0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
No, this is not another one from Zufanek (I wish it was though) like you might deduce from the bottle, this one is from the Combier Distillery in France. Not sure if I have seen anyone else useing these bottles exept Zufanek, exept for this one. You might know by now that I´m not too fond of this bottle, it looks like a grain silo, but Zufanek has given me some good associations. It´s made from dark glass, as a bottle containing a verte should, and it´s sealed with black wax (always a good choise in my opinion!). The label is not very styleish, it gives the impression of a medicinebottle, not a luxurious drink.You find the same wax and label on the smaller version of the bottle as well, but here the bottle is made in clear glass. A bad choise in my book.
 
 
 
"The Stubborn", "The Persistant" or "The Hard-headed" in English, although I can´t find any referense as to why they chose the name. In fact, I can find very little information about this absinthe apart from that it is naturaly colored and doesn´t contain any artificial flavourings. It does seem to have a unusually low ABV, vertes usualy have 70+ to help preserve the color better, but this settles on 62%. I imagine it will be a bit smoother because of that.
 
 

 

Aged: No
Distillery: Combier
ABV: 62%
Category: Verte
Real/Fake: Real
Origin: France

 

Color and Louche: The color is just as you see it on the picture above, the golden green color of herbs drying in the sun. There is not really anything wrong with it, but in this bottle it gives enhances the impression of a medicin. The louche is mediocre and it doesn´t take more than 2 parts water before it has reached its climax. I a big glas you can´t se through it, but if you just prepare enough for a taste (like I did) then you might see the bottom of the glass.



Aroma: When I take a sniff from the bottle I get a lot of alcohol and a green bitterness, like medicine, and I had wished for more sweet anise. This I get when I´ve poured it in the glass though, quite sweet and not a lot of alcohol. Usually it´s the other way around, it´s better from the bottle and gets worse once I´ve poured it. As I add the watter it mellows out but is still quite ample and the anise is still here, but as I add more water the wormwood asserts itself more and more. Not bad, not bad at all.



Taste: Not a lot of taste here, maybe I should have used less water? The taste is very well balanced though: just the right amount of bitternes, there is some anise to sweeten it and quite a lot of wormwood, and as I thought the texture is very smooth. But as soon as I have swallowed, about 95% of the taste disappears.



Final thoughts: In one (two) word(s) I would describe this absinthe as well balanced. It is certainly not a bad absinthe, just a little bit boring. It doesn´t stand out from all the other absinthes I´ve tasted (which is a lot) and it tends to drown in the masses. Also, the packageing is not great. I would have no problem recomending this however, just maybe use a bit less water if you are at all used to a little stronger alcoholic drinks, then you´ll get a bit more bang for your buck! Subjectivly I´d give it a rating of 2.5, but that might be a little unfair so lets say a 3 out of four, shall we? I´m glad I tasted it but I´m also glad I just bought a small bottle.

Absinthe L´entêté

0 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Jag hade inte tänkt att köpa så många fler Guy-absinter eftersom de är så milda och smakar så likt varandra, men den här absinten är fatlagrad i 5 år så det här skulle kunna bli något väldigt anorlunda! Basen är 60%ig Francois Guy som efter 5 år på ekfat har landat på lite mildare 55,4%. Det är dock märkligt att den här inte kostar så mycket mer än Guy´s andra absinter, det bådar inte gott.
 
 
 
Namnet kommer givetvis från destilleriets grundare: Armand Guy, och etiketten har en bild på honom på framsidan. I övrigt används samma flaska som Guy alltid kör på till sina halvlitersbuteljeringar, enkel men elegant. Tråkigt nog kör de även med plasttopp på korken, hade nog hellre tagit en fakekork med trätopp. Oh well, jag ska inte bråka för mycket än, vi måste väl smaka först?

 

Lagrad: 5 år
Destilleri: Armand Guy
Alkoholhalt: 55,4%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Det här är en riktigt brungul amber, precis vad jag hade förväntat mig! Louchen är dock klen och behöver inte mer än 1,5 delar vatten för att kika fram. Så kan det vara med absinter med en alkoholhalt runt 50%, men Guy´s absinter brukar ju ha en så tydlig aniskaraktär att jag hade nog förväntat mig en lite starkare louche.

 

Doft: Yum yum yum, ur flaskan luktar det sött av vanilj och fudge, det har vi den långa lagringstiden att tacka för! Alkoholen är tydlig när jag hält upp absinten, men jag känner också tydlig mörk choklad, och det är också det vi slutar med efter att ha droppat i vattnet. Vanilj, fudge och mörk choklad, kan det bli annat än bra?

 

Smak: Va falls? Jag känner nästan inget alls av fatet, vilket är konstigt efter 5 år. Det ända jag känner är den vanliga Francois Guy, det är nästan som att den aldrig hamnat på fat. En väldigt mild smak där anisen dominerar säger att jag troligen borde nöjt mig med 4 delar vatten istället för 5. Den är len och lättdrucken (läs mesig), men det är ju inte det jag vill ha!

 

Sammanfattning: Hur bär man sig egentligen åt för att lagra en så tam absint på fat i 5 år och nästan inte få någon smak på den? Som alla absinter från Guy-destilleriet har den en tam smak med anis i fören, relativt onyanserad och ointressant och man gör klokt i att spara på vattnet. Jag hade verkligen hoppats på något mer här, men nu förstår jag varför den inte kostade så mycket i förhållande till de andra guy-absinterna. Den får inte mer än 3 féer, och det är illa för en absint som snart är skolmogen.

 

Absinthe Armand Guy

2 Läs mer >>
Source: Absinthe International
 
 
 
Då var det dags att bocka av nästa absint i Les Parisiennes-serien, och nu är det dags för Absinthe Perroquet: papegojan. De flesta andra absinterna i serien har något med kvinnor att göra och de flesta har en kvinna på etiketten, så jag tyckte att det var lite udda att man döpt den här efter en fågel O.o Tydligen gav man ett glas absint smeknamnet papegoja i Frankrike, detta för att absint är grön och pepegojorna har gröna fjädrar. En udda anledning kan jag tycka, det finns många andra saker som också är gröna och alla papegojor är inte gröna, men låt gå. Jag kan ha fel här, Google Translate är inte alltid att lita på, men som jag har förstått det så kunde man kalla att ta ett glas absint för att "strypa en papegoja". Om någon har hört talas om det här uttrycket får ni gärna lämna en kommentar, thank you very much.
 
 
 
Absinten kommer buteljerad i den här utsökta flaskan, the Mother of all Bottles (TM), som är tillräckligt tung att klubba en mamut med! De är tydligen de största flaskorna på marknaden, gjorda för att rymma 750 ml men fylls bara med 700 ml, och de är otroligt tjocka! Jag har hört att de ska byta ut alla de här flaskorna tids nog till mindre flaskor som inte blir så dyra att frakta till andra länder. De här flaskorna väger ungefär lika mycket när de är tomma som de nya flaskorna gör när de är fulla. De är kolosala! Från början tror jag att de bara såldes i en butik i Paris, så då kunde man unna sig kolosala flaskor XD De är dessutom förseglade med vax vilket är fruktansvärt mysigt! Tyvärr är det ett vax som blir hårt och sprött vilket gör att man riskerar vaxsmulor i absinten, men det överlever jag. Etiketten är oval och har en gul ton vilket ger en vintage-look. Motivet är en papegoja som flyger över ett absintglas (ser framför mig hur det kan gå illa #bajsemoji).

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Les Fils d'Emile Pernot (åt Vert d'Absinthe)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Inte jättestark färg, ganska ljus grön, som bladen på en isbergsallad. Louchen är otroligt svag och består mest av oilstreaks. Det är lite svårt att avgöra när louchen är som tjockast, men jag tror det hamnar runt 1,5 delar vatten ungefär.

 

Doft: Nam nam nam, ur flaskan luktar den riktigt sött, vanilj t.o.m! Varför luktar de alltid så gott ur flaskan och sen bara alkohol när man häller upp dem? För jag näsan lite närmare så blir det någon snus/the-kombination. Helkonstigt. Jag häller upp en del absint i glaset och sticker dit nosen igen, och nu liktar den riktigt surt och otrevligt istället, som en schweizisk blanche fast utan det gräddiga. Man skulle kunna förlåtas för att tro att något blivit dåligt i den här flaskan. Jag droppar i en del vatten: filmjölk! Två delar vatten: gröna örter, isop och gurka. Fem delar vatten: gurka och tvål och doften har blivit svagare nu, troligtvis har den blivit övervattnad.

 

Smak: Det som är bra med smaken är att den är len och att den sitter kvar länge. Tyvärr är den även bitter och behöver sockret jag har haft i, annars hade det blivit svårt att dricka. I övrigt smakar den ganska mycket som den luktar: tvål, gurka och isop, känner ingen anis alls.

 

Sammanfattning: Den här var lite tråkig kan jag tycka. Som alla i Les Parisiennes-serien blir den övervattnad av 5 delar vatten, och liksom de andra hade den här papegojan en mysigare image än den faktiskt levererade. Jag kan tänka mig att personer som föredrar bitter absint kommer dricka den här med 2 delar vatten och vara jättenöjda, men den passar inte mig. Den får en 3:a i betyg och en plats längst bak i vitrinskåpet.

 
 

Absinth Perroquet

1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Här har vi den "senaste" absinten från Aymonier. Det här är en limited edition, men liksom Valkyria släpper nya fatlagrade varje år och Matter Spirits släppte nya julabsinter under 12 år så kommer den här också att vara återkommande men med ett nytt recept varje år! Det här är alltså den första i vad som förhoppningsvis kommer bli en lååååång serie av limited editions. Något som skiljer sig lite från hur andra absinter tillverkas är att de använder helt färska örter i destilleringen, är inte riktigt säker på hur det påverkar det slutliga resultatet though. De färska örterna som används i år är malört, isop och citronmeliss.
 
 
 
Namnet "Estivale" trodde jag skulle betyda "festival", men tänk så fel man kan ha. Det är tydligen franska för "sommar" eller "sommrig". Såklart kommer den i Aymoniers vanliga flaska, den icke anmärkningsvärda "ölflaskan" med skruvkork -.- Oh well, jag borde veta bättre än att dömma hunden efter håren vid det här laget.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Först tror jag inte att den har någon färg, men när jag häller upp lite mer i glaset ser jag en tunn, tunn grön, som päronsaft. Även louchen är väldigt svag och det behövs inte mer än en del vatten för att den ska utvecklas färdigt. Lite förvånad över det, visserligen ligger den bara på 65% men så fort brukar det inte gå. Inga oil-streaks heller.

 

Doft: Så ja, nu känner jag igen Aymonier i den här absinten. När jag hält upp en liten skvätt i glaset och ställt det ifrån mig för att klottra ner lite anteckningar så letar sig en söt doft in i näsan. Luktar nästan lite sött bröd om den. När jag luktar lite närmare på glaset kommer lite sura nyanser och alkoholen sticker lite i näsan, det tillförde inget alltså. Jag skruvar av korken igen för att se om jag känner något annat från flaskan, och mycket riktigt hittar jag här väldigt söt anis, tvålig malört och potent fänkål. Det är faktiskt lite märkligt hur lätt jag har att skilja på de olika dofterna här, rena motsatsen från Pernod Fils Tarragona där de var så ihopblandade att det inte gick att skilja dem åt. När jag börjar droppa i vatten förväntar jag mig att doften ska växa och utvecklas, men så blir inte fallet. Doften tunnas ut och ändrar inte karaktär speciellt mycket, rätt ovanligt för Aymonier skulle jag säga.

 

Smak: Liksom doften är inte smaken superstark och den är mild och len vilket gör den väldigt lättdrucken. Den sitter dock kvar på tungan ett bra tag. I övrigt är smaken inget överaskande, anis, fänkål, malört, lite mynta och citronmeliss. Pretty basic.

 

Sammanfattning: Färgen och louchen gav intrycket av en ganska impotent och mesig absint, och jäfört med Aymoniers tidigare absinter var det så. Vad hände här egentligen? Kanske blev det en mindre mängd växter än det brukar bli eftersom de nu var färska, innehöll vatten och varje växt blir alltså tyngre (och jag antar att receptet anger mått i hekton och kilon). Jag har fått höra att färska örter dessutom ska ge en gräsig smak, fast det kanske främst gäller färgningsörterna (och de verkade det ju inte använts i överflöd här). Jag blev lite besviken på den här, men den var inte dålig, ska bara komma ihåg att ta en del mindre vatten nästa gång. 2018´s Estivale får ett ovanligt lågt betyg för att vara en Aymonier-absint på endast 3 gröna féer.

 

Absinthe Estivale 201...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Rabid Dog är också en av absinterna jag gjorde till min födelsedag, men den är gjord på ett helt eget recept och till hör alltså inte Réve-serien. Istället är den ett eget experiment där jag använde åbrodd för första gången, en otroligt väldoftande växt i min mening som borde göra sig otroligt bra i absint! I övrigt är den gjord med 7 andra örter varav jag har plockat citronmeliss, isop, malört och rommersk malört själv (även åbrodden). Även här användes vatten från de jämtländska fjällen ;P Receptet är baserat på ett gamalt recept från 1800-talet, dock inte samma som Réve. Självklart är det här också en limited edition, endast 5 flaskor gjordes!
 
 
 
Åbrodden gav en väldigt intensiv, mörk färg som fick det hela att kännas ganska melankoliskt, lite Edgar Allan Poe liksom. Etiketten är därför inspirerad av en short story: Hunden, skriven av yours truly! Tvättäkta skräcklektyr från Feddooh Productions! På etiketten ser vi en minst sagt spooky hund och ramen är en bur med klösmärken på. Hunden har jag tecknat själv men etiketten är designad av min vän Erik Johansson (sjukt duktig kille)! Den här absinten tappades upp på en lite liknande flaska, men inte alls lika snygg som Rêve fick. Den fick också en klick vax upptill med mitt sigill på, must mark my teratory you know.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 76%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Från början hade den här en riktigt intensivt grön färg, som YES diskmedel, så mörk att absinten såg nästan svart ut i flaskan. Det hade vi åbrodden att tacka för, den ger sjukt mycket färg, men färgen bryts tyvärr även ner fort. Nu är den en stark Earl Grey med grön karamelfärg i. Louchen blir aldrig speciellt stark, inte ens medelmåttig, men den är starkare än den av många av mina tidigare absinter. Det krävs hela 3 delar vatten för den att nå ytan i glaset, lite mer än de flesta absinter.

 

Doft: När jag börjar nosa på den uppkorkade flaskan så är den först väldigt lik många andra absinter med malört och anis, men precis när man är mitt i ett sniff så känner man att här har vi även något som liknar klor O.o Strax efter det kommer även tydlig doft av sådana där groddar som alltid stod orörda i saladsbaren i skolmatsalen. Efter att ha hält upp den får vi tillgång av det värsta, la creme de la blä: kloret leder nu hela paraden och efter kommer groddarna igen och även kokt ägg. Vad har jag gjort med den här absinten? Som tur är så bättrar den på sig betydligt när vattnet kommer till orda, och den fortfarande ganska potent. Nu har vi en mer klasisk absintdoft, mycket gröna örter som citronmeliss och isop. Groddarna finns fortfarande kvar men passar nu bättre in med resten av deltagarna. Det mest spännande i min åsikt är en svag doft av söt coca cola, precis vad jag tycker att åbrodd luktar som. Jag hade hoppats på att den skulle komma till uttryck i doften och det gjorde den!

 

Smak: Jag ska erkänna att jag var lite orolig att hitta klor eller kokt ägg här, men av dem syns inte en skymt och istället har vi en hyffsat bekant absintsmak med mer gröna örter än anis. Den har fortfarande mycket smak, inte övervattnad som flera före den. Lite gurka, isop, gräsklipp och lakrits, en bäsk smak utan att för den delen vara bäsk. Smaken hänger kvar länge på tungan och då går den mer mot bränt socker O.o

 

Sammanfattning: En något undlig absint det här, jag får lite samma känsla som när jag först lärde mig att dricka Mansinthe, och det kanske inte är helt opassande med tanke på det något mörka temat på absinten. Den är egentligen inte dålig, men jag har svårt att släppa ägg- och klorlukten. Det jag främst tänker på att jag vill ändra är färgen på vaxet, det skulle vara väldigt mörkt grönt istället, eller rentav svart kanske? Annars har jag inte några tankar på vad jag skulle vilja ändra till en ev. framtida batch, kanske skulle även den här ha lite mer av svansen, men det skulle kanske lika gärna kunna göra den sämre. Eftersom jag ändå blev hyfsat nöjd med den här absinten får den ett betyg på lite över medel: 3 gröna féer.

 

Rabid Dog Absinthe

1 Läs mer >>
Source: Lost Loch Spirits
 
 
 
Det är alltid kul att testa nya grejer, och idag har vi något för mig helt nytt i glaset: The Lost Loch Destillery´s Murmichan. Detta ska vara den första, och enda, skotska absinten, och eftersom jag inte kunnat hitta någon annan absint från Skottland så är jag benägen att tro på det. Needless to say måste den här avnjutas i kilt!
 
 
 
Den är döpt efter en fé (fairy) som man använder för att skrämma barn med i Skottland, men mer information om Murmichan (fén) kunde jag inte hitta. Jag har dock fattat att féer i skotsk folktro inte är lika söta och snälla som de kan framställas i våra älskade disneyfilmer utan lite mer som våra troll eller tomtar i svensk folktro. När man tänker på absint är väl Skottland vanligtvis ganska långt borta, men en mytisk fé var väl en perfekt koppling tycker jag!
 
 
 
Destilleriet använder vatten från Pannanich-källan/källorna, vatten som sägs ha helande krafter och avnjutits av såväl drottningar som tempelriddare. De är dessutom snälla och delar med sig av samtliga växter som använts i framställningen: Malört, rommersk malört, anis, fänkål, isop, tjärnanis, citronmeliss, mynta, citrontimjan, ljung, björnbärsblad och närproducerad honung. De 4 sista ingredienserna är lite otraditionella i absinttillverkning, men det ger en unik skotsk touch på det hela. Jag tycker det är en bra ide och hoppas att det här kärleksbarnet mellan Schweiz och Skottland inte kommer göra mig besviken.
 
 
 
Buteljerad i den korta och knubbiga flaskan som jag har börjat älska mer och mer, i mörkgrönt glas som sig bör när man buteljerar absint. På etiketten ser vi väldigt charmiga hörnen i keltiska mönster som talar både för det skottska ursprunget och ger en lyxig vintage-känsla till flaskan. Att det är blänkande guld mot en svart bakgrund påminner mig lite om Heritage´s etikett och bidrar ytterligare till vintage-känslan. I mitten har vi en lagom stor bild av en redheaded beauty, målad i en stil som skulle gjort Alfons Mucha stolt! Kopplingen till Skottland finns definitivt där, men absintglaset hon håller i, den lilla gröna fen och malörten i håret får oss att minnas att det är en absint vi har i flaskan och inte en whisky. Guldramen runt bilden och namnet "Murmichan" i stora, blänkande, gröna bokstäver håller stilen med resten av etiketten och resultatet blir en etikett jag skulle kunna tänka mig ha på väggen hemma. But enough talk, nu är det dags att få några skotska droppar i sig. Slàinte mhath!

 

 

 

Lagrad: Nej
Destilleri: The Lost Loch Distillery
Alkoholhalt: 64%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Skottland

 

 

 

Färg och Louche: Det är helt klart en amber absint i min flaska, får mig att tänka på honungen de har haft i. Louchen är tyvärr väldigt svag och når sin topp efter ca 2 delar vatten.

 

 

 

Doft: Här hade jag hoppats på bra grejer, men när jag pracis hade fått absinten blev jag besviken. Den var vass, tjock och rätt otrevlig, men nu när den fått stå till sig några veckor så har den definitivt utvecklats till det bättre! Ur flaskan känner jag framför allt koda, men när jag hält upp den kommer det fram lite mer nyanser och det luktar... skog! Koda, trä, kanske en aning mossa? Det här (tillsammans med lite iskallt källvatten) känns väldigt Skottland och det var precis det här jag hade hoppats på! Alkoholen finns också här men den mattas av lite när vi får i lite vatten. Vattnet gör doften söt, lite mindre robust, men inte övervattnad. Jag inbillar mig att jag känner honungen bland alla skogsnoterna, granbarr och ljung finns också med. Inte dåligt!

 

 

 

Smak: Ljungen hänger med även här i smaken, malörten är också väldigt framträdande med sin tvåliga karaktär, och det finns lite honung här också. Inte den lenaste av absinter men inte överdrivet stickig och jag hade förväntat mig att känna av stjärnanisen mer. Något utvattnad kanske, inte så robust som doften och jag hade gärna velat ha den så.

 

 

 

Sammanfattning: Det här var inte någon traditionell absint, no sir, men den var väldigt nice! En underbar flaska och beskrivning som skapade stora förväntningar, och en doft som absolut levde upp till de förväntingarna. Ett underbart möte mellan Schweiz och Skottland! Den är inte den bästa absinten jag smakat men det var anorlunda och bjöd på en riktigt trevlig upplevelse, väldigt olik någon annan. Tror dock att den bör drickas med lite mindre vatten för att få lite mer OMPF! så jag rekommenderar kanske 4 delar vatten istället för 5. Jag kommer definitivt dricka ur den här och skulle inte skämmas över att bjuda på den, men det blir nog inte någon mer flaska efter det. Ångrar absolut inte att jag köpte den dock! Tre gröna Murmichans blir betyget idag!

 

Murmichan

0 Läs mer >>
Source: SaarWhisky
 
 
 
Ok, då rullar vi ut nr. 2 av SaarWhiskys absinter, och deras första verte! Absense är baserad på ett orginalrecept från 1870-talets Val-de-Travers. Den är destillerad på 15 örter och sedan färgad med ytterligare 5 örter, jag ser potensial!
 
 
 
Bilden på etiketten är designad av en av destilleriets ägare och föreställer Den Gröna Fen. Jag tycker det ser ut som ett barn som ligger på rygg i vatten med vattenkrusningar som går ut från hen. Det ser ut som ett lönnlöv hen har i handen, har inte kommit under fund med om det finns någon symbolisk mening med lövet, men något ska man väl ha att fundera över ;P Den kommer i samma snygga, mörka flaska i apotekarstil som de andra absinterna, försluten med en naturlig kork.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: SaarWhisky/Moonshine-destilleriet
Alkoholhalt: 68,3%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Den här verten är en fin blandning av olivgrönt och guld. Dock är den något grumlig och när jag läser lite mer om den ser jag att den är ofiltrerad (vilket iof inte är något negativt). Även denna har en tjock louche, inte som mjölk men den är en bra bit över medel. Louchen kommer omedelbart och bygger upp långsamt från botten och uppåt. Ungefär 2 delar vatten krävs för att louchen ska sprida sig ända till toppen av glaset.

 

Doft: Mmmm, den här är väldigt lik Weisser Kristall, mycket choklad och mint, men det finns något mer här som ger lite svartpeppar och... damm? Jag skulle inte ta minste på den här och Weisser Kristall i ett blindtest, I´m fairly certain. När den får lite mer utrymme i glaset kommer lite citrusdofter fram ur hörnerna, and as usual blir alkoholsticket starkare. Den första delen vatten lyfter fram chokladen ännu mer, sedan följer citrusen och fram mot andra hälften av vattnet kommer även malörten. Mycket doft, både före och efter vattnet.

 

Smak: Även denna har väldigt mycket smak, och även denna har tydlig karaktär av choklad och mint vilket gör den bra med lite extra socker. Len, söt och lättdrucken. Det finns lite syra här från citronmelissen också. Very nice, all in all.

 

Sammanfattning: Den var förvånansvärt lik Weisser Kristall, vilket är bra för Weisser Kristall som är en blanche, men inte lika imponerande för en verte. Som jag sagt tidigare så är det här bilden av vad jag ville ha ut av min egna absint men den är inte speciellt typisk för att vara en absint. Jag hade velat se liiite större skillnad mellan den här och Weisser Kristall, den här hade lite mer citrus men skillnaderna är inte kollosala. Men båda är goda att dricka så jag nöjer mig med det. Betyget landar lite under Weisser Kristall, en 3:a.

 

Absense Absinthe

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag tar vi den sista/första absinten i Libertine-serien. Kanske skulle man börjat med "Orginale" men den här gången körde vi tydligen baklänges. Libertine Originale är baserad på ett recept från 1894 och är en destillerad blandning, det betyder att varje ingrediens är destillerad för sig och sedan blandra man dem efteråt. Ett smart sätt att göra det på om man vill kunna justera smaken. Den är desutom gjord med lakritsrot, vilket det sägs ska vara tydlig i smaken. Vi får väl se.
 
 
 
Flaskan är densamma som de övriga i serien och helt ok, en enkel genomskinlig flaska med tjock botten och naturlig kork. Enkelt och elegant. Bilden på etiketten gjordes speciellt för Libertine-serien och visar en samling människor som dricker absint på ett café. På den stora flaskan är etiketten tvådelad och på den stora STÅR det faktiskt Originale på, det gör det faktiskt inte på min lilla flaska (2 dl).

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: På bilden från absinthes.com ser den ut som en amber tycker jag, men min var faktiskt betydligt grönare än så. Louchen är tjock och den börjar utvecklas redan efter första droppen. Den är fullt utvecklad efter ungefär 1,5 delar vatten.

 

Doft: Ur flaskan kommer en väldigt söt doft. Det som tar mest plats är anisen/lakritsen/Knugen av Danmark, något som står tillbaka lite är päron som jag börjat förknippa med mr. Devoille´s absinter by now, och sist av allt har vi lite... banan? Doften håller sig ganska lik när jag hält upp absinten men som vanligt så blir alkoholen mer påtaglig och päronen kryper tillbaka lite. På med lite vatten och doften ökar, wonderful! Fortfarande väldigt sött men nu känner jag främst lakrits.

 

Smak: Oj oj, tvåligt värre, och inte på ett suveränt sätt,det finns också lite lakrits som får tungan att domna lite på sidorna vilket får mig att misstänka stjärnanis. Det är väldigt mycket smak här, tycker INTE den smakar mindre än Libertine Intense. Rätt lite alkohol också, det uppskattas.

 

Sammanfattning: Efter att testat de två första i serien hade jag lägre förväntningar på den här. Amer ska innehålla mer malört och Intense ska ha en mer intensiv smak, ändå tyckte jag att den här smakade mer malört än Amer och hade en minst lika intensiv smak som Intense. Jag vet inte om det säger något om de två tidigare eller om den här. Jag tolkar det som att den väldigt söta lakritsdoften kommer från lakritsen, precis samma känsla jag får när jag fricker lakritste. Allt som allt en bra absint men jag är glad att jag bara köpte en liten. Den får 3 av 5 gröna féer i betyg.

 

Absinthe Libertine Or...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
I slutet av 2017 hittades 2 flaskor av världens äldsta absint (läs mer om det här), en gick till absintmuseet "Maison de l’Absinthe" i Môtiers, Val-de-Travers. Den andra öppnade man och absintälskare runt om i världen fick chansen att buda på ett smakprov av den här oerhört speciella absinten. Martin Zufanek var en av de lyckliga få som lyckades lägga vantarna på ett smakprov. Han bestämde sig för att försöka göra en reproduktion av den och begav sig till något fancy absint-arkiv där han hittade orginalreceptet. Dock var det inte så utförligt utan verkar mer ha varit en lista på ingredienserna. But a list of ingredients doesn´t a recipe make, man behöver veta hur de ska användas också. Men när den nationella byrokratin inte räcker till får man använda sina kontakter i "the global absinthe underground". Låter så fruktansvärt mafioso, eller kultaktigt! XD Genom vänner till samlare till absintnördar and so on lyckades Martin komma i kontakt med en av Dubieds ättlingar som hade hela receptet, inklusive utförandet. Kan inte tänka mig vad han köpte det för, efter det och smakprovet av orginalet lär han ha behövt sälja sin själ för att inte hamna på gatan kan jag tänka O.o Hibbedi habbedi ho, et voilá: där har vi en absint inspererad av den absolut första komersiellt sålda absinten!
 
 
 
Man har valt att använda en neutral alkoholbas, precis som i orginalreceptet. Man använder också en annan färgningsmetod än man brukar, men de beskriver inte hur den skiljer sig. Faktum är att han berättar att hela tillverkningsprocessen skiljer sig från det som idag anses traditionellt. Gött tycker jag, det visar att det inte bara finns ett sätt att kamma en åsna. Avslutningsvis har man lagrat den på ekfat några månader innan den buteljerats och skickats ut för världen att avnjuta.
 
 
 
Egentligen tror jag att namnet är en loop, det borde vara "Dubied --> 1798 --> Zufanek --> 2018 och sedan tillbaka till Dubied igen", som ni ser på etiketten här ovan. Tydligen ska det vara en bit av orginalreceptet där på framsidan också. Jag måste säga att jag är lite besviken på Zufanek, jag vet att etiketter inte är deras starkaste sida (till skillnad från innehållet i flaskorna) men den här var nog den tråkigaste hittills. De har en rekreation av världens äldsta kända absint och de gör en så överförenklad etikett i gult tema. Var är lyxen? Var är allt det överflödiga krimskramset? Var är barocken? Jag hade velat ge den till Ted Breux istället och se vad han hade hittat på. Sen gör inte flaskan, som ser ut som en silo med skruvkork, upplevelsen några tjänster. Jag hoppas, och tror, att innehållet är riktigt bra istället!
 
 
 
Dubied 1798 var en limited edition som endast gjordes i 220 liter (440 flaskor), lika många som åren sedan absinten tillverkades. Egentligen är det väl 221 år mellan det att den upptäcktes tills det att Zufanek fick sitt sample, men det klingar inte lika bra. Man kan ju inte skriva 222 heller eftersom det bli för uppenbart att det inte är 222 år emellan, men 220 är fortfarande en jämn och fin siffra och det dröjde ju till 2018 innan man gick ut med vad man hittat (även om flaskan faktiskt hittades i slutet av 2017). Vidare ÖPPNADE destilleriet 1798, vad jag vet finns det inga bevis för att just de flaskorna man hittat är från just det året, men jag hänger upp mig på fel saker här, let´s move on. Jag vet hur bra Zufaneks absinter är och tänkte först köpa 3 flaskor: en att dricka nu, en att spara och dricka sen samt en att spara och sälja vid något bra tillfälle. Men ibland hungrar plånboken och naturligtvis sålde den slut på några timmar så det var inte lönt att vänta tills man fick nästa lön. I slutändan blev det alltså bara en flaska för mig.

 

Lagrad: Ja (månader)
Destilleri: Zufanek
Alkoholhalt: 70%
Katergori: Verte 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tjeckien

 

Färg och Louche: En väldigt guldig verte, men det är en verte. Mer gula nyanser är bruna eller bärnsten. Efter en del vatten har jag bara fått tunga oil-streaks som lägger sig på botten, efter 2 delar vatten har nedre halvan av glaset blivit grumlig och efter hela 3 delar vatten har den medeltjocka dimman spridit sig i hela glaset.

 

Doft: Doften är väldigt Zufanek, hade inte förväntat mig det, med den neutrala basspriten, udda tillverkningsprocessen, komplicerade färgningen och urgamla receptet trodde jag den skulle vara betydligt mer annorlunda. Ur flaskan är doften en söt parfym av lakrits som helt saknar alkohol. När absinten kommit över i glaset blir den grovare, inte alls den lena parfymen den var innan, men den blir snabbt mjukare och rundare när den fått stå ett tag. Efter jag droppat i det mesta av vattnet har de olika nyanserna mattats av rätt mycket och kvar är främst anisen, malörten och lite fänkål. 

 

Smak: Klen jämfört med de andra absinterna från Zufanek. Det är mer malört och anis än fänkål här tror jag, inte så mycket andra nyanser. Den hade gjort sig bättre med mindre socker, ska minnas det till nästa gång. Texturen är inte direkt len, men den är inte stickig. Kan tänka mig att den är bättre om jag skulle låta den stå ett år.

 

Sammanfattning: Tråkigt nog får man nog säga att Zufanek gick lite bet på den här. Den intressantaste absinten men den tråkigaste förpackningen och plattaste smaken. Ändå är den helt ok, men jag hade så mycket högre förväntningar på den här absinten. Jag tänkte först kanske att det var den neutrala alkoholbasen som gjorde den mindre intressant men jag kan helt klart känna igen den som en Zufanek-absint så är inte säker på att det är fallet. Den är helt klart den sämsta av Zufaneks absinter (även om Martin tycker att det är den bästa han gjort), men den är ändå bra, bara inte så utstickande. En sak är ivf säker, provet som Martin Zufanek fick lär INTE ha smakat så här. Även om de lyckats få till en kopia av vad den smakade som när den var nygjord så är det svårt att tänka sig vad över 200 år i en flaska kan göra med den (kanske kan fråga Anden från Aladin). Kanske kommer Dubied 1798 bli bättre med åren, men jag har väntat länge nog med att resensera den här, idag får Zufanek sin första 3:a från mig. Är ganska nöjd ändå att jag inte köpte mer än en flaska.

 
 

Absinthe Dubied 1798

2 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Det var länge sedan jag testade den första absinten i Paul Devoille´s Libertine-serie (Libertine Amer) vilket på sätt och vis är lite konstigt eftersom den var så jäkla bra. Jag känner att vi går lite baklänges här för idag testar vi Libertine Intense och sen har vi bara Libertine Originale kvar och man kunde ju tänka sig att man skulle tagit orginalet först.
 
Såklart är detta en äkta absint: destillerad, naturligt färgad, inehåller inga konserveringsmedel, dötningsmedel eller konstgjorda smakämnen. Vi har de vanligaste örterna i receptet: Malört, fänkål, anis och stjärnanis som grund, sedan finns även lakritsrot, citronmeliss, isop, ärenpris, koriander samt några växter vi inte får känna till. Det står att den är intensivare och komplexare än orginalet, därav namnet.
 
Flaskan är densamma som de övriga i serien och helt ok, en enkel genomskinlig flaska med tjock botten och naturlig kork. Enkelt och elegant. Bilden på etiketten gjordes speciellt för Libertine-serien och visar en samling människor som dricker absint på ett café. På den stora flaskan är etiketten tvådelad och på den stora STÅR det faktiskt Intense på, det gör det faktiskt inte på min lilla flaska (2 dl).

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Min var lite brunare än den är på bilden, mer av den döda-löv-färgen, men min flaska gjordes tydligen under 2017 så klorofyllet har väl hunnit börja brytas ner. Louchen var riktigt tjock, inte Londondimma men typ mig i Januari efter riktigt mycket julmat och födelsedagstårta. Efter 2 delar vatten har louchen spridit sig i hela glaset.

 

Doft: Den luktar ganska likt Gustave och Libertine Amer: sött och fruktigt, lite päron-äpple-blandning. Lite lakrits, men inte så mycket, fänkål och malört. Den förändras inte så mycket mellan flaskan och glaset, var bara att alkoholen blev tydligare, och när man tillsatte vattnet var doften samma men blev svagare. 

 

Smak: Den här gjorde sig inte lika bra med så här mycket socker, det tar lite över handen. Även smaken följer Armer och Gustav ganska mycket: vi har malörten, den lena texturen, avtrubbade alkoholen och ordentligt med smak. Lite av päron/äpple-noterna finns där och lakrits. Tungan domnar lite på sidorna och det är väl stjärnanisen som gör sig påmind.

 

Sammanfattning: Hmm, det fanns gott om smak i den här ivf, så namnet intense kanske funkar, men den var inte mycket intensivare än många andra jag smakat. Den blev ändå lite överväldigad av sockret så jag får nog dra ner lite på det till nästa gång. Är dock inte säker på att jag behöver minska på vattnet och den var inte lika bäsk som utlovats vilket för mig är en bra sak. Nog för att den var god, men den står inte ut på något sätt. Den var (konstigt nog) ganska lik Amer och Gustave men får ett sämre betyg än båda dem. Det är något jag skulle bjuda en nybörjare på men jag är glad att jag bara köpte en liten flaska. En bra, men medelmåttig absint, den får 3 gröna féer i betyg.

 

Absinthe Libertine In...

1 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Idag tar vi oss en titt på Absinthe Désirée, den tredje absinten från Les Parisiennes-serien som jag smakar. Baserad på ett recept från 1800-talet, med en alkoholbas från druvor och en kortare tid på ekfat för att mogna är Désirée en old fashioned absint, like they did back in the day (or so I´m told). Den görs tydligen med lite mer örter än man vanligtvis använder i absint så kanske har jag en örtbomb att se fram emot *håller tummarna*

 

Som alla absinter i Les Parisiennes-serien kommer den här i the mother of all bottles, ett monster i mörkt glas som väger mer än vad själva innehållet gör. Man håller på att avveckla de här flaskorna för de kostar för mycket att frakta but god damn it does it give character to the whole thing! Jag menar, du skulle kunna klubba en elefant med den här, precis som ett välgjort svärd ligger bra i handen, so does this bottle. Den ovala etiketten har vad jag gissar är en tjusig 1800-talsdam på sig med solfjädern i högsta hugg, printad i sepiafärger ger den intrycket av ett gamalt fotografi. Min kom bara försluten med en enkel kork som bilden här ovan visar, men jag vet att det har sålts flaskor som var förslutna med vax (tror det var grönt). Kanske var det under tiden då Vert d'Absinthe fortfarande hade sin affär i Paris.

 

Lagrad: Ett par veckor
Destilleri: Paul Devoille (åt Vert d'Absinthe)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Nog är det en verte men den har riktigt mycket bruna nyanser i sig. Kanske är det från tiden på ekfatet, eller så har mitt exemplar solat lite för mycket och/eller har lite för många år på nacken. Louchen är tjock och är full efter bara en dryg del vatten. De sa att den skulle ha en tjock louche eftersom den var gjord med extra mycket växter.

 

Doft: När jag drar ur korken känner jag först fänkål, men senare kommer den söta doften av russin också följt av flera gröna växter. Och mandelmassa, hör och häpna. Alkoholen sticker fortfarande i näsan och jag tror den här kommer må bra av någon månad till i vitrinskåpet. Stickningarna finns kvar efter att jag hält upp den och nu har doften blivit lite svagare. Tycker dock att jag känner lite päron här. Vattnet dämpar alkoholsticket men ökar inte på doften speciellt mycket, där är fortfarande päron men även... mentol?

 

Smak: Lakrits, troligen från stjärnanis för tungan domnar lite på sidorna, och jag känner lite päron också. Tyvärr är den inte så len, den är lite bäsk och både alkoholen och sockret tar mycket plats.

 

Sammanfattning: Hmm, liksom med Jade-absinterna och de övriga Les Parisiennes-absinterna gav den snygga förpackningen och löftet om vintage-profil lite för höga förväntningar. En OK absint var det, och bättre än Minette, men jag märkte inte av att den gjorts på mer växter än vanligt och var verkligen ingen örtbomb. Den hade inte heller den där mjukheten som jag väntat mig från en lagrad absint, även om det bara gäller några veckor. Som sagt kommer nog både doften och texturen tjäna på någon extra månad i vitrinskåpet. Betyget blir 3 gröna féer.

 

Absinthe Désirée

1 Läs mer >>
 
 
 
Source: alandia.de
 
 
 
 
Äntligen är det dags att resensera min första absint från "Les Parisiennes"-serien! För er som inte minns den här serien drar jag en liten snabbrepris: Det är en serie högkvalitesabsinter som produceras av Emile Pernot och Paul Devoille för en liten absintbutik i Paris: Vert d'Absinthe. Alla är producerade enligt gammalt recept och på gamalt vis, dessutom förpackas de i stora, tjocka flaskor av mörkt glas och är förseglade med vax. Kanke kan se det som ett jämförbart alternativ till Jade-absinterna? Just den här (Rubis) var jag extra sugen på eftersom jag hittills bara har en rouge (Wolf Chili) och den hade tyvärr inte någon superimponerande färg när jag fick den.
 
Den här absinten är färgad med hibiscusblommor istället för traditionella gröna örter och är således en naturligt färgad rouge! Dock bryts även de röda färgämnerna ner med tiden, precis som klorofyll, så jag var snabb på att ta ett kort till den här resensionen för att få en så fin färg som möjligt. Man skulle kunna tro att röda absinter är något modernt men så är faktiskt inte fallet, det fanns naturligt röda absinter redan under "La Belle Époque"! Rubis är baserad på Absinthe Rosinette (en reklamposter för den ser du här ovan), en av de rouges som dracks innan förbudet infördes. Orginalet är dessutom en oxygènée men det är inte Rubis. Visst hade det gjort den ännu lite mer speciell men en av killarna på Vert d'Absinthe menar att det är ett steg som egentligen inte tillför så mycket till produkten. Den ursprungliga anledningen till att man började syresätta absint var för marknadsföringen, man menade att den skulle vara nyttigare än annan absint eftersom den syresatte blodet. Tydligen gjordes aldrig speciellt många av de "maskinerna" som syresatte absint och eftersom att syresatt absint skulle vara nyttigt är en myt så har man väl inte brytt sig om att göra några moderna maskiner. Jag (och killarna på Vert d'Absinthe) vet inte hur Ted Breux gör för att syresätta sin Jade Terminus men kan tänka mig att han vill hålla det hemligt. Kanske står han och blåser i den med ett sugrör?
 
Som jag sa så är absinten buteljerad på en högst förtjusande flaska, egentligen mycket lik den som Jade Liqueurs använder, fast utan den franska liljan. Flaskan är egentligen gjord för att hålla 75 cl men fylls bara med 70 cl. En riktigt robust flaska i mörkt glas, den är förseglad med en vinkork och sedan doppad i blodrött vax. Även ettiketten är gjord i röda nyanser så både ettikett, vaxförsegling och det röda inandömet går mycket bra ihop och sammanfattas med absintens namn: Rubis! På bilder jag sett så har Rubis en stämpel i vaxet men det hade inte min O.o

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Les Fils d'Emile Pernot (åt Vert d'Absinthe)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Rouge
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Färgen är verkligen den rödaste av röd, jag skulle vilja säga rubinröd men det verkar som att rubiner kan ha lite olika nyanser (men tänk på den rubinen som den klåfingriga Abou taffsar på i Disneys Aladin). Men jag är glad att jag tog bilden direkt när jag öpnade flaskan, för när jag smakade den ett par månader senare för att skriva den här recensionen hade den fått samma laxrosa färg som Wolf Chili. Beauty is indeed a fleating thing. Efter första delen vatten har jag bara fått oil-streaks, men de försvinner efter några sekunder. Efter 1,5 delar börjar det bli lite skumt i glaset och efter ca 2,5 delar vatten har den extremt tunna dimman spridit sig till hela glaset. 

 

Doft: Hmm, vet inte hur jag tänkte mig att en rouge skulle lukta, men ur flaskan luktar den verkligen som en schweizisk bleue. Vi har ingen alkohol som sticker, men den sura doften är riktigt tydlig och får mig att rynka på ansiktet. I glaset blev den faktiskt intressantare än ur flaskan, hör och häpna. Håller vi näsan på behörigt avstånd har vi en mild salmiakdoft, men ju närmare glaset jag kommer desto tydligare blir den sura doften. Jag klarade mig ivf undan alkoholstick i näsan. När den har fått blanda sig med lite vatten vill jag påstå att den är väldigt lik Valkyria, vilket alltså inte är så pjåkigt. Den är frisk med lite salmiak men blir sötare och blommigare när vi sänker näsan lite. Inte SÅ mycket surhet som jag kände innan vattnet, men den luktar lite... metaliskt.

 

Smak: Jättekonstig smak, en blandning mellan bäskt och metalliskt. Först tänkte jag säga surt men ett mynt på mitten av tungan beskriver det hela bättre. Den här är definitivt övervattnad, jämför vi absinten med en saft så är det inte en Fun Light som behöver 9 delar vatten, det här är Coop´s egna märke som ska spädas med 2 delar vatten och ändå är för svag. Jag gjorde ett glas till med 3 delar vatten och där tror jag vi har den här absintens sweet spot. Nu är den lite kryddstark, vet inte var det kommer ifrån. Jag känner inte den där sura smaken, istället är den lite blommig, troligtvis är det hibiscusen men jag vet inte hur sånna luktar. Den är väldigt len, väldigt lite alkohol men istället får vi en liten punch från sockret (borde nog drickas med mindre socker).

 

Sammanfattning: A bit of an acquired taste perhaps? Eller så måste man verkligen testa sig fram med olika mängder vatten. Jag var inget fan av det bittra och metalliska och den blev absolut bättre med mindre vatten. Liksom Jade-serien har den här en ganska mild smak, inte alls kraftig och robust som ex. Grön Opal. Jag inser att det här är en blanche som är färgad med en röd blomma, en blomma som uppenbarligen inte har någon extremt kraftig smak. Färgen var supersnygg men bryts ner fort och louchen var mycket klen. Jag ser inte mig själv köpa fler av just den här i framtiden, men den var kul att prova. En speciell absint med en väldigt medelmåttig smak, en 3:a i betyg är nog inte att överdriva kan jag tycka.

 
 
 
 

Absinthe Rubis

1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Det här är en av absinthes.com´s egna absinter som produceras för dem av Gaudentia Persoz. De säger att de valt Gaudentia Persoz för att de tycker att de är de främsta av destillerier när det kommer till absint, men jag tror att det har lite att göra med att receptet är baserat på ett av familjen Persoz´s egna familjerecept. Det som gör att den här absinten sticker ut lite är att den inehåller génépi, en för mig tidigare helt okänd växt och jag har inte hört att något annat destilleri använder sig av den växten (men det är ju sällan destillerierna skyltar med alla ingredienser de använder sig av). Om jag inte har fattat fel så är génépi en del av Artemisia-släcktet vilket gör den släckt med malörten. Man använder génépi i andra spriter ochså, bland annat en likör som bär samma namn som växten.
 
Jag är betydligt mer nöjd med flaskan här jämfört med vad Gaudentia Persoz brukar använda sig av. Här har vi en kort och knubbig flaska i frostat glas och med en snöflinga som fokus. Tittar man lite närmare så ser man att snöflingan består av olika växtdelar vilket gör det lite mer passande. Flaskan är sedan försluten med en naturell kork. Här har vi någon som tänkt lite på precentationen av sin produkt, det uppskattas av mig.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Gaudentia Persoz (åt absinthes.com)
Alkoholhalt: 53%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Som de flesta vita absinter jag provat får den en riktigt tjock louche, och fort, den är full efter endast 1,5 delar vatten. Det tyder vanligen på mycket anis (eftersom anisen inehåller mest eteriska oljor) men det brukar aldeles för sällan märkas i smaken tycker jag.

 

Doft: Vid första sniffet har vi en vanlig schweizisk bleue på gång igen, den är gräddig, lite sur och har hintar av kola. Men ur flaska nkänner jag även lite honung och när den har fått lite vatten i sig får jag fram både mint och lite anis och fänkål (även om de är rysligt diskreta). Doften blir riktigt len och kolan kikar fram lite mer också.

 

Smak: Det första jag känner är tvål vilket är lite tråkigt (fast ändå bättre än en typisk bleue). Karamellkungens snökulor följer på det och sen en gräddig smak och en baby-butt-smooth textur. Det finns riktigt bra med smak här, vattnet har inte tystat ner något här, no sir. Ändå är den väldigt lättdrucken och gör sig bra med allt sockret jag haft i. 

 

Sammanfattning: Kan lätt misstas för en typisk schweizisk bleue men är man lite uppmärksam så blir man positivt överaskad. Det var inga problem att skölja ner den inte och jag kan tänka mig att den gör sig bra i fudge (det är den absinthes.com har använt i sin fudge). Både när jag smakar och luktar på den får jag lust att skriva "is" i anteckningarna. Is luktar visserligen inget men doften är väldigt frisk och smaken var väldigt passande när absinten var iskall. Vanligtvis kan smakerna framträda bättre i rumstemperatur men den här vill jag dricka kall och det gör den även mer lättdrucken. Jag köpte den i provsmakningsflaska på 5 cl och lär nog inte köpa någon mer efter det, men den kommer inte stå bortglömd längst bak i vitrinskåpet som så många andra vita absinter. It will not get many applause but a tip of the hat and 3 green fairies. Good enough.

 
 

Absinthe Blanche Neig...

2 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
I måndags var det den internationella absintdagen och första dagen efter min vita månad och det firades med något speciellt: den tredje batchen av Absinthe Sauvage 1804. Jag öppnade den den 5:e September, precis ett halvår innan den skulle drickas och den har fått stå orörd sedan dess, ännu osmakad. Den här killen planerar i förväg ;D
 
"Sauvage" är franska för vild, ett namn den fått eftersom den är gjord på vildvuxen malört istället för odlad. Jag har bara smakat en annan absint gjord på vildvuxen malört, och den skönheten kallas Grön Opal! Kanske är det en del av vad som gör den så speciell? Om jag får speculera lite så tänker jag att det ÄR skillnad på vild och kultiverad malört. Många plantor växer snabbare när de får frodas under optimala förhållanden: tillgång till mycket näring, vatten och solsken, inga andra växter att konkurera med och de får hjälp att försvara sig mot insekter. Växter som växer vilda har inte de fördelarna och bör därför växa långsammare. Kanske har du ätit bär eller frukt, kryddor eller örter som producenterna tvingat fram så fort de kan? De kan tendera att ha mindre smak och vara liksom... vattniga. Om detsamma gäller malörten så lär den vilda malörten kunna ge en intensivare och (kanske) något annorlunda smak? Om så är fallet har jag förhoppningsvis något awesome att se fram emot ikväll!
 
Som sagt är det här den tredje batchen av Absinthe Sauvage som släpps av Emile-destilleriet. Vild malört är tydligen lite klurig att hitta i Pontarlier och eftersom man endast har använt vild malört så blir batcherna väldigt limited. Jag vet inte exakt hur många flaskor som gjordes men det är mellan 180 och 200. Förutom den vilda malörten används fler vilt växande örter från bergen i regionen vilket känns passande eftersom absinten är gjord efter ett recept från 1804, en tid då man (om jag har förstått det rätt) ännu inte odlade malört som man gör nu och var mer beroende av de örter och växter man hittade villt i naturen. Därför kan jag tycka att det är passande att använda vildt växande örter i tillverkningen och namnet känns mycket passande. Den här batchen ska tydligen skilja sig rätt bra från de 2 tidigare batcherna i både smak och doft, intressant med tanke på att de är gjorda efter samma recept.
 
Etikettens design är tagen från en gamal etikett och ger flaskan en mysig vintage look. Flaskan är kort och knubbig med lång hals och är tillverkad i grönt glas vilket vidare bidrar till vintagelooken, och som pricken över i:et har vi förseglingen med grönt vax. Mysfaktorn är så hög att min hjärna kokar över! Flaskan är väldigt lik både den som Roquette och Gustave buteljeras i och etiketten har samma motiv som Gustave, trots detta är det 2 olika tillverkare av Sauvage och Gustave (men det är Emile Pernot som tillverkar både Sauvage och Roquette så där är likheten inte slumpmässig).
 
När jag såg att de sålde den här mysiga buteljeringen, som dessutom var en limited edition så föll jag såklart i det djupa, svarta hålet som är marknadsföring och köpte 2 st på en gång. I bakhuvudet tänker man att det är den mest fantastiska absinten man någonsin kommer köpa och då måste man köpa en till att lägga på lagring för ålderns höst, och om man inte skulle vara så förtjust så kommer flaskorna ta slut snart och senare kommer någon att betala multum för att få tag på en sån och då säljer jag den extra jag har. Troligtvis kommer inget av det att hända och ändå resonerar jag så, och eftersom jag hade bestämt mig för att vänta ett halvår med att smaka den så kan man ju inte provsmaka och köpa en till ifall man tycker den va god, för ett halvår senare kan den ju vara slut. Marketing: 1, Fredrik: 0.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Emile Pernot
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Den är definitivt bärnsten men med svaga toner av grönt istället för möjliga röda nyanser, nästan att den ser brun ut. Troligen varit en verte från början så vi lämnar den i verte-kategorin. Louchen är rätt klen men full av fina oil-streaks och den når sin topp efter ca 3 delar vatten, rätt mycket i jämförelse med många andra absinter.

 

Doft: Ur flaskan kommer en doft som är söt, rätt mycket fänkål men även den ganska destinkta lukten av... urin? Såklart har ingen pissat i min flaska men det är onekligen vad jag känner. Efter att jag hält upp en blygsam skvätt i glaset och trycker dit näsan så är urinlukten borta vilket jag är mycket glad för (kanske hade den något att göra med vaxförseglingen?). Nu känner jag bara en mycket svag doft av något annat som helt drunknar i alkoholångorna. Med lite vatten blir alkoholen svagare men det blir också hela doften över lag, kanske är jag lite täppt i näsan? Den luktar betydligt mindre efter 5 delar vatten än efter 3 delar. Jag känner ändå någon typ av blomster som jag inte kan sätta fingret på, tvåligt är det också, så kanske är det den vilda malörten?

 

Smak: En len textur i munnen men lite rivigare i halsen när jag sväljer den, kanske p.g.a sockret och alkoholen? Något ganska destinkt och parfymaktigt är dominerande här, jag känner igen det från doften. Den vilda malörten gissar jag. I övrigt är sockret framträdande vilket inte är så bra.

 

Sammanfattning: Jag hade förväntat mig en flashigare Grön Opal men så blev det inte. Istället fick jag en ganska trött och inte aldeles för komplex absint. Louchen var svag, doften var svag och även smaken var lite hängig. För att utesluta att jag inte var lite täppt i näsan vid tillfället så testade jag den igen ett par dagar senare men kom fram till pretty much samma sak. Troligtvis blev den lite övervattnad och hade nog gjort sig bättre med 3 delar vatten istället för 5, ett tips om du tänkt att prova den. Jag har en oöpnad flaska till men den lär jag nog sälja om jag får chansen. I skrivande stund går den inte att köpa längre och gick för dryga 800 kr per flaska när den såldes, en lite för fet prislapp kan jag tycka så här i efterhand. Den får nöja sig med en 3:a i betyg.

 
 

Absinthe Sauvage 1804...

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Idag provsmakar vi Butterfly Absinthe. Den här kändes först lite "modern" (läs post-ban) och hippie men receptet baserar sig på en absint som producerades i Boston i början av 1900-talet. Numera produceras den av schweiziska Claude-Alain Bugnon från Artemisia-Bugnon-destilleriet på uppdrag av den amerikanske absintören Brian Fernald. Det är inte många absinter som producerats i staterna under pre-ban-tiden så den är väl lite speciel därför.
 
Flaskan är mestadels vad jag vill se hos en absintflaska: en enkel, slät design i mörkt glas och med naturlig kork. Inte helt förtjust i etiketten, eller namnet, men jag misstänker att bådadera kommer från orginalprodukten så det känns dumt att anklaga den för att vara för hippie.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Artemisia-Bugnon
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: En naturligt färgad verte med stark färg i olivgröna nyanser. Louchen är inte blyg här inte, redan efter ca en del vatten har den tocka dimman täckt hela glaset. We are of to a good start!

 

Doft: Jag känner mycket fänkål ur flaskan men även fikon och brunt socker, men när jag hält upp den finns bara fänkålen kvar tillsammans med alkoholen. Efter att jag droppat i lite vatten öppnar dig doften och efter ungefär 3 delar vatten är den optimal med härlig kombination av fänkål, anis och malört. Doften behåller samma karaktär men blir svagare när det sista vattnet tillsätts, a bit of a shame...

 

Smak: Anisen är tydlig i förgrunden men fänkålen jobbar också för att få vara med och nog finns det lite malört här också. En tydlig smak med len textur, pleasant but not extaordinary.

 

Sammanfattning: En mild men behaglig absint, mycket väl lämpad för nybörjare. Tyvärr saknar den helt wow-faktor enligt mig och det svider lite att köpa en sån här på 70 cl för 800 kr när jag vet att jag kan få 2 Mansinthe för samma pris. Men man kan ju inte BARA dricka Mansinthe, dessutom finns den i en mindre flaska på 20 cl för den som inte vill ha så mycket samt sample-bottles på 5 cl för den som bara vill prova den. Sample-bottles började tyvärr säljas efter att jag köpt min >.< Jag vill beskriva den som en kvalitetsprodukt, även fast den blir övervattnad lättare än flera andra absinter.

 

Butterfly Absinthe

0 Läs mer >>
Source: alandia.de
 
 
 
Har jag fattat det hela rätt så gjordes den här absinten för en schweizisk Harley Davidson-klubb: Twin Tec och därav har den fått sitt namn. Absinten baseras på ett recept från 1889 men har blivit modifierat för att bikerklubben ska få den som de vill. Den buteljeras i samma fina flaska som Mansinthe fast med en tråkigare etikett.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Matter Spirits
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: En riktigt mysig klargrön färg som jag tror skulle stå sig mycket bra i en tävling. En tjock och härlig louche fyller glaset efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Ur flaskan känner jag mycket anis och ännu mer fänkål, riktigt trevligt I must say. Alkoholen blir tydligare när jag hällt upp den men avtar något med tidien. Med vattnet kommer malörten och jag skulle säga att vi har en riktigt bra blandning nu, is guuuuuud!

 

Smak: Ska jag kalla det den klassiska absintsmaken, här finns hela trenligheten men den är något rivig och alkoholen sticker lite.

 

Sammanfattning: En helt ok absint men ett halvdant utförande. Alkoholen är tydligare och rivigare än jag önskat, kanske vad man skulle förvänta sig av en motorcykelklubb? Det är definitivt inte en av Matter Spirits bästa och det lär inte bli fler av den här är jag rädd. Betyget hamnar på medelmåttiga 3 av 5.

 

Absinthe Twin Tec