla eftersom de då kunde användas till att servera fler drycker än bara absint, som vin, likör och kaffe. Man får inte va dum. Men bara för att ett glas inte har de tunna, komplicerade bubblorna och reservoarerna så betyder det inte att de saknade utsmyckning, de kunde ha fåror, refflor och facetter i vackra mönster. Senare kom de lite mer avancerade varianterna, som bubbelglasen, men de var skörare och användes endast till absint så de fanns inte på alla ställen och användes inte lika mycket som de lite simplare glasen.
 
 
 
Många absintglas känns igen för att de har en liten bubbla eller reservoar som (förutom att vara väldigt dekorativa) används för att mäta upp mängden absint som ska användas (vanligtvis 2-4 cl eller 1 oz). Det är dock inte alla glas som har en sån reservoar men alla absintglas har någon markering som visar hur mycket absint som rekommenderas.
 
 
 
Såklart finns det flera olika typer av absintglas men alla dessa typer delas in i 3 huvudkategorier:
 
Reservoarglas: Glasen beskrivs bara ha en reservoar för absinten som antingen märks upp med en avsmalnad i glaset (nästan som en halv bubbla) eller med en fåra eller vall. Mig veterligen gäller det här alla absintglas.
 
Bubbelglas: Den absolut ovanligaste typen av glas under Belle-epoken. Som namnet antyder har de en bubbla längst ner med en väldigt smal passage mellan sig och resten av glaset. Det är också en typ av reservoar och jag vet faktiskt inte varför den inte går in i reservoarglasen. Bubblan fylldes med absint och sedan tillsatte man vatten efter tycke och smak. De är väldigt fina men de har några nackdelar som snart blir uppenbara: När vattnet tillsätts får vi en mycket vacker "vulkaneffekt" åt bägge hållen, en ström av vatten går långsamt ner i bubblan och en ström av louche går upp i vattnet. Det är väldigt vackert att titta på men om du inte har väldigt gott om tid på dig att låta osmosen göra sitt jobb så kommer du fortfarande ha den största delen av absinten i bubblan och mest vatten i resten av glaset. Nästa problem dyker upp när man ska diska glaset: Eftersom pasagen till bubblan är så liten så kommer du inte kunna göra rent ordentligt. Dessutom så går absinten ner i bubblan lätt och fint, men vatten har av någon anledning svårare att ta sig igenom pasagen så när du har diskat glaset och ska ha ur vattnet så kommer du få stå och vrida och ruska på glaset för att få ut vattnet ur bubblan. Här tänker jag att det är lätt att dra till glaset i diskbänken och så har vi en hel Humpty Dumpty historia. Bubbelglasen är nämligen mycket tunnare än andra glas och därmed mycket ömtåligare också.
 
Tarragonaglas: Har också en reservoar men tillverkades för Pernod Fils i Barcelona efter att absinten förbjudits i Frankrike.
 
Jag känner att den här indelningen inte riktigt behövs. Bubbelglasen är ju speciella, javisst, men Tarragonaglasen har fått sin egen kategori för att de tillverkades i Spanien vilket jag inte känner riktigt är anledning nog för en egen kategori (det är Eiffel-skedarna all over again). Samtliga glas är ju faktiskt reservoarglas så det hela känns lite fail tycker jag. Slänger upp några bilder här nedan så du kan se hur varierande de kan vara.
 
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
 
 
 
Det finns dock ett allternativ till absintglas och det är "Absinthe Pipes". Jag har förstått det som att den här typen av glas även används till andra drycker också men samtliga av de jag har bilder på här nedan säljs som "absintpipor". Den översta kallas för en "SLIPSTREAM®-pipa", det är tänkt att man först har absint i den nedersta, konformade reservoaren, sen lägger man en sockervit i den nedersta bubblan och om man vill har man en isbit i den översta bubblan. Fyll sedan upp med kallt vatten and see the pipe work it´s magic (ta en titt här för att se hur den funkar). När den louchade absinten stiger i glaset ser det ut som rök vilket gör namnet absintpipa väldigt passande! Nackdelen är dock densamma som med bubbelglasen: den är svår att diska, du når inte att röra om sockret och absinten är mer koncentrerad i botten. Det är lättare att diska den eftersom du kan spola vatten igenom den och om absinten skicktar sig för mycket kan man blåsa lite i pipan så blandas den lite så det är inte lika mycket av ett problem som med bubbelglasen.
 
 
 
 
 
 
Jag har själv det här understa glaset vilket föredrar framför de övriga, här kan du nämligen fortfarande använda en absintsked för att lösa sockret och sedan röra om. Jag tycker dock att det känns lite konstigt att dricka absint ur en pipa, den ser ju snygg ut men det är lite som att dricka ur ett sugrör. Dels går man lite miste om doften när man inte får näsan över glaset, dels vill man helt enkelt dricka vissa saker på vissa sätt, de flesta vill exempelvis inte dricka kaffe eller te med sugrör och likadant känner jag för absint. Faktum är att jag har svårt för att ens dricka te ur en travel cup, men smaken är som baken och för de som vill dricka absint ur en pipa finns många mycket vackra allternativ!

Absintglas

0 Läs mer >>
Absint har druckits sedan 1700-talet men absintskedar kom inte för än sista halvan av 1870-talet. Innan dess användes bara vanliga skedar, jag har läst att det skulle vara långa skedar som kallades något speciellt men jag tror inte att man gjorde skedar enkom för absinten vid det här laget och i vilket fall så gör det ingen praktisk skillnad om du använder en lång sked eller en kortare.
 
Bara absint löser inte upp sockret, man måste ge det en chans att lösas i vattnet som man tillsätter till sin absint och DET är absintskedens uppgift. Man lägger skeden som en brygga över absintglaset och placerar så många sockerbitar man vill använda på skedens perfurerade del (delen med hål i). Därefter droppar eller häller man långsamt vatten över sockret tills det löser sig och faller ner i absinten. Skeden kan därefter användas för att röra om så att det sista av sockret löser sig. Ett mysigt sätt att tillreda sin absint på och det utgör egentligen hela den franska ritualen. Man kan (som jag har nämnt i tidigare inlägg) blanda i en vit, smaklös sirap som sötning eller helt enkelt blanda i strösocker och röra om med en vanlig sked, men det tar bort hela ritualgrejen och det är mycket den teatriska ritualen som är speciellt för absint. Absintskedar är alltså inte nödvändiga, men de tillför något till stämningen.
 
 
 
Vissa menar att det finns 7 olika typer av skedar, andra att det bara finns 3 olika (typ 1, 2 och 3 här nedan):
 
1. "The Perfurated Spoon" eller "Pelles": Formen kan nog beskrivas lite som en spade med hål i bladet. Pelles är franska för spade så det är formen som har gett namnet till skeden. Det är nog den "vanliga" absintskeden som du har sett. Trevligt nog kan de ha flera olika motiv (min favorit har en "diva de los muertos" på "spadbladet", den i mitten i bilden högst upp), men de kan också bara ha diamantformade hål, fåror eller andra perfureringar.
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
2. "The Grilles" eller "The Rounds": Perfurerade plattor av roughly rund form som har 3 stycken utskott som balanserar på glaskanten, lite som en perfurerad sked med 3 st skaft. Vissa är formade som ex. elefanter eller snäckskal, andra har bara dekorativa mönster. "Grilles" är franska för kant, lite märkligt om de fått namnet för att de ligger på kanten eftersom alla olika typer av skedar och skedsubstitut gör det.
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
3. The Long Spoon: Tänk dig en vanlig, lite längre sked som har en liten perfurerad platta mitt på skaftet, där har du en "Long Spoon". Fördelen med de här skedarna är att den är smalare i ändan än vad en vanlig perfurerad sked är, en stor fördel om du vill nå ända ner i botten av ditt absintglas och kunna röra om sockret.
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
4. The Eiffel Tower Spoon: En perfurerad sked men med motivet av Eiffeltornet, släpptes tydligen när Eiffeltornet invigdes men man har tydligen släppt kopiar på dessa och bara experter kan se vilka som är autentiska. Om du frågar mig så är det här en perfurerad sked och borde ingå i kategori 1. Bara för att du hittar på ett nytt motiv och släpper den vid någon typ av invigning gör den inte till en egen sorts sked, det finns många som har designat sina egna skedar.
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
5. The Wormwood Leaves Spoon: Ytterligare ett exempel på kategori 1 om du frågar mig, de här skedarna har nämligen motivet av en malörtsväxt, det är allt som skiljer dem.
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
6. The "Poilu" Spoons: Ordet poilu refererar till franska soldater under första världskriget. När soldaterna blev uttråkade under de ibland långa tidsperioderna mellan striderna vid fronten började de tillverka diverse saker av vad man kunde hitta, exempelvis rester från bomber, för att fördriva tiden. En av sakerna de gjorde var absintskedar, de gjordes av olika material och designades av varje soldat vilket gjör varje sked unik. Jag hävdar fortfarande att även den här skeden går under kategorin perfurerad sked men att det är en serie mycket speciella perfurerade skedar.
 
 
 
 
Typ nummer 7 har jag inte hittat något på, är inte säker på vad det kan vara.
 
 
 
Jag antar att den här indelningen av absintskedar främst är gjord för samlare och inte för gemene man. Jag kan förstå att det är intressant för en samlare att veta om den skeden han/hon äger är gjord från en kanonhylsa i en skyttegrav av en fransk soldat under första världskriget eller om det är en av de få orginalskedarna som släptes när Eiffeltornet invigdes, det finns förmodligen mycket pengar i sånna skedar. Men jag håller inte med om att det är en helt egen typ av sked. Det jag däremot SKULLE klassa som en annan typ av sked är "The Long Spoon", och "grillar/runda" skulle jag kalla ett substitut, en annan produkt. Det finns även ett alternativ som är en perfurerad platta med en krok på så man kan hänga den på glaskanten. Det kallar jag också för en annan typ av produkt, men som fyller samma funktion. Jag vet att vissa menar att en brouille är ett substitut för en absintsked/en typ av absintsked, men den fyller (enligt mig) främst funktionen hos en absintfontän och beskrivs därför närmare i det inlägget. Man verkar definera "absintsked" som "något som håller upp sockerbiten" och det tycker jag är en alldeles för bred deffinition. Det känns lite som att säga att allt man kan ha på huvudet (ex. hjälmar, schalar, peruker, masker m.m) ska klassas som hattar.
 
Men tydligen räcker det inte med de här indelningarna. Man har räknat ihop att det finns över 400 olika skedar (troligtvis fler nu eftersom absinttillverkare gör egna, nya hela tiden) och dessa kan delas upp i 26 olika "familjer". Romber, Stjärnor, Schweiziska kors, klövrar och blommor är bara några av dessa familjer och är (misstänker jag) namngivna efter formen på hålen i skeden. De här indelningarna har vi Marie-Claude Delahaye att tacka för. Hon måste ha varit en absintskedssavant för hon har skrivit en hel bok på 528 sidor om absintskedar: "L`absinthe - Les Cuillères". Här i hittar du förmodligen allt du någonsin velat veta om absintskedar (samtliga 26 familjer av absintskedar t.ex), säkerligen mer än jag är intresserad av.
 
Vi avslutar det här inlägget med lite pompefakta: Världens största absintsked är 215 cm lång och den minsta är bara 5 cm.

Absintskedar

2 Läs mer >>
Absintfontäner är underbara små saker men en fruktansvärt simpel funktion: att droppa vatten. Som jag sa i ett av mina första inlägg så är namnet mycket missvisande eftersom det inte är en fontän och den har inte ens absint i sig utan vatten och is. En schematisk modell av en absintfåntän är en behållare med vatten som är upphöjd på en fot (som ett vinglas) med 2, 4 eller 6 kranar sticker ut från den nedre delen av behållaren. Man placerar varsit glas med absint under kranarna och sedan ställer in ett långsamt droppande eller ett stilla flöde av vatten.
 
 
 
OLIKA TYPER
 
Absintfontäner är väldigt fancy-pants, vilket jag är säker på att alla som har sett en kan förstå. Det finns 3 typer av absintfontäner:
 
Glasfontäner: Den billigaste (på absinthes.com går de på mellan €45 och €145) men mindre poppulära sorten. De är lättare än de andra sorterna och något lättare att rengöra. Glas är som sagt den billigare varianten men det betyder inte att de behöver vara mindre vackra för det, i slutändan handlar det om personlig preferens. Jag har hittat en glasblåsare på nätet (Andy Paiko) som gör helt otroliga fontäner i glas, click here and be amazed! Det är också han som har gjort den sista av absintfontänerna här nedan:
 
 
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
 
 
 
Mässingsfontäner: Består av en glasbehållare på en metallfot med metallock och metallkranar. Väldigt fina tycker jag, har själv en men den är trasig för tillfället. De vanligaste av dessa har antingen en enklare fot vilket kan göra att den ser lite ut som en lyktstolpe, de är gjorda efter den gamla modellen som användes innan förbudstiden. Det finns även fontäner där foten är en kvinna eller bevingad fee som håller upp glasbehållaren över huvudet. I botten av fontänerna finns en perfurerad metallbotten, ska vi kalla det ett galler, som förhindrar att isen täpper för utgångarna till kranarna. Egentligen fyller de inte mycket av en funktion nu för tiden, men i början höll de ett asbestfilter på plats som skulle rena vattnet innan det nådde glasen. Stackars satar... På absinthes.com går de för mellan €97 (andrasortering) och €175. Går glasbehållaren sönder kan man köpa en ny för mellan €35 och €45 men de görs i olika storlekar varje gång så det är inte säkert att den behållaren du köper passar din fontän.
 
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
 
Keramikfontäner: Dessa är mycket mer ovanliga och jag tror att det är väldigt nytt. De är väldigt fina men jag tycker det borde på något sätt kännas lite konstigt att inte se vattnet i behållaren. Absinthes.com är det enda stället jag sett att man kan köpa keramikfontäner och då kostar de därefter också, mellan €399 och €499.
 
 
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
Source: Absinthes.com
 
 
 
 
 
HISTORIA OCH POPULÄRITET
 
Man kan tänka sig att absintfontäner har funnits lika länge som man druckit absint, men de kom faktiskt inte för än absinten blev som poppulärast i Frankrike. Innan dess (och efter) använde man vanliga karaffer och tillbringare. Jag har läst någon stanns att förut användes främst glasfontäner men jag har sett gamla kort där metallfontäner använts och det görs fontäner i metall efter gamal design så de måste ha förekommit förut även om de kanske inte var lika populära. Absintfontänerna (och skedar och glas) var en stor del till att folk gillade absinten så efter att absinten förbjöds tog man fram substitut för absinten som tillät folk att fortsätta använda de här härliga instrumenten, men hur mysiga de än är så blev substituten aldrig lika populära som absinten. Jag misstänker dock att de här mysiga tillbehören (och absintens speciella ryckte) är en stor anledning till att absint blir poppulärare i modern tid, det var absolut en av tjusningarna som jag föll för.
 
 
 
UNDERHÅLL
 
Det första tipset jag kan ge är att inte diska fontänen med varmt vatten direkt efter att den varit fylld med isvatten, det var så min nuvarande fontän gick sönder. En ide kan vara att kanske vänta till nästa dag innan man har i varmvatten. Vidare kan det vara bra att känna till att metallfontäner går att plocka isär i mindre delar och är då betydligt lättare att rengöra och torka, tog mig ett år ungefär innan jag lärde mig det ;P Det finns en gummipackning mellan glasbehållaren och den nedre delen där kranarna går ut, tvätta, torka och byt ut vid behov. Sen finns det de som tycker att man ska plocka isär kranarna också samt smörja in alla delar men det är lite mer än jag har ork till, är du intresserad av det kan du läsa mer om det här.
 
 
 
SUBSTITUT 
 
Jag skulle vilja säga att det finns allternativ till fontänen, d.v.s något annat som du använder för att tillsätta vattnet. Ett sätt man tydligen tillämpade förr var att, på regniga dagar, ställa sin absint under kanten på en markis eller ute i regnet och låta den fylla upp på det viset. Låter lite som en urban myth enligt mig men vad vet jag om 1800-talets fransmän. Om du inte känner för att använda markiser eller vill dricka absint även då det inte regnar så föreslår jag antingen en karaff eller en brouille (eller ta vatten direkt ur kranen, men då är du inte fancy-pants).
 
 
 
 
Karaffer: Vanliga (eller ovanliga) karaffer och tillbringare användes långt innan absintfontänerna skapades. Jag skulle tro att man använde vad man hade hemma men allt eftersom absint blev populärare så gjordes speciella absinttillbringare som hade formen av djur och till och med människohuvuden. Nu finns det också glaskaraffer i gammal stil med absinttillverkarnas namn på sig som kostar mycket mer än de borde, men personligen använder jag en flaska från "Druvan" som från början såldes med vitvinsvinäger.
 
 
 
Brouilleurs (drippers): Kan beskrivas som en liten skål med ett hål i mitten som placeras på glaset. De äldre, franska modellerna från 1800-talet är tjockare och har platta bottnar medan de modernare, spanska modellerna från 1900-talet är tunnare och har lite mer av en konformad botten. Ofta så tillverkar man glas och brouilleurs för varandra i ett set. Den som har tålamod lägger bara is i den och låter det smälta och på så sätt tillsätter vatten till sin absint. Om du som jag inte orkar vänta så länge så häller man lite kallt vatten över isen. Om du vill kan du lägga sockerbiten däri också. De har använts längre än absintskedar, sedan mitten av 1800-talet. De görs i både metall och glas men jag har intrycket av att glasversionen är långt mycket vanligare än de i metall, åtminstone poppulärare. De moderna har oftast ett hål men de kan ha så mycket som 6 hål. Jag tvivlar på att det faktiskt gör någon skillnad hur många hål den har. Jag är inte speciellt fötjust i de här, framför allt för att det blir rätt osmidigt att tillsätta sockerbitar. Den klasiska brouilleurn hittar du en demonstration på här men det finns även varianter på dessa:
 
Här är ett exempel på en "Two-level brouille", kanske lite mer för mig. Den har i princip en absintsked under själva brouilleuren så att sockret löser sig ordentligt.
 
Här är en "gungbräde brouille", den tillsätter vattnet långsamt men har en liten gungbrädekonstruktion under som altererar var vattnet froppar i. Funkar lika bra som vad annat som helst men det ser trevligare ut.
 
Här är en "Streamline brouille" som egentligen inte är mycket av en brouille. Man fyller glaset med vatten först, placerar brouilleuren på glaset och ett rör går ner i vattnet och häller sedan i absinten. Som så mycket kring absint blir det bra teater men gör egentligen inget för smaken.

Absintfontäner

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 


En enkel sylinderformad flaska med en etikett i fantasyinspererad stil, helt ok flaska tycker jag. Absinten bär det tyska namnet för "Green Fairy" eller Grön Fe, men den är tillverkad i Österrike, tror inte jag smakat någon absint därifrån tidigare. Detta är en otraditionell absint som har valt att skippa anisen vilket borde ge oss en tunn louche och en smakupplevelse utan lakrits. Jag vet inte om den är massererad eller destillererad, eller om den innehåller riktig malört, isf kan vi nog förvänta oss en tvålig och bitter smak.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Fischer Spirits
Alkoholhalt: 55%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Fake
Land: Österrike
 

Färg och Louche: En mer fake:ad färg får man nog leta både hårt och länge efter (det skulle vara Rodnick´s då), känns väldigt mycket YES diskmedel över den här. Louchen är verkligen minimal, vet inte ens när den är på sin topp. Så besviken.

 

Doft: Det enda jag tänker här är Hamlet Hardcore fast inte lika mycket kanel. Jag vet inte om jag känner någon typ av mint eller om det är molipekt, nästan som molipekt som man försökt täcka upp med något annat. Är det alkoholen jag känner kanske? När den fått lägga sig till rätta i glaset har ingen större förbättring skett och den luktar bara mer alkohol. När jag droppar i lite vatten blir doften inte alls anorlunda, bara svagare.

 

Smak: Den smakar bara molipekt, punkt. Den ska ha smak av kanel men jag känner den inte.

 

Sammanfattning: Ännu ett tillfälle som jag är glad att jag köpte endast en liten flaska. Flaskorna är 4 cl så jag köpte 2 för att kunna fylla en sample bottle och spara i min samling vilket ger oss bara 3 cl kvar att dricka, minus det jag drack nyss. Eller ja, jag drack inte upp glaset jag förberedde (som gjordes på en tesked absint), ändå är det för mycket kvar i flaskan om du frågar mig. Jag tänkte vara snäll och ge den en 1:a av någon anledning (kommer inte ihåg varför) men som jag sa i min recention av Gold68: om den är tillräckligt äcklig för att hälla ut det man har i glaset och sedan göra sig av med resten man har i flaskan så känns det verkligen som att den förtjänar bottenbetyg. En riktig crapsint och en sorglig ursäkt för en absint i mitt tycke.

 

Grüne Fee Absinth

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 


 
Den här har jag velat testa ett bra tag, hade mina ögon på den redan när jag började köpa absint från ALANDIA men som nybörjare ville man ge sig in på de gröna absinterna först. Det är inte svårt att lista ut var den har fått namnet ifrån: den har en guldig färg och har en alkoholhalt på 68%, därav Gold68. Gold68 görs med mycket malört (så de vill skryta med det höga tujoninnehållet) vilket bör ge den en bäskare smak än annan absint. Den tillverkas även utan anis vilket ger oss en absint utan den klassiska "lakritssmaken", jag tror dessutom inte att vi kommer kunna förvänta oss speciellt mycket till louche här eftersom det främst är anisen som står för de eteriska oljorna som bildar en louche.
 
Det är inte alla som är helt överens om vad som ska kunna klassas som en absint (läs mer om det här), men de flesta är överens om att absint ska inehålla både malört, fänkål och anis, och eftersom inte den här innehåller anis räknar jag den inte som en äkta absint, även fast den är naturligt destillerad.
 
Den har samma fina flaska som Strong68 fast i genomskinligt glas, även etiketten har samma motiv fast i ljusare färger. Etiketten bär ALANDIAS märke så den är producerad för dem men jag tror inte att de har ett eget destilleri. Jag kan utläsa att destilleriet ligger i Fougerolles, Frankrike, och grundades redan 1859 men de nämner aldrig var destilleriet heter.
 
Lagrad: Nej
DestilleriPaul Devoille (åt ALANDIA)
Alkoholhalt: 68%
KatergoriAmber
Äkta/Fake: Fake
Land: Frankrike
 

Färg och Louche: Den påminner nästan om ett mjöd i färgen tycker jag, men mycket svagare. I en stor flaska blir färgen tydligare men när den hälls upp i glaset känns det nästan mer som ett vitt vin. Precis som jag trodde så blir det inte mycket louche, faktum är att jag ser inte ett skit, jag får inte ens mycket oilstreaks :(

 

Doft: Oy vey, det var fattigt med doft också. Ur den pyttelilla 5 cl flaskan jag har känner jag någon typ av brunt socker och diverse frukter. Men det är ungefär där det roliga slutar för ur glaset känner jag bara alkohollukten och samma syra som vin har och efter att vattnet har tillsatts känner jag inget alls. X(

 

Smak: Doften från glaset speglas tyvärr väldigt väl i smaken, känner bara alkohol och den där dumma vinsyran som jag inte alls gillar.

 

Sammanfattning: Well, det här blev ju en riktig besvikelse. Vilken förbannad tur att jag bara köpte ett litet smakprov, men det är väl det de små flaskorna är till för (önskar de hade haft en sån på Absinthe Gothica). Det blev till att hälla bort glaset jag hade hällt upp och det som är kvar i flaskan kommer jag ge till min kompis som inte gillade anissmaker. Vill inte han ha den så lär jag nog hälla ut det också. Jag ger den faktiskt bottenbetyg, den är inte lika äcklig som några andra jag smakat men om den är tillräckligt äcklig för att hälla ut det man har i glaset och sedan göra sig av med resten man har i flaskan så känns det verkligen som att den förtjänar bottenbetyg.

 

Absinthe Gold68

0 Läs mer >>
 
Source: alandia.de 


 
Den här absinten säljs av ALANDIA men de har egentligen inte jättemycket information om den. Jag vet att den är skapad för ALANDIA av Paul Devoille-destilleriet på ett traditionsenligt sätt utan konstgjorda färgämnen, smakämnen, konserveringsämnen eller sötningsmedel. Den innehåller korianderfrön vilket tydligen smakar helt olika från bladen. Kan faktiskt inte komma ihåg hur koriander smakar men det lär ju inte göra något här då. Flaskan är ju helt ok med en enkel etikett i gammal stil som ändå får den att kännas lite lyxig. Jag köpte visserligen en flaska på 5 cl vilket inte var riktigt lika imponerande men låt gå. Jag blir dock lite konfunderad över att man valt att buteljera den på en flaska i klart glas istället för mörkt eller grönt glas.

Lagrad: Nej
DestilleriPaul Devoille (åt ALANDIA)
Alkoholhalt: 68%
KatergoriAmber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike
 

Färg och Louche: This is an amber if ever I saw one! Här snackar vi intensiv, röd bärnsten, nästan som en riktigt gammal verte där klorofyllet har brutits ner eller en whiskey. Jag älskar den här färgen, enligt mig är det whiskins starkaste egenskap så det är kul att jag får något med liknande färg att dricka! ALANDIA beskriver färgen som mörkgrön men jag tror att det är ett påstående som ringer fel i de flestas öron. Bilden här ovan är från deras hemsida och där är den mer röd än grön så jag undrar vem de tror att de kan lura. Jag vet inte vad den är färgad med men det känns inte som att det är växter med mycket klorofyll och då blir den genomskinliga glasflaskan lite mer förstålig. Jag har andra absinter som nu är bärnstensfärgade men på bilder på nätet är de alltid gröna så jag antar att det är bildern på färsk absint (de flesta av mina har ju några år på nacken). Jag ser ingen anledning till att de skulle göra något anorlunda här och här är den som sagt en rödaktig amber redan från början. Det märkliga är att den får en grönare ton när vattnet tillsätts och den tjocka, krämiga louchen börjar ta form. Lochen är på sin topp efter ca 2 delar vatten men håller sig rätt bra även efter ytterligare 3 delar vatten. 

 

Doft: Oj oj, vilken doft, den har liksom lite "OMPH!" i sig. Lite svårt att känna så mycket ur flaskan eftersom öppningen på min 5 cl flaska är så liten, men jag känner fänkål och framför allt honung! Det hade jag verkligen inte förväntat mig, luktade flera gånger på mina fingrar för att försäkra mig om att doften inte kom därfrån men när jag ställde ifrån mig glaset försvann också lukten! Det här är något jag förväntar mig känna hos Mead Base när jag en gång köper den. Doften kom mer till sin rätt efter att den flytande bärnstenen fått lägga sig till rätta i glaset, den blir starkare, honungen är nästan överväldigande och fänkålen hamnar lite i bakgrunden. När vattnet tillsätts är honungen fortfarande tydlig men nu känner jag den bittra, tvåliga lukten av malört också.

 

Smak: En mycket komplex och kraftig smak som står sig stark efter allt vatten jag tillsatt. Det första jag kommer att tänka på är konstigt nog Absinthe Heritage Verte, den liknelsen försvinner fort men återkommer för varje klunk jag tar. Smaken börjar med den tvåliga och lite bittra malörten som snabbt går över i apelsin. Tyvärr är inte apelsinen heller långvarig utan lämnar snart väg åt kåda och granbarr (det är nog det här jag associerar med Heritage) och allra sist i slutet känner jag den efterlängtade honungen! De flesta skulle nog föredra den med mindre socker än jag använder och eftersom den var så god så tar jag genast ett glas till fast med ungefär hälften så mycket socker. Smakerna blir då inte lika starka men apelsinen tar lite mer plats då och försvinner inte lika fort. I love it!

 

Sammanfattning: En fantastisk absint, verkligen en kvalitesprodukt! Jag önskade att jag hade kunnat använda min absintfontän för att förhöja stämningen lite men den är tyvärr trasig för tillfället. Jag har på senare tiden skaffat mig en liten förkärlek för de bärnstensfärgade absinterna så färgen gick hem hos mig. Louchen var över förväntan och den underbara doften får toppbetyg, men höjdpunkten var smaken. En mycket förvirrande absint eftersom smakerna skiftade så snabbt och det krävdes ett helt glas innan jag var nöjd med mina anteckningar. Verkligen inte homogen på något sätt och det är inte något jag kännt på samma sätt hos någon annan absint vilket verkligen får den att stå ut. Allt från färg till smak säger liksom "POW! I´m big, I´m loud and I´m fucking delicious!". 

 

Jag är lite kluven här, vad ska den få för betyg? Den är bättre än Heritage som hamnade på 4,5, men kan den verkligen mäta sig med Grön Opal och Mansinthe? Ja, jag tror faktiskt det. Jag minns vad jag skrev om en orgie av smaker när jag recenserade Grön Opal och det uttrycket är inte fel att använda här heller. Dessutom sitter smaken kvar länge efter att jag svalt absinten, precis som med Grön Opal. Visste jag inte bättre hade jag nästan kunnat tro att det var Svensk absint som gjort den, och när jag kommer på mig själv med att jämföra den så mycket med Grön Opal så är 5:an ett faktum. Det är inte ofta jag får dela ut 5:or men today is a lucky day och nu har jag min fjärde!

 

Absinthe République

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Det här är den första skapelsen i Thor Wallgrens (tidigare Göran Bäuerle) solokariär i absintvärlden. Han var medgrundare av St: Annas Bränneri, nuvarande Valkyria, men sålde sin del 2015 och hamnade då i ”karantän” i 2 år (WTF?). Jag antar att det betyder att han inte fick tillverka absint under 2 år men jag förstår inte varför eller hur någon kan bestämma något sånt. Efter att han lämnat St. Annas Bränneri startade han destilleriet Jädrans som specialiserade sig på gin, snaps och vodka.
 

Quarantaine är ekologisk och har inga konstgjorda tillsatser. Inga maskiner används utan allt arbete sköts för hand. Den började säljas 1:a April 2017 och är alltså i skrivande stund den yngsta absinten från Sverige. Det är synd att klanka ner på den innan man ens fått upp korken men flaskan är det simplaste jag sett och etiketten är gräsligt ful, får känslan av att han gjorde den i Microsoft Word kvällen innan den skulle tryckas. Den har inte ens en riktig kork utan en skruvkork. Som jag förstod det så valde han den simpla (och billiga) förpackningen för att kunna hålla priset nere, ett stort misstag om du frågar mig. Om det inte var för att den var svensk och han ändå var medgrundare av (nuvarande) Valkyria så hade jag aldrig fått för mig att köpa den här. På absinthes.com går den för ynka €24, vilket är en dryg hundralapp billigare än på systemet. Detta sätter den i samma prisklass som de billigaste absinterna jag sett, vilket inte brukar vara fallet hos riktigt goda och bra absinter av hög kvalité. Jag hade höga förväntningar från början men nu är de verkligen i botten. Man ska inte dömma hunden efter håren men det sägs ju också att man äter med ögonen först så vi får se om han kan rädda sig efter det här.

 
Lagrad: Nej
Destilleri: JÄDRANS
Alkoholhalt: 55%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige
 

Färg och Louche: Som sagt är färgen naturlig men den är väldigt tunn och jag har svårt att se vilken nyans av grön den har. Louchen är svag och toppar efter en del vatten.

 

Doft: Här har vi en mycket stark och tydlig doft som mest luktar något bäskt. Jag försöker inbilla mig att jag känner fänkål och lite malört men jag tror mer att det är önsketänkande. Ingen skillnad egentligen mellan glaset och flaskan men när vattnet tillsätts blir den mycket svagare (behåller dock karaktären).

 

Smak: En smak av något som är bäskare än bäskast. Smaken är väldigt bekant men jag kan irriterande nog inte sätta fingret på vad det är! Det är som när man tillfälligt tappar namnet på en lärare i skolan eller inte kommer ihåg koden till bankomatkortet. En väldigt simpel och okomplicerad smak vilket förståss har sin charm, men jag hade sett fram emot något mer complext.  

 

Sammanfattning: Tyvärr kunde den här hunden inte riktigt rädda sig själv och vi får npg skicka den till ett hundspa. Betyget slutar på 2,5, precis som Valkyria, men jag känner att Valkyrian var lite mer av en kvalitetsprodukt. Här är det mycket den tråkiga och oglamorösa förpackningen som står ut medan i Valkyrians fall gillade jag helt enkelt inte smaken så mycket. Jag har tyvärr svårt att se att den här kommer kunna stå sig väl internationellt.

 

Absinthe Quarantaine

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 
 
Min andra resention Abtshof, trodde faktiskt inte att jag skulle köpa fler absinter från dem, men jag har upptäckt hur smidigt det är att köpa små flaskor som snabbt tar slut (om man inte gillar absinten är det en bra egenskap) och den här absinten säljs inte i större flaskor än 100 ml. Kanske ett knep för att få den att verka exklusiv? Den har för övrigt den lägsta alkoholhalten jag någonsin sett på en absint: ynka 40%, misstänker att den kanske blir utvattnad fort.
 
Att man har döpt den till tujon 33 får mig att misstänka 2 saker: dels att tujonhalten är 33 mg/l och att man vill spela på myten om att tujonet har psykedeliska egenskaper. Den maximalt tillåtna gränsen för tujon i absint i europa (och i världen) är 35 mg/l så om namnet säger något om tujonhalten så ligger den väldigt nära max. Att man väljer att ta med det i namnet får mig att tro att det är den "starkaste" egenskapen hos den här absinten och man vill locka alla som fokuserar på tujonet och inte egentligen bryr sig om att smaka god absint. Jag hoppas att jag har fel.
 
Flaskan är en vanlig, rund flaska i mörkt glas och vit plastkork, något som av andra har beskrivits som en apotekarflaska (det är nästan en exakt kopia av mina sample bottles som jag samlar absinten i, fast en modell större). Jag är villig att hålla med om man tänker på typ molipektflaskor men jag vill inte gärna förknippa absint med molipekt mer om jag kan låta bli. Deras andra produkter har också flaskor som för tankarna till ett gamalt apotek men som sagt är den här en något modernare tolkning. Flaskan pryds av en väldigt simpel etikett som de dessutom har lyckats sätta på sniskan. Om det är den här omtanken de tillverkar sin absint med har jag inte mycket att förvänta mig, men världen har lärt mig att inte dömma hunden efter håren, även om just den här hunden har en rätt tovig päls...
 
Lagrad: Nej
DestilleriAbtshof
Alkoholhalt: 40%
KatergoriBlanche 
Äkta/Fake: Fake
Land: Tyskland
 

Färg och Louche: Ännu en blanche, den enda blanchen från Abtshof faktiskt. När vatten tillsätts får vi en mycket tunn louche precis där vattnet slår ner men den försvinner lika snabbt som den kom, faktum är att den inte ens hinner nå botten av glaset. Istället lämnar den väldiga mängder oil streaks efter sig. Jag tänkte att det kanske skulle ge med sig och ge oss en louche så småning om men efter 5 delar vatten gav jag upp hoppet.

 

Doft: Ur flaskan, ur glaset eller med vatten, spelar ingen roll: det enda man känner är lakrits. Jag gillar lakrits men det fanns verkligen inga nyanser här och när vattnet tillsattes blev doften bara svagare. Hittills är jag ungefär så besviken som man kan bli.

 

Smak: Såklart dominerar lakritsen men jag inbillar mig en liten hint av vaniljkola också och socker i slutet. Den har ivf en len textur och tillsammans med den svaga smaken blir absinten extremt lättdrucken. Effter att jag druckit upp känner jag en svag bäska som hänger kvar ett bra tag längst bak på tungan.

 

Sammanfattning: De säger att man inte ska dömma hunden efter håren, och så kanske det var även i det här fallet, fast innehållet var sämre än förpackningen. Absolut bottenbetyg på färg, louche och doft. Smaken fick tyvärr inte mycket högre betyg och förpackningen lika så. Jag förstår att de försöker styra bort fokuset från själva innehållet och hoppas på att någon liten placeboapa ska tro att hen hallucinerar från allt tujon som supposedly ska finnas i flaskan. Den smakade inte illa men det var långt ifrån något att hurra över. Den får 1,5 i betyg och ska vara glad för det.

 
 

Absinthe Thujon 33

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
En till tysk absint. Jag minns fortfarande Eichelberger så jag är lite på min vakt med den här. Den är producerad av Jan Hartmann från Aixinthe-destilleriet. De höll på både väl och länge när de tog fram den här absinten, man experimenterade med 10 örter, gjorde 104 provdestilleringar under 1 år och blev sedan nöjda med resultatet. Säga vad man vill, men de var inte lata de där tyskarna.
 
Säljs i en kort, knubbig flaska (som kan ses på bilden ovan) men jag köpte den mindre varianten på cara 10 cl som var kantig vilket jag kände var ett litet minus, men okej. Den lilla bannern tillsammans med de 5 stjärnorna och orden "Qualité Supérieure" ger ju onekligen känslan av kvalité, de två växterna som kantar etiketten och den gröna färgen får den att kännas"naturlig" och det handskrivna namnet ger det hela en personlig touch. 
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Aixsinthe
Alkoholhalt: 68%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland
 

Färg och Louche: En väldigt svag, men naturligt grön färg. Jag ser även lite gulbruna nyanser och jag får för mig att den kan ha varit fatlagrad. Kollar upp det lite snabbt men så är inte fallet (det finns dock en version som lagrats på ekfat för den som är intresserad). Louchen är också den väldigt tunn och full efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Mmm, här var det både lakrits (anis), citrus (citronmeliss?) och lite spritpenna. Luktar niiiice! Jag häller upp absinten i min cognacskupa som jag valt för dagen och förbereder mig på att allt det goda i doften ska ha försvunnit, eller täckas helt av en stickande alkohol. Så är inte fallet utan doften är faktiskt ganska mycket detsamma även här. Det blev dock intressantare när jag droppade i lite vatten: jag känner samma dofter som för och dessutom en nytillkommen ton av mint (pepparmynta?) och den tvåliga doften av malört. Jag ler lite för mig själv, doften höjde mina förväntningar från det fattiga intrycket jag fick från färg och louche så vi tar väl och smakar lite.

 

Smak: Jag känner tvål och citrus, vad jag gissar är malört och citronmeliss, det påminner lite om ett nystädat badrum vilket i sig är trevligt men det är nog inte det jag vill tänka på när jag dricker min absint. Jag känner lite beska också, trots sockret, och den har en väldigt len textur. Helt ok måste jag säga.

 

Sammanfattning: Den började ju rätt svagt med louchen och färgen men de olika dofterna var en trevlig överaskning, det är alltid kul när man kan känna mer än en sak ;P Smaken var rätt god men gav mig kanske lite fel asossioationer. Allt som allt, en helt ok absint men jag tror inte att jag kommer köpa någon mer flaska på ett tag. Jag ger den en 3:a.

 

Absinthe Vivide - 2nd...

0 Läs mer >>
 
 
Destilleriet ligger i byn Boveresse i Val-de-Travers, Môtiers, Schweiz. Det finns i en gamal byggnad som kallas "Maison des Chats" eller The House of Cats. Detta för att det finns statyer av katter på huset. Som jag har förstått det så delas byggnaden mellan det här destilleriet och ett annat destilleri: La Valote-destilleriet som drivs av inte mindre än 3 olika tillverkare.
 
Destilleriet drivs av Kevin Nebel och är relativt nytt, deras första produkt (Absinthe des Chats) kom ut under 2017 och sedan dess har de endast släppt en till absint (Absinthe Feline). Båda absinterna kommer i en större och en mindre flaska, en bra sak för oss som vill provsmaka innan vi köper mycket. Absinthe des Chats är en blanche och faller alltså inte mig riktigt i smaken, men Feline är en verte och var förvånansvärt bra. Kanske är deras utbud så litet för att destilleriet är så nytt, kanske gör de som Svensk Absint och satsar på ett fåtal produkter och gör dem jävligt bra. Kanske är det lämpligare om någon som förstår sig på schweiziska blanches uttrycker sig om det.
 
 
 
Absinter som destilleriet tillverkat:
 
 
 
 
Hemsida: http://www.la-maison-des-chats.com

La Maison des Chats

0 Läs mer >>
Enligt ett mail jag fått från företaget grundades Abtshof 1924 och man gjorde först vin men sen blev det fler typer av sprit. Engelskan som de använde i mailet är väldigt dålig och det krävs en del tolkning men jag förstår att Abtshof inte blev ett privat företag för än 1992 och 2001 började man tillverka absint. De har inte rätt att destillerera så de köper in "raw materials" vilket jag antas ska läsas som essenser, och de tillverkar sina produkter från dem. Det är otroligt svårt att hitta info om dem, därav skrev jag mailet och bad om lite info.
 
 
 
De producerar följande absinter:
 
 
 
 
Hemsida: https://www.abtshof-shop.de

Abtshof

0 Läs mer >>
Som sagt så drivs La Valote-destilleriet av 3 personer: Philippe Martin, Willy Bovet och *Whats-his-face* Fornoni. Åtminståne är det så jag har fattat det, men vill understryka att jag kan ha fel. Destilleriet ligger i byn Boveresse i Val-de-Travers, Môtiers, Schweiz. Det finns i en gamal byggnad som kallas "Maison des Chats" eller The House of Cats. Detta för att det finns statyer av katter på huset. Örterna som används i tillverkningen odlas i deras trädgård eller i andra delar av Val-de-Travers. Som jag har förstått det så finns det ETT TILL destilleri som använder samma byggnad: La Maison des Chats (fan va trångt gubbarna måste ha det! >.<).
 
 
 
Willy Bovet är en före detta klockmakare från Môtiers i Val-de-Travers. Under förbudstiden producerade många absint i hemlighet i Val-de-Travers, en av dem hette Robert Bobillier. Han valde Willy som sin efterträdare, gav honom alla gamla recept och lärde honom hur tillverkningen skulle gå till. Snart var Willy själv in busines och tillverkade sin egen absint. När förbudstiden var över kunde han börja tillverka absint öppet. Han var glad att ingen hade misstänkt honom för att producera absint innan dess, jag menar, man kunde ju misstänka att han varit aktiv under förbudstiden eftersom han redan hade the know-how redan när förbudet hävdes.
 
 
 
Måste säga att jag inte är imponerad av det här Mr. Bovet so far. Hans Septante 7 och Nostalgie fick båda 1:or i betyg, Zâca klarade sig bättre men det var mycket tack vare den blå flaskan, självlysande etiketten och kopplingen till voodoo-gudar. Han, liksom Philippe Martin, använder 10 olika örter till samtliga av sina absinter så jag känner att det är som upplagt för enformighet. Givetvis kan man få variation i smak om man använder olika proprtioner av samma växter men än så länge är jag som sagt inte imponerad.
 
 
 
Absinter som Willy Bovet har gjort är:
 
 
 
 
Hemsida: http://www.absinthe-bovet.ch/en

La Valote-destillerie...

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Den svarta flaskan är helt svart, har silverbeklädd topp och har den där formen som får mig att tänka på en champagneflaska. Jag köpte dock den mindre modellen i mörkt glas som mer påminner om en miniatyr av Echelbergers flaskor. Jag tror inte att det är en limited edition men på baksidan hittar jag det handskrivna nummret 893. Kanske gör de som Svensk Absint och märker alla sina flaskor? Etiketten  består nästan helt av en lättklädd dam såm håller upp ett glas absint som Rafiki håller upp Simba i Lejonkungen. Jag har sett posters med det här motivet på förut men vet inte var bilden kommer ifrån, men jag tänker att det är troligt att det är destilleriet som har tagit motivet från en poster och inte tvärt om.
 
Det här är också en absint som man nästan borde kalla för limited edition, vet inte om man gör 500 flaskor åt gången eller om det har gjorts bara 500 flaskor totalt. De måste ha en pytteliten panna för den gör bara 24 flaskor åt gången. För övrigt blir jag rätt konfunderad när jag läser om produkten på absinthes.com, det står att Willy Bovet (Bovet-destilleriet) har tillverkat absinten men de pratar även om La Valote-destilleriet. Dessutom står det att den genomgår en naturlig och traditionell färgningsprocess men absinten är en blanche och har ingen färg. Den har lagrats i ekfat i 2 månader och jag vet att drycker tar färg av det men jag ser verkligen inte någon färg på den här.
 
Lagrad: Nej
DestilleriLa Valote - Willy Bovet
Alkoholhalt: 54%
KatergoriBlanche 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

Färg och Louche: En blanche med en svag louche som tar lång tid på sig att formas och når sin topp efter ca 1 del vatten.

 

Doft: Ur flaskan känner jag alkohol, svart soppåse och vad jag tror är fänkål. Fänkålen försvinner dock efter att absinten hällts upp och när vattnet tillsats känner jag bar alkoholen och något lite kyligt, som mentol eller nått.

 

Smak: Jag har nog övervattnat den här så in åt helvete för det enda jag känner är sockret.

 

Sammanfattning: Ännu ett hårt slag för schweiziska blanches på min lilla blogg. Ingen smak, försvinnande liten lukt och en tunn louche. För fan Schweiz, ni ska ju vara kungar på absint ju! Det blir ännu en 1:a är jag rädd.

 
 

Absinthe Nostalgie Pa...