0 Läs mer >>
 
Source: Absinthe Depot Berlin
 
 
 

Nu är jag äntligen tillbaka efter ett långt uppehåll (erkänn, ni trodde att jag hade lagt ner den här bloggen, eller hur?). Idag tar vi oss en titt på Kyle Absinthe från Bairnsfather-destilleriet. De skördar sin egen malört från de närliggande bergen och använder källvatten från bergen i produktionen. Pittoreskt och gulligt så det förslår! Tror inte jag har smakat något från det här destilleriet tidigare, tror inte att de är så stora i absintbranchen. De beskriver sin absint som en hyllning till pre-ban absint, men eftersom destilleriet inte verkar vara någon absintjätte så har jag svårt att se hur det påståendet kan vara riktigt. Det är första gången på nästan ett år som jag smakar en ny absint nu, och ändå har den här stått i vitrinskåpet bra länge.

 

 

 

Det ni ser här ovan är enlitersflaskan. Inte det mest inspirerade man har buteljerat sprit i, stor, i genomskinligt glas och med relativt liten etikett. Etiketten är dock rätt fräck: nakna brudar, en nosferatu-liknande figur med ett timglas och ett absintglas på sidan om. Ett väldigt snyggt kollage med gotisk touch, påminner mig starkt om bilderna från Kult-kortspelet jag spelade i yngre ålder (finns även som rollspel).

 

 

 

Det här verkar faktiskt vara en äkta absint, det trodde jag inte när jag köpte den. Man har massererat malört, anis, fänkål och koriander i sprit och sedan destillerat det hela. En mycket enkel absint men den stämmer in på definitionen av en äkta absint. Dock så ska jag säga att jag köpte den här för att den hade en cool etikett och fanns på sample-bottle, och min erfarenhet säger mig att ju flashigare etiketten är desto sämre är innehållet.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Bairnsfather Distillery
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tjeckien

 

Färg och Louche: Färgen är inte mycket att orda om, det är en blanch och är lika klar som vatten. Louchen är mycket svag tyvärr och det behövs inte mer än knappt 2 delar vatten för att den ska nå sin topp. Ganska oinspirerande.

 

Doft: Flaskan och glaset bjuder på ganska mycket samma sak: lite malört, mycket koriander och egentligen ingen anis. Efter lite vatten blir doften starkare, det gillar jag, men den luktar fortfarande nästan bara koriander och efter ca 2 delar vatten blir doften svagare igen.

 

Smak: En väldigt onyanserad smak, absolut mest koriander och en tvålig eftersmak. Gillart inte.

 

Sammanfattning: Får man säga att det här var en lite mesig absint? Enkelhet i all ära, men med bara 4 ingredienser så tycker man att alla skulle vara närvarande och inte att drycken skulle domineras så hårt av en enda. Louchen och doften var inte heller så starka och mattades snabbt ut av mina 5 delar vatten, ändå är det just fördelningen 1:5 de rekommenderar. Jag drack faktiskt inte upp glaset jag tillrett, ville inte bryta mitt långa uppehåll med en (knappt) medelmåttig absint så jag gjorde ett glas Mansinthe som jag smuttade på medan jag skrev mina anteckningar. Vill dock ge dem en klapp på axeln för att de bemödat sig att handplocka malörten i bergen och faktiskt gjort ett destillat, en äkta absint, men att säga att det är en hyllning till pre-ban absint tycker jag de kan tala tyst om. Jag känner att 1,5 gröna feer i betyg är mer än rättvist.

Kyle Absinthe

1 Läs mer >>
Source: Loch Ness Spirits
 
 
 
Nu har jag hittat ännu en absint från Skottland, det är Skottlands andra absint (den första var Murmichan får The Lost Lock-destilleriet) och deras första blanche. Jag brukar ju inte hurra över blanches, men Murmichan var ju ingen vanlig verte, så kanske det här inte är en vanlig blanche? Absinten innehåller även enbär från Loch Ness-området, något som destilleriet är väldigt stolta över (de verkar vara välkända/berömda enbär). De odlar även egen malört (vilket de också är stolta över) och tar vatten från en egen källa, samma vatten som utgör Loch Ness. Den är baserat på ett gammalt recept, men de har såklart satt sin egen prägel på det. Absinten görs i små batcher och från den första (som jag har en flaska ifrån) var det bara 100 flaskor som såldes.



Jag blev lite smått kär i flaskan också, den är en riktig beauty. Den har lite av en konform vilket jag inte är så förtjust i vanligtvis, men den har en enkel och snygg etikett med det mesta av texten i metalic kopparfärg! Vi ser även destilleriets logga som såklart är Loch Ness Odjuret, även det i glänsande färg. Jag kan inte sluta att tänka på att etiketten är äggformad, undra om det var medvetet? De gjorde ivf helt rätt som valde mjuka former på etiketten, en kantig. etikett hade inte gjort sig bra med den konformade flaskan. Som pricken över i:et har den en glaskork, troligen min favoritkork på moderna absinter, får flaskan att kännas lite extra lyxig och går bra att återanvända!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Loch Ness Spirits
Alkoholhalt: 53%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Skottland

 

Färg och Louche: Som du redan visste så är det här en blanche, helt kristallklar och tråkig, men det är så de ska vara. Men vad gör väl färgen när den har en så fantastisk louche som den här? Hade det här varit en dimma i London hade man fått ta med sig en eldkastare för att ta sig fram, och den kräver inte mer än en del vatten för att utvecklas. Riktigt tjusigt!

 

Doft: Direkt ur flaska luktar det verkligen blanche vill jag lova, malört, gräddigt och lite damm. Efter att stilla lagt sig till rätta i glaset har den dock inte mycket mer att erbjuda än alkohol, kanske lite malört på eftersläp också men jag kan inte vara säker. Vattnet luras lite och ökar doften något efter en del vatten, men sen sköljer det dock bort allt vad doft heter och jag blir lämnad kvar med en tämligen ointressant och nästan icke existerande doft.

 

Smak: Det första jag känner är smaken av sockerbit. Jag menar inte godiset och inte att den smakar sött utan den smakar faktiskt som en sockerbit smakar. Smaken är väldigt klen men det dyker upp lite malört fram mot slutet när jag sväljer den. Texturen är väldigt gräddig och len, och eftersom smaken är så mild blir den här absinten väldigt lättdrucken.

 

Sammanfattning: Det är inte alla absinter som tål den mängden vatten som jag tillsätter och Loch Ness är ett utmärkt exempel på det. Tack vare den låga alkoholhalten skulle den säkert kunna drickas med inte mer än 4 delar vatten, även av mig. Men det var ändå inte mycket som var intressant med den här, bortsett från den snygga förpackningen och den suveräna louchen. Jag skulle säga att 2 féer i betyg är helt rimligt.

 

Absinthe Loch Ness

0 Läs mer >>
Source: Absinth Depot Berlin
 
 
 
Nej men, vad är det här för något? Den ser ju jättemysig ut, är det en magisk lyxabsint levererad från de schweiziska bergen av en enhörning? Nope, det här är en riktig fake, det står till och med på etiketten vad den innehåller och det är alkohol, vatten, essenser, och socker. "Men Feddooh, varför skulle du köpa en sån här fake?" undrar kanske du då. Well, jag fick smaka på den i affären jag köpte den i, och då tyckte jag att den smakade ovanligt gott för en fake. Jag fick den till ett riktigt bra pris och dessutom är det en absint som jag inte har sett säljas någon annan stanns. Jag är inte rädd för att testa dåliga absinter utan vill hellre testa så många som möjligt. Det finns så många andra bra absinter som jag kan köpa när som helst via nätet, så då tar jag de mer ovanliga när jag väl hittar dem.
 
 
 
På hemsidan går den under namnet "Emile Coulin", men det är inte vad som står på flaskan. Där står det Boisson Spiritueuse Absinthe så det är det jag kallar den här. Emile Coulin är dock namnet på destilleriet som har gjort den, ett franskt destilleri. Jag frågar mig varför Frankrike skulle göra en så här fake:ad absint men kommer inte fram till något bra svar. Om vi tittar lite närmare på etiketten så ser vi dessutom att den på min flaska och den på hemsidan inte stämmer överens heller. Undrar om de har ändrat lite mellan olika batcher och att jag antingen har en lite nyare eller äldre version än den som visas på hemsidan? När jag googlar runt hittar jag samma absint men med en ny etikett på nästan varje sida jag kollar, så de verkar inte riktigt kunna bestämma sig för hur den ska se ut.
 
 
 
Om vi frångår etiketten ett tag och fokuserar på resten av flaskan så måste jag säga att den är riktigt tjusig! Ser ut att funka perfekt som tillhygge om man hamnar i ett barslagsmål någon gång ;P Ser ut som en väldigt gamal modell av vinflaska och den påminner mig om de gamla karafferna för isvatten som man haft till absint. Jag tror att det fortfarande finns flera av dessa (fast i nyproduktion) att köpa på flera absintsidor. Flaskan är i mörkt glas, är försluten med en vinkork och sist av allt förseglad med rött vax. Man kan säga att den är lite motsatsen till Aymoniers absinter: Den har en riktigt mysig flaska, men innehållet är av lägre kvalité.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Emile Coulin
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Fake
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Det här är en blanche, jag bara antog att eftersom den kom i en flaska av mörkt glas så skulle det vara en verte, men där ser man vilka fördommar man kan ha. Den har en helt ok louche, lite över medeltjock skulle jag säga, och det behövs ungefär 2 delar fatten för den att nå sin fulla potential.



Doft: Ja men, här har vi den där härliga doften jag minns från Tyskland! Flaskan bjuder på en söt och smörig doft av anis. Det finns en liten ton av sötmandel här också, det luktar mer godis än absint, men det är helt ok. Tråkigare blev det när jag hält upp den i glaset, då luktar det bara spritpenna O.o Jag fortsätter med att droppa i lite isvatten och då försvinner spritpennan och ersätts av anis istället. Den är väldigt len men doften är väldigt svag hela vägen igenom.




Smak: Den här var väldigt smakfattig, och det är jag lite tacksam för, den är nämligen väldigt besk och smakar liksom... plastigt. Jag mins INTE det här från när jag provsmakade den i Tyskland. Den har en väldigt oljig och len textur, men det är väl det som är det bästa med den tror jag. Anisen finns där och även lite kokosliknande, ungefär som palsternackans växtsaft (men jag tvivlar på att det är någon som har haft i det i den här absinten, den är frätande när den kommer i kontakt med solljus).



Sammanfattning: Den här smakade verkligen inte som jag mindes den, antingen har jag fått en annan absint eller så hade de något magiskt vatten i Tyskland. Jag vet inte om det är för att jag vet att det är en fake, men den smakar liksom plastigt och konstgjort. Om essenserna som använts tagits fram genom masserering så kan jag förstå bäskan, man får med de bittra ämnerna från malörten när man massererar men inte när man destillerar. Riktigt tråkigt det här, men som tur är så betalade jag inte så mycket för den. Jag skulle inte bjuda på den här eller rekommendera den, troligtvis kommer flaskan som jag har få stå väldigt länge i mitt vitrinskåp. Den får 1,5 i betyg.

 

Boisson Spiritueuse A...

3 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi Enigma Verte´s bleka tvilling: Enigma - Blanche de Fougerolles. Den började produceras redan 2003, men då hette den bara "Blanche de Fougerolles", döpt efter orten där destilleriet ligger. Under 2010 beslöt man att ändra namnet till Enigma av den enkla anledningen att personer som inte talar franska hade svårt att uttala "Fougerolles". Idag finns det gamla namnet kvar som en typ av underrubrik.
 
 
 
Alkoholbasen som användes till den här absinten är destillerad från vin, inte bara druvor eller spannmål som de flesta andra absinter. Det gör att alkoholbasen inte är neutral utan (om man ska tro absinthes.com) har mer karaktär av en olagrad brandy. Och visst har vi smakat en absint tidigare där man användt olagrad brandy som alkoholbas? Javisst: la Rebelle, och den gav en riktigt fruktig käftsmäll så jag förväntar mig något liknande här. Något mer lite udda som kan vara värt att nämna är att den här vita absinten ligger på massiva 74%, något väldigt ovanligt för blanches som brukar ligga närmare 55%.
 
 
 
11 olika växter har använts till Enigma Blanche: Malört, anis och fänkål såklart, sedan även romersk malört, isop, ärenpris, kamomill, koriander, kvanne och genepi. Jag räknar det till 10 örter, men jag antar att de vill hålla något hemligt. Även denna är ett exempel på en blended absint, man har alltså destillerat varje ört för sig och sedan blandat dem med varandra i olika proportioner. En klar fördel med detta är att man kan experimentera mycket, blir man inte nöjd med blandningen så tillsätt mer av något annat tills man får det som man vill ha det.
 
 
 
Enigma Blanche kommer paketerad i en likadan flaska som sin tvilling: En långsmal enkel flaska i genomskinligt glas, försluten med naturlig kork och samma etikett i Art Nouveau-stil fast färgschemat är nu rött och vitt. En märkbar skillnad från den tidigare etiketten som såg ut som ett frimärke utan bild.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 74%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En kristallklar blanchedär färgen inte är mycket att klaga på. Louchen är helt ok, medeltjock allra minst, och når sin topp efter endast en del vatten. Är lite förvånad över detta med tanke på den höga alkoholhalten, hade förväntat mig en långsammare utveckling.

 

Doft: Vi börjar såklart att luckta lite på den öppnade flaskan och här bjuder den på fräsh mynta och citrus. Malörten är också tydlig men inte alls lika tvålig som den brukar kunna vara. Lite anis har vi visst också vilket ger sötma, nästan lite fudge. Den är inte sur och alkoholsticken lyser med sin frånvaro. Tyvärr kommer både alkoholstick och syra efter att jag hällt upp den, men det finns också en mycket tydlig och söt fruktighet här och det märks att den är destillerad av vin. Jag ställer glaset under fontänen och vrider försiktigt på kranen. Redan efter första droppen kommer en enorm och fyllig parfym från glaset och den är verkligen jättefruktig (druvorna är verkligen inte skygga)! Men allt eftersom louchen växer sig tjockare mattas fruktigheten av och malörten träder fram mer. Jag tycker inte att anisen och fänkålen är jättetydlig här, och finns de så överskuggas de av den fortfarande närvarande fruktigheten.

 

Smak: Jo då, visst har vi en tydlig vinkaraktär på denna, men inte alls som Bacchus eller La Rebelle. Den här är fruktigare än Bacchus och mildare än Rebelle, och de fruktiga egenskaperna är mest uttalade i början tycker jag, efter det kommer malörten och efter att man svalt ligger den söta anisen kvar på tungan. Intressant, absolut.

 

Sammanfattning: Precis när jag öppnade den här flaskan riktigt stank det tvål om den, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag fått en till flaska badvatten. Men den lilla minderåriga Enigma Blanche jag fick levererad till min dörr har vuxit och utvecklats med tiden och har blivit en intressant absint i sina bästa år och med en helt ok louche. Tråkigt nog är jag inte så förtjust i just den här vin-karaktären vilket såklart drar ner betyget. Betyget hamnar på 1,5 gröna féer, men det är ingen dålig absint och kan hända faller den någon annan bättre i smaken. 

 

Absinthe Enigma - Bla...

0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva för namn på absinterna jag recenserar, eller snarare har jag svårt att veta vilket som är det riktiga namnet. Det står en sak på hemsidan där jag beställer men det står en annan på etiketten. Det här är ett lysande exempel på det här delemat. Absinthes.com kallar den för "Absinth HR Giger 20th Anniversary Museum Limited Edition" men på flaskan står det "20 Years Museum H.R. Giger". I en värld där hemska, obotliga sjukdomar härjar, full av korrupta människor som utnyttjar sina svagare medmänniskor och nerknarkade barnsoldater har ihjäl varandra kan detta tyckas som ett mycket litet bekymmer, men det är ändå något jag funderat på.
 
 
 
Den som läst mina resentioner av de tre tidigare Giger-absinterna (Zeitgeist, Wolfsmilch och Brevans H.R. Giger) har kanske gissat sig till att jag är ett stort fan av hans konst, så när man släppte ännu en Giger-absint tryckte jag hem 2 flaskor snabbare än du kan säga Brain Salad Surgery. För den som inte minns vem Hans Rudolf Giger var så kan jag berätta att han var, i min mening, en genial konstnär vars illustrationer legat till grunden för filmer som Alien och Species. Hans målningar är en utsökt blandning av maskiner, sex, och det okulta på ett sätt som närmast kan mäta sig Lovecrafts blandning av galenskap, det okulta och eldritch horror.
 
 
 
Liksom Philippe Martin´s tidigare Giger-absinter (Zeitgeist och Wolfsmilch) så har man använt en av Gigers målningar till etiketten. Den här gången har man använt "The Magician", en för mig tidigare okänd målning. Till skillnad från de två tidigare absinterna dock, har inte Giger själv varit med och tagit fram den här eftersom han avled 2014. Den här absinten är inte ens framtagen i Gigers ära utan gjordes (som namnet skvallrar om) till tjugoårsdagen av ett Giger-museum som är beläget i Gruyères, Schweiz. Den här är, precis som Zeitgeist och Wolfsmilch var från början, en limited edition absint. Jag hoppas att man inte kommer bestämma sig att göra som med de tidigare och fortsätta med produktionen senare, det tar död på tjusningen i att ha en numrerad flaska i sin ägo. "Bara" 999 flaskor gjordes och jag lyckades knipa nr. 661 och 674. Den ena ska såklart drickas och den andra kommer hamna i en sametsklädd trälåda och ansluta sig de andra samlarabsinterna i min träkista. Och för den som tänker sig att hen ska sno mina samlarabsinter nu när ni vet var de ligger så kan jag säga att kistan är skyddad av råttfällor, äggbomber, grävlingar och en rabiessmittad enhörning. Andra kör på DNA-lås, highpowered lasers och sprängladdningar, men jag hade en något slankare plånbok och fick nöja mig med budgetvarianten. Enhörningar är vanligtvis i high demand men rabiesen drar ner priset något.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote Martin
Alkoholhalt: 50%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Philippe är den schweiziska traditionen trogen och har valt att återigen göra en blanche, klar som källvatten. Lyckligtvis ändras detta när vi smyger i lite riktigt vatten och vi får en helt ok louche. Den visar sig redan efter första droppen vatten (inga oil-streaks här inte) och är full efter endast en del vatten.

 

Doft: Javisst, här har vi den typiskt gräddiga doften som jag hittar hos de flesta blanches, inklusive mr. Martins. Men den är inte sur, istället är det en riktigt söt doft och är nästan behaglig att lukta på. Att absinten får ta lite plats i glaset gjorde dock inte absinten några tjänster, det lyfter verkligen fram alkoholen och grädden surnar till. Några delar vatten ändrar dock profilen totalt och här har vi ett skrålande solo av tvålig, tvålig malört med en kör av anis, fänkål och andra gröna växter.

 

Smak: Hmm, gräddigt, och len som en mullvadsmage. Skulle gissa på pepparmynta, stjärnanis och romersk malört, among other things. Den är lite besk också trots sockret, men den är ivf inte sur.

 

Sammanfattning: Inte den största stjärnan på absinthimlen, men vem behöver prestera när man har en bra image? Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag druckit ur den här men ändå ångrar jag inte att jag köpte 2 flaskor. Philippe Martin får än en gång mina pengar, men inte min beundran, och idag får han nöja sig med 2,5 i betyg. I´m such a sucker O.o

 

Absinth HR Giger 20th...

2 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
Source: ALANDIA
 
 
 
Matter-Luginbühl gör enligt mig några av de bästa, och främst intresantaste, absinterna på marknaden! Jag har testat de flesta vid det här laget men har länge dragit mig för att testa den här och Duplais Blanche, eftersom de är blanches. Det är ingen hemlighet att jag och blanches (speciellt schweiziska bleues) har ett stormigt förhållande. Vi håller ihop mer av trygghet än attraktion, vi har skiljda sovrum och jag vänsterprasslar med franska vertes på sidan av (det tror jag föresten att Schweiz också gör). Därför har jag inte velat lägga pengar på de här absinterna tidigare, men just nu är dom de enda absinterna från Matter-Luginbühl som jag inte har provat, och när jag såg en flaska Kallnacher på 20 cl till ett rimligt pris så kände jag att det kanske var dags.
 
 
 
Finns en liten rolig historia bakom receptet till den här absinten: Ernst Luginbühl-Bögli (grundaren till Matter-Luginbühl-destilleriet som gör absinten) växte upp i Kallnach i Schweiz. Staden var känd för sin boskap och familjen Luginbühl-Bögli var kouppfödare. Enligt historien ska Ernst ha bytt till sig ett gamalt, lokalt absintrecept mot en av familjens kor. Detta kanske inte verkade så smart just för tillfället eftersom absint var förbjudet i Schweiz sedan år 1910, men det hindrade inte Ernst. Vi tar ett rejält kliv framåt i tiden, större delen av ett sekel faktiskt, till modern tid. Här upptäcks receptet igen och när förbutet hävs 2005 sätter man genast igång att producera den här absinten som idag kallas Kallnacher Absinthe. Lite av en "Jack och Bönskälken" historia känner jag, men med ett absintrecept istället för magiska bönor. Absinten var den första som destilleriet producerade och fick ta namnet från orten där destilleriet är beläget: Kallnach.
 
 
 
Tror den här absinten säljs i 4 eller 5 olika storlekar på flaskan. Den största (som ni ser här ovan) ligger på en liter och är en genomskinlig flaska med skruvkork i plåt. Inte den lyxigaste förpackningen kan jag tycka. Flaskan på 20 cl (som jag köpte) är dock lång och slank, gjord i mörkt glas och har en riktig kork, en förpackning med betydligt mer klass tycker jag. Etiketten är dock densamma, en väldigt enkel en med en malörtskvist på. Personligen tycker jag att de gulguldiga färgerna gör sig bättre mot det svarta glaset än det genomskinliga.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Matter-Luginbühl
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Well, det är en blanche så det är inte så mycket att diskutera kring färgen. Louchen däremot kommer omedelbart och efter endast en ynka del vatten är glaset fyllt av en thock, mjölkig olja!

 

Doft: Wow. Det här är inte i närheten av en typisk schweizisk bleue. Ingen sur grädde eller stickande alkohol, istället har vi mint och rommersk malört (som isf måste ha ingått i destilleringen). Det är rent av väldigt angenämt att lukta på den här! Den har lite tvåliga noter också från malörten, vilket över lag är den som dominerar. Med lite vatten öppnar den upp sig very nicely och doften bolmar ur glaset som röken ur en vulkan. Doften har blivit sötare och anisen  och fänkålen träder fram lite mer nu.

 

Smak: I början kommer lite bäska från gröna växter, påminner om något jag smakat när jag var liten som jag verkligen inte tyckte om då. Nu är det inte så farligt. Bäskan hinner knappt dyka upp innan malörtens parfymiga tvål tar vid och så fortsätter det ett bra tag tills eftersmaken som är väldigt söt och har lite mer aniskaraktär. En mycket len och uppfriskande smak. Den är väldigt lättdrucken men har ändå väldigt mycket smak, en bra kombo.

 

Sammanfattning: Det här är nycket anorlunda från alla andra  bleues som antingen smakar väldigt surt och gräddigt (I´m looking at you Switzerland) eller väldigt mycket mint, vilket gör den snarast unik as far as blanches go. Den smakar förvånansvärt likt en verte, vilket är så jag tycker att blanches ska smaka. Den får mig att tro att det finns hopp för schweiziska bleues ändå, kanske får jag testa Duplais Blanche ändå. Tror dock inte att jag kommer att köpa fler, nog för att den har lite av en verte-karaktär, men vet du vad som har ännu mer av en verte-karaktär? Vertes. Kallnacher Absinthe och Matter Spirits ska dock ha en ordentlig klapp på huvudet för sitt fina jobb, detta vill vi uppmuntra till så den är ivf värd 3,5 gröna feér.

 

Kallnacher Absinthe

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi ett av Aymoniers mer utstickande exemplar: Absinthe Suavecita. Medan resten av absinterna är väldigt fattiga på anis så har den här relativt mycket av den varan. Den är dessutom klen i alkoholstyrkan och helt ofärgad vilket bör göra den riktigt söt och lättdrucken. Namnet "Suavecita" ska tydligen betyda "len" eller "mjuk" ("smooth" eller "soft") på spanska, även om Google Translate inte håller med. Varför man valde det spanska ordet och inte det franska förstår jag inte. Såklart kommer även den här absinten buteljerad i denna tråkiga flaska som vi alla är så väl bekanta med vid det här laget, men på den här bilden har vi en rödhårig pudding med blommor i håret som kopplar av med ett glas absint. Inte så färgglad, men helt ok.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Den här absinten har inte fått någon färgning alls och är en kristallklar blanche! Precis som med La Loulette kommer louchen direkt, är mycket tunn och består till stor del av oil-streaks. Full efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Det här är nog den av Aymoniers absinter som har mest doft direkt ur flaskan. Och här känner jag anis, mycket anis, en del fänkål, honung och endast en liten del malört (som det egentligen ska vara mycket av). Glaset bjuder inte på så mycket mer än stickande alkoholångor, vattnet däremot plockar fram både malört, gurka och isop.

 

Smak: Den här absinten är inte lika len som de tidigare. Den gör sig inte heller lika bra med socker som de andra i serien och sockret funkar inte längre bara som smakförhöjare. I smaken hittar jag malört såklart, gott om anis och lite tvål här också. Väldigt lättdrucken och inte lika kraftig smak som de tidigare, man sitter inte och drar på den här.

 

Sammanfattning: Det var nog ett misstag att använda lika mycket socker som till de andra absinterna, med tanke på hur söt den är från början av all anis. Jag skulle säga att den skiljer sig en del från de övriga, och kanske inte till det bättre. Den är inte alls så nyanserad, inte så spännande och den slinker ner fort. Skulle definitivt säga att den lever upp till sitt namn. Det är ingen dålig absint, men i relation till sina föregångare så är den verkligen tam. Jag ger den 2,5 av 5 gröna féer.

 

Absinth Suavecita

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Efter förra veckans toppbetyg ser jag verkligen fram emot att testa nästa absint i Aymonier-destilleriets serie av malörtsbomber. Can lightning strike twise? Tyvärr finns det inte så mycket att säga om den här absinten, även denna är tung på malört, sparsam med anisen, mycket sparsamt färgad och kommer i en "ölflaska" som jag önskar att de ville byta ut. Det här är föresten den mildaste av Aymoniers absinter, alkoholmässigt sett. Ska bli intressant att se hur det påverkar smaken, so without further ado, nu korkar vi upp!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Som sagt har den färgats med en liten del växter, men jag ser ingen färg i min flaska och jag ser ingen i mitt glas, därför lägger jag den bland de andra blanches som jag har. Sen är det fritt fram att inte hålla med om det. Louchen vinner tyvärr inte heller några priser, först ser vi svaga oil-streaks och sedan träder en tunn, tunn dimma fram. Den når sin prime relativt tidigt, endast en del vatten behövs, och sedan kommer oil-streaksen tillbaka.

 

Doft: När jag öppnar flaskan känner jag malört, damm och en ovanligt stark doft av alkohol, trots att den bara ligger på 55%. Ur glaset har vi inte så mycket mer än alkohol, är dock säker på att den kunde ha utvecklats lite mer om den fått stå längre. Efter 2 delar vatten börjar det äntligen hända saker, citrongräs! Senare kommer tvål som snart går över i en blommig parfym. När den är spädd med det sista av vattnet har doften dock börjat avta.

 

Smak: Texturen är väldigt len och den har fortfarande mycket smak, även om doften avtagit. I början känner jag en ganska tydlig bäska, trots allt socker, senare hittar jag bland annat kockos och en gång när jag drack den här hittade jag sega råttor också O.o När jag sväljer den får jag fram en ganska blommig karaktär och eftersmaken som dröjer sig kvar på tungan är rätt bäsk. Den här mådde bra av en del socker enligt mig.

 

Sammanfattning: Idag flyger det inga gnistor, inga sprudlande hormoner och inga smatterband i byxorna. Den är väldigt god, men den är inte spot on. Louchen och doften känner jag svek mig och eftersmaken är inte lika god som de andra absinterna från Aymonier har bidragit med. Kanske skulle den ha haft en halv del mindre vatten? Det är verkligen ingen dålig absint, men ska jag köpa någon mer från Aymonier så kommer det nog inte att bli den här. Ingen 5-poängare idag, men liktväl en 4:a.

 

Absinthe la Loulette

2 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Ännu en absint från Aymonier-destilleriet! Hittills har de inte svikit mig så jag hoppas på en riktigt bra till här. La Perchee ska vara extra tung på malört och har beskrivits som en "malörtsbomb". Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, vanligtvis är inte malörtstunga absinter min grej, men malörten har varit tydlig i de två tidigare absinterna från Aymonier och det har ju varit riktigt tasty.
 
 
 
Precis som de tidigare kommer även den här absinten i en "ölflaska" med skruvkork i plåt. Bilden på den här etiketten föreställer en bergstopp, en del av de Schweiziska alperna? Jag råkar veta att destilleriet ligger nära den fransk-schweiziska gränsen, så jag tänker mig Mayra eller Francois gå ut med ett stafli, målarduk och penslar, ställer sig bland fruktträden och målar en bit av den underbara miljön de bor i. Kanske är det en lite romantiserad bild, men det är väl lite skitsamma. Nu tycker jag att det är hög tid att testa den här malörtsbomben!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: I flaskan på bilden här över har den en svag grön färg, men i flaskan jag har ser jag ingen skillnad på den och vattnet som jag tillsätter. Sorry, men jag menar att absinten jag har i mitt glas är en blanche, så vi slänger in den i den kategorin, även om det känns lite fel. Louchen är lite under medeltjock och har mycket oil-streaks i sig. Det krävs inte så mycket vatten heller för att locka fram den och den är full efter 2 generösa delar vatten.

 

Doft: Det här är en väldigt angenäm doft, väldigt fräsh! Vi har tydlig malört, men utan att vara tvålig, mer som malörten luktar när man maler den. Den har lite mynta också, men inte mycket, bara tillräckligt för att sätta en fräsh underton. När jag häller upp den i glaset ändras dock doften väldigt tvärt. Vi har fortfarande malört och mynta, men här finns även svartpeppar och en sur karaktär som får mig att tänka på nyrensad abborre (vilket är konstigt eftersom abborre inte är sur) O.o Jag antar att det har med alkoholen att göra. Vattnet får den att öppna upp sig och plötsligt fylls rummet av malört, men även mynta, svartpeppar, lite anis och fänkål och en lite ynka bit kol.

 

Smak: Mmmmmmmm, mycket malört, men ändå lite gräddig. Alkoholen sticker lite på tungan men den är ändå väääldigt len. Tror jag känner en del kokosnöt också? Smaken är stark vilket gör att det räcker med små sippar och den dröjer sig kvar på tungan långt efter att jag har svalt den.

 

Sammanfattning: The wormwood is strong in this one, både i doft och smak! La Perchee är en fullkomligt lysande absint med många nyanser, Aymonier-destilleriet visar återigen att de vet vad de håller på med och att de har absinter i världsklass! Det här är en absint med lite högre literpris, men ooh vad den är värd det. Den dansar tango på min tunga och smaklökarna stampar takten! Det är en absint du sätter dig ner med när du har gott om tid, tar små sippar och låter den ligga kvar länge i munnen innan du sväljer. Är du som jag kommer du även uppskatta eftersmaken och det kommer bli långt mellan sipparna. En mycket bra absint att varva ner med. Damn it, blir sugen bara av att skriva om den, går och tar mig ett glas till ;) Definitivt en absint jag kommer att köpa fler av! Från början gav jag den bara 4+++++ men efter mitt tredje glas sprudlar occytocinet som en supernova i hjärnan och fempoängaren är ett faktum!

 
 

Absinthe la Perchee

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Eftersom förra veckans absint blev sån hit så tycker jag att vi fortsätter på Aymoniers absintseria, och idag har vi Sans Frontieres på bordet. Om Google Translate är något att gå på så är namnet franska för "Utan Gränser". Jag är lite nyfiken på varför man valt att döpa den till det, kanske har det något att göra med att destilleriet ligger så nära den schweiziska gränsen?
 
 
 
Absinten kommer i samma (rätt tråkiga) "ölflaska" med skruvkork som resten av destilleriets absinter. Den här gången domineras både bilden och ramen av malört, ifall vi skulle glömma vad vi dricker liksom ;P Jag tycker bilden är helt ok, men som jag sagt förut så tycker jag att det är synd att buteljera en sån här kvalitetsprodukt på en sån här tråkig flaska. Det hade varit värt de extra kronorna det skulle kostat att använda en annan flaska som belyser kvaliten lite mer.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Som ni ser på bilden här ovan är den inte kristallklar, men det jag har i min flaska är lika färglöst som vatten så både jag, ALANDIA och absinthes.com räknar den som en blanche. Det är dock konstaterat att man har använt en liten del färgningsväxter, jag gissar att det var mer för smaknyansernas skull än för färgen. Ju starkare färg desto mer anis behövs för att väga upp och hålla den fräsch, och det är inte mycket anis i den här. Louchen är inte jättetjock, under medel skulle jag säga, men den börjar utvecklas från första droppen vatten och är fördig efter runt 2 delar vatten.

 

Doft: När jag skruvar av korken känner jag främst fänkål, men det finns malört där också. Inte så mycket anis. När jag hält upp den har vi som förväntat en del sur alkohol, men det som dominerar mest är malörten. Lite fänkål får jag fram också, anisen är fortfarande frånvarande. Tyvärr ändras inte doften så mycket när jag droppar i vatten, fortfarande mest malört och lite gurka. Men nu exploderar doften verkligen av kraft och tar ett språng upp ur glaset! Den mattas av fram mot slutet, men de första dropparna gjorde verkligen all skilnad i världen!

 

Smak: Wow, den här smaken var speciel! Först dominerar malörten, sen går den över i något annat som jag inte riktigt kan sätta fingret på, sen vidare till kokos bodybutter när jag sväljer och efter det sitter en eftersmak kvar av vaniljglass! Gud vad schizo! Smaken är riktigt kraftig och nyanserad trotts vattnet och eftersmaken sitter kvar länge på tungan. Tydligen ska inte smaken vara så nyanserad utan fokusera starkt på malörten, men jag tycker att jag hittar nyanser så det räcker.

 

Sammanfattning: Det är lite sorgligt att se det tomma glaset, Aymonier viste vad de gjorde när de gjorde den här absinten. Precis som den förra får jag väl säga att den här har själ, alltså är nyanserad, potent och intressant. Och väldigt väldigt god! Den svaga färgen i den tråkiga flaskan ger tyvärr ett intryck av låg kvalite tycker jag, men man ska inte dömma hunden efter håren och det är något jag verkligen blir varse efter att ha smakat på den. Grattulerar Aymonier, ni höjer er ett halvt poäng sen förra absinten, 4,5 gröna féer är ni absolut värda!

 

Absinthe Sans Frontie...

0 Läs mer >>
 

 

 

Idag ska vi fortsätta med mina egna absinter och näst på tur står min vita absint. Det blev min 30-årsdagspresent till mig själv att göra en serie på inte mindre än 7 olika absinter i sammarbete med Uppsala Destilleri AB. Jag är ju inte så förtjust i vita absinter generellt, men det är klart att man ska försöka sig på en sån också när man ändå gör absinter. Namnet är franska för "Den Vita Ugglan" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 2 flaskor gjordes!



Den här är gjord med 8 olika växter, bl.a en ovanligt stor del romersk malört, och en fyrklöver (for good luck). Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och isopen har jag plockat själv, men andra (som anisen och fänkålen) fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet, självklart finns inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel eller sötningsmedel.



Den är buteljerad på ytterligare en flaska som jag är helt förälskad i: Aberdeen, en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky! Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas, men det gör inte så mycket i det här fallet eftersom det är en vit absint. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med ugglemotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten (det är svårare att göra en etikett med vitt tema än vad man kan tro). Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med vitt vax och den bär mitt egna sigill på toppen. Tycker verkligen att det blev skitstiligt med vitt vax!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 56%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Den här louchen är minimal, som ett par smutsiga glasögon, och den når sin topp efter en ynka del vatten. Inte mycket att hänga i en julgran.

 

Doft: Ur flaskan känner jag malört, rommersk malört och SURT! Och när jag luktar på den ur glaset är det BARA surt, inte ens gräddigt! Det är först när jag börjar droppa i vattnet som det händer något, malörten letar sig fram igen, tätt följt av citrus. "Citrusen kommer väl från citronmelissen" tänkte jag, sen kom jag på att det inte är någon citronmeliss i den här O.o Jag minns att Magnus också kände citrus när vi gjorde den, och tydligen så kan korrianderfrön ge citrussmaker. Det är väl det jag känner.

 

Smak: Den har hyffsat mycket smak tycker jag, och den är väldigt len och gräddig (VÄLDIGT gräddig). Jag känner malört, korriander och lite isop, inte jättenyanserad, men god. Känner inget av anisen eller fänkålen.

 

Sammanfattning: Korrianderna var ett bra val i den här tycker jag, den har fått hyffsat mycket smak men är ändå lättdrucken, den är gräddig och har en len textur. Men louchen var riktigt vek tyvärr. Jag tror att om jag inte tagit bort så mycket av svansen så hade jag fått mer oljor, en tjockare louche och kanske en ÄNNU lenare smak. Får komma ihåg det till nästa gång. Men över lag är jag nöjd, det var inte så dåligt för ett första försök, även om den har potential att utvecklas. Jag ger den 3,5 poäng av 5 möjliga, kanske är den inte värd mer än 3, men jag är partisk och väldigt stolt :)

 

Absinthe Rêve - La Ch...

1 Läs mer >>
Source: SaarWhisky
 
 
 
Det är dags för den första absinten från SaarWhisky, ett destilleri jag inte hade förväntat mig skulle göra absint om man fokuserar på namnet XD Vi börjar med deras blanche eftersom dessa inte brukar göra så starka intryck på mig, så förhoppningsvis kan vi klättra oss högre på poängskalan efter det. Den är gjord på 18 olika örter, så här finns det potensial för nyanser! Den är bara destillerad en gång, desutom långsamt och på låg temperatur. Den har även hamnat på en ganska hög alkoholhalt vilket man inte ser så ofta hos blanches.
 
 
 
Etiketten är mycket modernare än de flesta andra absinterna jag har som snarare försöker efterlikna de gamla etiketterna eller reklamafirserna. Men det är ingen Art Nouveau-stil här inte. Den här visar kaninen från Alice i Underlandet, du ser hans klocka i bakgrunden. Han trotsar klockan som han är så styrd av i boken och han har dessutom slagit sönder ett timglas (som ett ytterligare uppror mot tiden). I timglasets sand odlar han en malörtsplanta och i andra tassen håller han en absintsked. Jag tycker att etiketten är otroligt snygg och att den har koppling till Alice i Underlandet gör den bara ännu underbarare! Temat verkar ju onekligen vara tid, men jag är inte helt säker på hur det kopplar till absinten. Vidare sitter den här underbara etiketten på en lika underbar apotekarflaska i mörkt glas och naturlig kork. Det enda som kunde göra förpackningen bättre vore om den var förseglad med vax! Stora plusspoäng här!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: SaarWhisky/Moonshine-destilleriet
Alkoholhalt: 68,3%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Som sagt är det en blanche och den är lika klar som vatten, som en blanche ska vara. Louchen är MYCKET tjock och dimman börjar bygga på redan efter första vattendroppen. En mycket bra start för SaarWhisky, få se om det håller i sig.

 

Doft: Oooooh, det kommer upp en förförisk, handformad strimma ur flaskan som letar sig in i näsan och får mig att sväva någon dm över golvet. Det absolut mest dominerande doften är av mint och choklad, pepparmynta alltså! Det finns lite gräddig karaktär som brukar hittas i schweiziska blanche, men inte samma syra. Jag tror även att vi har romersk malört här, vet inte om det stämmer men jag tas tillbaka till när jag stod och förberedde örterna till min egen absint. Doften är som sag MYCKET stark och jag behöver inte ha näsan någon stanns i närheten av flaskan för att känna den! Glaset ger mer utrymme för alkoholen och nu kommer den välkända sura karaktären fram mer. Jag börjar droppa i vatten och efter de första 2-3 delarna vatten ökar myntan väldigt mycket men jämnar sedan ut sig igen. Jag vet inte om man valt att använda citronmeliss eller koriander i destillatet men jag inbillar mig att vi har en del citrus här också. Doften är riktigt stark även efter 5 delar vatten, än så länge känns det väldigt lovande och jag är ivrig på att ta den första sippen.

 

Smak: Wow, här var det vekligen mycket smak, den hade nog klarat en del vatten till och ändå kunnat stå på benen! Det dominanta är choklad och mint vilket gör att den blir väldigt lättdrucken och gör sig bra med mycket socker, which is how I like it! Det finns lite bäska från malörten, men inte så mycket smak från den. Relativt lite anis och jag känner nästan ingen fänkål. Man har gått fullt ut med de söta och rundande örterna här, den är inte sträv eller stickig alls och slinker ner helt utan protest.

 

Sammanfattning: Det här är troligen precis vad jag föreställde mig när jag började fundera på min egna absint: tung på fräsh pepparmynta och citrus. Den smakar verkligen inte dåligt, men jag inser att det troligen är en rätt felaktig bild av vad en absint "ska vara". Men som sagt, hela det här paketet (från smak, etikett och flaska) är något jag själv hade velat ha och hade min egen absint slutat så här så hade det varit över förväntan! Jag hade klappat händerna, varit SÅ nöjd med mig själv och sedan börjat fila på ett nytt recept med lite mer klassik karaktär. Jag väger mellan ett betyg på 3 och 3,5, men jag brukar ju vara generös och avrunda uppåt så jag gör det även den här gången. 3,5 alltså, och det är inte dåligt för en blanche!

 

Weisser Kristall Absi...

0 Läs mer >>
 
 
 
I det här inlägget kommer jag inte att bitcha om principer gällande vad som bör vara och inte bör vara en egen kategori av absint, det kan jag tänka att ni fick nog av när jag gick igenom rouge och amber absint. Kan dock inte lova att jag inte kommer bitcha om namnet ;)
 
 
 
Som du kanske minns från tidigare så betyder "blanche" vit på franska, men egentligen är den inte vit, eller hur? Den är helt klar, som vatten, men de flesta blanche får en riktigt tjock louche efter några delar vatten och då är de vita som mjölk. Absinten är som den kom ur pannan, alla andra absinter har genomgått en färgningsproces. And let me tell you a secret: färgningen gör absinten mycket bättre, speciellt de gröna. Färgningsväxterna ger smak såväl som färg och i mitt tycke är vit absint mot grön vad varmvattnet är mot thé. Den känns liksom inte färdig.
 
 
 
Eftersom det inte finns något klorofyll som måste bevaras så kan man hålla alkholhalten på en lägre nivå, vilket man ofta gör, vilket gör de vita mer lättdruckna. Efter vad jag har hört så brukar de vita innehålla mindre malört och mer anis och fänkål, det gör att den smakar sötare och får en riktigt trevlig louche. Schweizarna är riktigt stolta över sina blanche och det känns som att majoriteten av absinterna som hittar ut ur Schweiz är just vita absinter. Där dricker man dem med mindre vatten (eftersom de innehåller mindre alkohol) och använder oftast inte socker eftersom de redan har en större sötma än gröna. Det här kommer av tradition, under förbudstiden gjorde man nämligen absint i hemlighet och skulle någon hitta en flaska grön sprit så är det mycket svårare att bortförklara än om det var genomskinlig sprit. Faktum är att man kunde ha absint i flaskor för alkohol som var till för rengöring, på det sättet gick det väldigt bra att dölja. Efter det har traditionen fortsatt och man fortsätter att göra främst blanches. Jag skulle inte passa in alls i Schweiz, jag gillar mina absinter med mycket socker! Dessutom tycker jag att de flesta blanches smakar surt, kan vara p.g.a den druvbaserade alkoholbasen gissar jag?
 
 
 
Ett annat namn på blanches är "bleue", men jag tror att det bara är Schweizarna som kallar dem för det. Detta kommer efter den svagt blå tonen som absinten påstås få efter att vattnet har tillsatts och den har opaliserats. Personligen tycker jag att det krävs en väldigt god portion fantasi för att se den blå nyansen och eftersom resten av världen kallar bleues för blanche så gissar jag att jag inte är ensam i det. När det väl kommer en verkligt blå absint på marknaden kommer vi få svårt att hitta ett passande namn. Vet att det redan finns blå men de är konstgjort färgade och förtjänar troligen inte ens en diskussion i vissa kretsar gissar jag. Men den dagen det dyker upp en naturligt färgad blå absint kan du nog räkna med en till rantande monolog här på bloggen! XD
 
 
 
Vill man dock testa några riktigt bra blanches som även jag kan ge en slängkyss med mycket tunga till då och då så har vi ex. Zufaneks Amave, Svensk Absints Vita Opal och (framför allt) Claude-Alain Bugnons La Clandestine. Gillar man istället traditionella schweiziska bleues får jag väl tipsa om vilken dera från Philippe Martin, de säljs på litersflaskor också.
 
 
 
Och med det avrundar vi dagens notat, hoppas du fick ut något av det. Skål!

Blanche Absint

3 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
La Clandestine, "Den Hemliga" eller "Den Gömda" om Google Translate är att lita på. Den sägs vara baserad på ett recept från 1935, en tid då absint var olagligt att framställa i Schweiz, men man framställde det ändå och därav det passande namnet. Det finns en fatlagrad version av den här också: La Clandestine 1935 - Barrel-aged, som jag hemskt gärna skulle prova. Tråkigt nog är det inte den jag har i glaset ikväll. Den andra flaskan jag sett i blått glas, en trevlig omväxling. Den har samma etikett som alla Artemisia-Bugnons absinter, men den här följer flaskans exempel med den blå färgen. Det är ytterligare en schweizisk bleue men jag har hört att den här ska stå ut lite från de övriga så vi ger den såklart en chans. Och jag lär mig uppenbarligen inte att sluta köpa schweiziska bleues. Lets get on with it then.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Artemisia-Bugnon
Alkoholhalt: 53%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: En vattenklar blanche/bleue, inte så intressant att titta på innan vattnet tillsätts och den otroligt tjocka louchen kommer fram. Det här (louchen) brukar vara de vita/blå absinternas största styrka, smaken brukar det vara värre med, men låt oss lukta innan vi smakar.

 

Doft: Inte helt olik en klassisk bleue men den gräddiga doften är mer söt än sur och här har vi kola också, väldigt lik de runda, vita kolabollarna som går att köpa på lösvikt (snökulor tror jag de kallas). Stoppar jag dock näsan närmare flaskan så börjar alkoholen sticka och vi är tillbaka till en vanlig bleue igen. När den lagt sig i glaset så skulle jag inte kunna skilja den från någon av mina andra schweiziska blå men när vattnet gjort sitt jobb så känner jag malört och... mint?  

 

Smak: Först känner jag absolut ingenting och jag hinner tänka att den har blivit totalt övervattnad, men sen kommer en tydlig, söt mint som gör sig jättebra tillsammans med sockret! Minten är inte lik Amave, den var mer tandkräm, den här är mer som Extra - Sweet Mint (tuggummit). Lite av snökulorna finns kvar och texturen är väldigt len och gräddig! Nu tycker jag inte alls att den är övervattnad längre!

 

Sammanfattning: Liksom Amave blev det här en total överaskning! Jag kan verkligen rekommendera den här, men håll även Amave i tankarna (de delar vissa likheter men Amave får du till ungefär halva priset av La Clandestine). Men för att återgå till dagens absint så är den en mycket angenäm dryck, mild och lättdrucken men ändå inte övervattnad. Kan verkligen tänka mig att dricka den här på verandan en varm sommardag. Min syniska inställning till blanches mattas lite och min tro på mirakel blir lite starkare ;P Den är förlåten sina landsmäns synder och får ta plats på prispallen brevid Amave, Vit Opal och Suisse la Bleue, betyget blir en 4:a.

 
 
 

Absinthe La Clandesti...

1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Det här är en av absinthes.com´s egna absinter som produceras för dem av Gaudentia Persoz. De säger att de valt Gaudentia Persoz för att de tycker att de är de främsta av destillerier när det kommer till absint, men jag tror att det har lite att göra med att receptet är baserat på ett av familjen Persoz´s egna familjerecept. Det som gör att den här absinten sticker ut lite är att den inehåller génépi, en för mig tidigare helt okänd växt och jag har inte hört att något annat destilleri använder sig av den växten (men det är ju sällan destillerierna skyltar med alla ingredienser de använder sig av). Om jag inte har fattat fel så är génépi en del av Artemisia-släcktet vilket gör den släckt med malörten. Man använder génépi i andra spriter ochså, bland annat en likör som bär samma namn som växten.
 
Jag är betydligt mer nöjd med flaskan här jämfört med vad Gaudentia Persoz brukar använda sig av. Här har vi en kort och knubbig flaska i frostat glas och med en snöflinga som fokus. Tittar man lite närmare så ser man att snöflingan består av olika växtdelar vilket gör det lite mer passande. Flaskan är sedan försluten med en naturell kork. Här har vi någon som tänkt lite på precentationen av sin produkt, det uppskattas av mig.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Gaudentia Persoz (åt absinthes.com)
Alkoholhalt: 53%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Som de flesta vita absinter jag provat får den en riktigt tjock louche, och fort, den är full efter endast 1,5 delar vatten. Det tyder vanligen på mycket anis (eftersom anisen inehåller mest eteriska oljor) men det brukar aldeles för sällan märkas i smaken tycker jag.

 

Doft: Vid första sniffet har vi en vanlig schweizisk bleue på gång igen, den är gräddig, lite sur och har hintar av kola. Men ur flaska nkänner jag även lite honung och när den har fått lite vatten i sig får jag fram både mint och lite anis och fänkål (även om de är rysligt diskreta). Doften blir riktigt len och kolan kikar fram lite mer också.

 

Smak: Det första jag känner är tvål vilket är lite tråkigt (fast ändå bättre än en typisk bleue). Karamellkungens snökulor följer på det och sen en gräddig smak och en baby-butt-smooth textur. Det finns riktigt bra med smak här, vattnet har inte tystat ner något här, no sir. Ändå är den väldigt lättdrucken och gör sig bra med allt sockret jag haft i. 

 

Sammanfattning: Kan lätt misstas för en typisk schweizisk bleue men är man lite uppmärksam så blir man positivt överaskad. Det var inga problem att skölja ner den inte och jag kan tänka mig att den gör sig bra i fudge (det är den absinthes.com har använt i sin fudge). Både när jag smakar och luktar på den får jag lust att skriva "is" i anteckningarna. Is luktar visserligen inget men doften är väldigt frisk och smaken var väldigt passande när absinten var iskall. Vanligtvis kan smakerna framträda bättre i rumstemperatur men den här vill jag dricka kall och det gör den även mer lättdrucken. Jag köpte den i provsmakningsflaska på 5 cl och lär nog inte köpa någon mer efter det, men den kommer inte stå bortglömd längst bak i vitrinskåpet som så många andra vita absinter. It will not get many applause but a tip of the hat and 3 green fairies. Good enough.

 
 

Absinthe Blanche Neig...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Nästa absint från Tjeckien och Martin Zufanek, en blanche den här gången. Vanligtvis har jag inget för blanches men jag har druckit ett par som är riktigt bra och Zufaneks St: Antoine gick hem hos mig så jag vill ge dem här en chans också.
 
Flaskan är sitt vanliga tråkiga jag, som alla Zufaneks flaskor, med undantag för att den är genomskinlig. Ettiketten var dock lite uppfriskande och korken är ju ivf inte i plast.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Zufanek
Alkoholhalt: 53%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tjeckien

 

Färg och Louche: En blanche med en tjock louche som är på sin topp efter ca 2 delar vatten, finns inte mycket mer att säga.

 

Doft: Flaskan bjuder på en stark doft av mint eller mentol, som V6-tuggumin eller tandkräm. Glaset ger lite mer utrymme för doften som förvisso inte drar på sig någon sur karaktär eller rivande alkoholdoft, men här har vi en liknande bäska som den från Quarantaine och minten är verkligen inte söt. Den står sig ganska oförändrad efter lite vatten men bäskan har försvunnit. Har jag tur blir den här inte aldeles för olik Vit Opal.

 

Smak: En tydlig, okomplex smak av mint, men den är väldigt god och gör sig väldigt bra med socker! Känner jag lite kola här med, som Karamellkungens snökulor? Konsistensen är len, smaken kraftig och alkoholen syns inte röken av!

 

Sammanfattning: Det här var mer av en förtrollad grodprins än en tuff brud i lyxförpackning! En blanche från Tjeckien i den här tråkiga flaskan med skruvkork väckte ju inga höga förväntningar men den överraskade sannerligen! Jag tror nästan att den här var snudd på bättre än Vit Opal, otroligt uppfriskande och fräsch och skulle göra sig väldigt bra en varm sommardag! Här är beviset på att man inte ska dömma hunden efter håren, trots tidigare erfarenheter! Nog fan är den värd en 4:a alltid, bravo!

 

Absinthe Amave