0 Läs mer >>
 
Source: Absinthe Depot Berlin
 
 
 

Nu är jag äntligen tillbaka efter ett långt uppehåll (erkänn, ni trodde att jag hade lagt ner den här bloggen, eller hur?). Idag tar vi oss en titt på Kyle Absinthe från Bairnsfather-destilleriet. De skördar sin egen malört från de närliggande bergen och använder källvatten från bergen i produktionen. Pittoreskt och gulligt så det förslår! Tror inte jag har smakat något från det här destilleriet tidigare, tror inte att de är så stora i absintbranchen. De beskriver sin absint som en hyllning till pre-ban absint, men eftersom destilleriet inte verkar vara någon absintjätte så har jag svårt att se hur det påståendet kan vara riktigt. Det är första gången på nästan ett år som jag smakar en ny absint nu, och ändå har den här stått i vitrinskåpet bra länge.

 

 

 

Det ni ser här ovan är enlitersflaskan. Inte det mest inspirerade man har buteljerat sprit i, stor, i genomskinligt glas och med relativt liten etikett. Etiketten är dock rätt fräck: nakna brudar, en nosferatu-liknande figur med ett timglas och ett absintglas på sidan om. Ett väldigt snyggt kollage med gotisk touch, påminner mig starkt om bilderna från Kult-kortspelet jag spelade i yngre ålder (finns även som rollspel).

 

 

 

Det här verkar faktiskt vara en äkta absint, det trodde jag inte när jag köpte den. Man har massererat malört, anis, fänkål och koriander i sprit och sedan destillerat det hela. En mycket enkel absint men den stämmer in på definitionen av en äkta absint. Dock så ska jag säga att jag köpte den här för att den hade en cool etikett och fanns på sample-bottle, och min erfarenhet säger mig att ju flashigare etiketten är desto sämre är innehållet.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Bairnsfather Distillery
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tjeckien

 

Färg och Louche: Färgen är inte mycket att orda om, det är en blanch och är lika klar som vatten. Louchen är mycket svag tyvärr och det behövs inte mer än knappt 2 delar vatten för att den ska nå sin topp. Ganska oinspirerande.

 

Doft: Flaskan och glaset bjuder på ganska mycket samma sak: lite malört, mycket koriander och egentligen ingen anis. Efter lite vatten blir doften starkare, det gillar jag, men den luktar fortfarande nästan bara koriander och efter ca 2 delar vatten blir doften svagare igen.

 

Smak: En väldigt onyanserad smak, absolut mest koriander och en tvålig eftersmak. Gillart inte.

 

Sammanfattning: Får man säga att det här var en lite mesig absint? Enkelhet i all ära, men med bara 4 ingredienser så tycker man att alla skulle vara närvarande och inte att drycken skulle domineras så hårt av en enda. Louchen och doften var inte heller så starka och mattades snabbt ut av mina 5 delar vatten, ändå är det just fördelningen 1:5 de rekommenderar. Jag drack faktiskt inte upp glaset jag tillrett, ville inte bryta mitt långa uppehåll med en (knappt) medelmåttig absint så jag gjorde ett glas Mansinthe som jag smuttade på medan jag skrev mina anteckningar. Vill dock ge dem en klapp på axeln för att de bemödat sig att handplocka malörten i bergen och faktiskt gjort ett destillat, en äkta absint, men att säga att det är en hyllning till pre-ban absint tycker jag de kan tala tyst om. Jag känner att 1,5 gröna feer i betyg är mer än rättvist.

Kyle Absinthe

1 Läs mer >>
Source: Celtic Whiskey Shop
 
 
 
Hapsburg, tillsammans med Père Kermann´s är den känd som den sämsta absinten i världen, the créme de la crap av crapsinthe. Den måste ju bara provas!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Hapsburg
Alkoholhalt: 72,5%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Fake
Land: Italien

 

Färg och Louche: En riktigt giftig färg, ser ut som att jag har kryptonit i glaset. Naturligtvis är den inte naturligt färgad utan det är kontgjorda färgämnen i den här. Louchen är icke existerande, den finns verkligen inte alls. Det enda jag ser är några blygsamma oilstreaks, men de försvinner snabbt.

 

Doft: What is this? Ur flaskar det faktiskt trevligt, inte som bra absint, men som ett gott godis. Doften är söt och jag hittar tydlig anis och kanel. När jag häller upp den blir alkoholen mycket mer promenent, men jag hittar fortfarande lite anis. I med några delar vatten så slår karaktären om helt och hållet till en grön beska och den söta ansien är som bortblåst. Men när resten av vattnet är tillsatt har anisen och kanelen kommit tillbaka.

 

Smak: En len textur, lättdrucken men den känns ändå inte riktigt blaskig. I början känner jag som hastigast lite kanel och anis, sen går den över till molipect istället som lämnar en bäsk och otrevlig eftersmak på tungan.

 

Sammanfattning: Nu ska jag säga något man absolut inte får säga: Jag skulle hellre ta ett glas av den här än ett glas Tarragona från 60-talet. Efter allt skit jag hört om den här blev jag positivt överraskad, den är som en blaskig och lenare Abtshof 66. Missförstå mig inte, den är direkt oduglig som absint, men som dricka finns det värre. Med mycket socker är den helt drickbar och smakar snudd på lite godis. Jag ger den 1,5 av 5 i betyg, mer än vad jag trodde den skulle få.

 

Hapsburg Classic Absi...

0 Läs mer >>
Source: Absinth Depot Berlin
 
 
 
Nej men, vad är det här för något? Den ser ju jättemysig ut, är det en magisk lyxabsint levererad från de schweiziska bergen av en enhörning? Nope, det här är en riktig fake, det står till och med på etiketten vad den innehåller och det är alkohol, vatten, essenser, och socker. "Men Feddooh, varför skulle du köpa en sån här fake?" undrar kanske du då. Well, jag fick smaka på den i affären jag köpte den i, och då tyckte jag att den smakade ovanligt gott för en fake. Jag fick den till ett riktigt bra pris och dessutom är det en absint som jag inte har sett säljas någon annan stanns. Jag är inte rädd för att testa dåliga absinter utan vill hellre testa så många som möjligt. Det finns så många andra bra absinter som jag kan köpa när som helst via nätet, så då tar jag de mer ovanliga när jag väl hittar dem.
 
 
 
På hemsidan går den under namnet "Emile Coulin", men det är inte vad som står på flaskan. Där står det Boisson Spiritueuse Absinthe så det är det jag kallar den här. Emile Coulin är dock namnet på destilleriet som har gjort den, ett franskt destilleri. Jag frågar mig varför Frankrike skulle göra en så här fake:ad absint men kommer inte fram till något bra svar. Om vi tittar lite närmare på etiketten så ser vi dessutom att den på min flaska och den på hemsidan inte stämmer överens heller. Undrar om de har ändrat lite mellan olika batcher och att jag antingen har en lite nyare eller äldre version än den som visas på hemsidan? När jag googlar runt hittar jag samma absint men med en ny etikett på nästan varje sida jag kollar, så de verkar inte riktigt kunna bestämma sig för hur den ska se ut.
 
 
 
Om vi frångår etiketten ett tag och fokuserar på resten av flaskan så måste jag säga att den är riktigt tjusig! Ser ut att funka perfekt som tillhygge om man hamnar i ett barslagsmål någon gång ;P Ser ut som en väldigt gamal modell av vinflaska och den påminner mig om de gamla karafferna för isvatten som man haft till absint. Jag tror att det fortfarande finns flera av dessa (fast i nyproduktion) att köpa på flera absintsidor. Flaskan är i mörkt glas, är försluten med en vinkork och sist av allt förseglad med rött vax. Man kan säga att den är lite motsatsen till Aymoniers absinter: Den har en riktigt mysig flaska, men innehållet är av lägre kvalité.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Emile Coulin
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Fake
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Det här är en blanche, jag bara antog att eftersom den kom i en flaska av mörkt glas så skulle det vara en verte, men där ser man vilka fördommar man kan ha. Den har en helt ok louche, lite över medeltjock skulle jag säga, och det behövs ungefär 2 delar fatten för den att nå sin fulla potential.



Doft: Ja men, här har vi den där härliga doften jag minns från Tyskland! Flaskan bjuder på en söt och smörig doft av anis. Det finns en liten ton av sötmandel här också, det luktar mer godis än absint, men det är helt ok. Tråkigare blev det när jag hält upp den i glaset, då luktar det bara spritpenna O.o Jag fortsätter med att droppa i lite isvatten och då försvinner spritpennan och ersätts av anis istället. Den är väldigt len men doften är väldigt svag hela vägen igenom.




Smak: Den här var väldigt smakfattig, och det är jag lite tacksam för, den är nämligen väldigt besk och smakar liksom... plastigt. Jag mins INTE det här från när jag provsmakade den i Tyskland. Den har en väldigt oljig och len textur, men det är väl det som är det bästa med den tror jag. Anisen finns där och även lite kokosliknande, ungefär som palsternackans växtsaft (men jag tvivlar på att det är någon som har haft i det i den här absinten, den är frätande när den kommer i kontakt med solljus).



Sammanfattning: Den här smakade verkligen inte som jag mindes den, antingen har jag fått en annan absint eller så hade de något magiskt vatten i Tyskland. Jag vet inte om det är för att jag vet att det är en fake, men den smakar liksom plastigt och konstgjort. Om essenserna som använts tagits fram genom masserering så kan jag förstå bäskan, man får med de bittra ämnerna från malörten när man massererar men inte när man destillerar. Riktigt tråkigt det här, men som tur är så betalade jag inte så mycket för den. Jag skulle inte bjuda på den här eller rekommendera den, troligtvis kommer flaskan som jag har få stå väldigt länge i mitt vitrinskåp. Den får 1,5 i betyg.

 

Boisson Spiritueuse A...

3 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi Enigma Verte´s bleka tvilling: Enigma - Blanche de Fougerolles. Den började produceras redan 2003, men då hette den bara "Blanche de Fougerolles", döpt efter orten där destilleriet ligger. Under 2010 beslöt man att ändra namnet till Enigma av den enkla anledningen att personer som inte talar franska hade svårt att uttala "Fougerolles". Idag finns det gamla namnet kvar som en typ av underrubrik.
 
 
 
Alkoholbasen som användes till den här absinten är destillerad från vin, inte bara druvor eller spannmål som de flesta andra absinter. Det gör att alkoholbasen inte är neutral utan (om man ska tro absinthes.com) har mer karaktär av en olagrad brandy. Och visst har vi smakat en absint tidigare där man användt olagrad brandy som alkoholbas? Javisst: la Rebelle, och den gav en riktigt fruktig käftsmäll så jag förväntar mig något liknande här. Något mer lite udda som kan vara värt att nämna är att den här vita absinten ligger på massiva 74%, något väldigt ovanligt för blanches som brukar ligga närmare 55%.
 
 
 
11 olika växter har använts till Enigma Blanche: Malört, anis och fänkål såklart, sedan även romersk malört, isop, ärenpris, kamomill, koriander, kvanne och genepi. Jag räknar det till 10 örter, men jag antar att de vill hålla något hemligt. Även denna är ett exempel på en blended absint, man har alltså destillerat varje ört för sig och sedan blandat dem med varandra i olika proportioner. En klar fördel med detta är att man kan experimentera mycket, blir man inte nöjd med blandningen så tillsätt mer av något annat tills man får det som man vill ha det.
 
 
 
Enigma Blanche kommer paketerad i en likadan flaska som sin tvilling: En långsmal enkel flaska i genomskinligt glas, försluten med naturlig kork och samma etikett i Art Nouveau-stil fast färgschemat är nu rött och vitt. En märkbar skillnad från den tidigare etiketten som såg ut som ett frimärke utan bild.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 74%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En kristallklar blanchedär färgen inte är mycket att klaga på. Louchen är helt ok, medeltjock allra minst, och når sin topp efter endast en del vatten. Är lite förvånad över detta med tanke på den höga alkoholhalten, hade förväntat mig en långsammare utveckling.

 

Doft: Vi börjar såklart att luckta lite på den öppnade flaskan och här bjuder den på fräsh mynta och citrus. Malörten är också tydlig men inte alls lika tvålig som den brukar kunna vara. Lite anis har vi visst också vilket ger sötma, nästan lite fudge. Den är inte sur och alkoholsticken lyser med sin frånvaro. Tyvärr kommer både alkoholstick och syra efter att jag hällt upp den, men det finns också en mycket tydlig och söt fruktighet här och det märks att den är destillerad av vin. Jag ställer glaset under fontänen och vrider försiktigt på kranen. Redan efter första droppen kommer en enorm och fyllig parfym från glaset och den är verkligen jättefruktig (druvorna är verkligen inte skygga)! Men allt eftersom louchen växer sig tjockare mattas fruktigheten av och malörten träder fram mer. Jag tycker inte att anisen och fänkålen är jättetydlig här, och finns de så överskuggas de av den fortfarande närvarande fruktigheten.

 

Smak: Jo då, visst har vi en tydlig vinkaraktär på denna, men inte alls som Bacchus eller La Rebelle. Den här är fruktigare än Bacchus och mildare än Rebelle, och de fruktiga egenskaperna är mest uttalade i början tycker jag, efter det kommer malörten och efter att man svalt ligger den söta anisen kvar på tungan. Intressant, absolut.

 

Sammanfattning: Precis när jag öppnade den här flaskan riktigt stank det tvål om den, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag fått en till flaska badvatten. Men den lilla minderåriga Enigma Blanche jag fick levererad till min dörr har vuxit och utvecklats med tiden och har blivit en intressant absint i sina bästa år och med en helt ok louche. Tråkigt nog är jag inte så förtjust i just den här vin-karaktären vilket såklart drar ner betyget. Betyget hamnar på 1,5 gröna féer, men det är ingen dålig absint och kan hända faller den någon annan bättre i smaken. 

 

Absinthe Enigma - Bla...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Let´s continue with the Neuzeller absinthes, shall we? Idag plockar vi fram nästa lilla flaska ur vitrinskåpet, den som heter Malvales. För den av er som kan er latin vet att malvales är det latinska namnet för hibiskus, en inte helt ovanlig växt att färga rouges med. Dock verkar det vid första åsynen som att något har gått snett med färgningen här om man använt hibiskus.
 
 
 
Flaskan är ivf fortfarande charmig, den kommer i den korta, knubbiga flaskan som de andra absinterna från Neuzeller-destilleriet och har egentligen en likadan etikett, fast med ett annat namn såklart. Även här har man valt att ta bort bilden som fans med på de tidigare versionerna vilket ökar intrycket av en gammal apotekarflaska. Den har en skruvkork i metall, inte lika charmig som naturlig kork (eller fake-kork) men det finns säkert en tanke bakom det.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Neuzeller
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Rouge
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Det är jättesvårt att säga vad det är för färg på den här absinten, den har nyanser av både rött, gult och grönt tycker jag, vilket blandar sig till någon typ av brun färg (se första bilden). Tidigare batcher vet jag har haft en betydligt rödare ton, men jag antar att man har dragit ner på mängden hibiskus sedan dess, eller så används den i destilleringen. Jag tänker göra den en tjänst och räkna den till rouge-kategorin tills vidare, men jag känner mig egentligen inte riktigt bekväm oavsett vilken kategori den hamnar i. Färgen är dessutom väldigt svag så den här vinner inte många stilpoäng hos mig. Den andra bilden visar den senaste versionen som verkar vara mer av en "true blue" så den går hamna i den kategorin också. Louchen imponerar desvärre inte heller, den är mycket svag och når sinn fulla potential efter 2,5 delar vatten.

 

Doft: Ur flaskan känner jag rätt mycket fänkål och... inget mer, inte ens alkohol. Glaset tar fram nyanserna lite mer och nu kommer även någon blommig doft (hibiskusen?) och såklart alkoholen. Tillsammans ger de en väldigt parfymliknande doft :-/ Vattnet får doften att utvecklas ytterligare: citrus, tvål och malört, även en liten gnutta anis. Sammantaget blir det någon typ av parfym med lakrits, en smått knasig kombo.

 

Smak: Smaken är väldigt mild och jag tror att den har blivit lite övervattnad. Den är lite bitter, jag känner malört, anis och fänkål samt något blommigt (är det hibiskusen igen?).

 

Sammanfattning: Nja, inget kap det här, den hade för lite smak och sockret och alkoholen tog över. Jag vill ju hoppas på att Tyskland och jag ska bli vänner en dag, men de verkar fast beslutna att göra mig besviken. Jag skulle artighetsdricka den om jag blev bjuden, men jag tror inte att jag kommer göra slut på min 2 dl flaska. Har svårt att se hur den vann silvermedalj i World Spirits Awards 2011, av mig får den bara 1,5 i betyg och får vara nöjd med det.

 

Absinthe Malvales

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Eftersom vi presenterade Neuzeller Abbey-destilleriet förra veckan är det väl lämpligt att smaka på vad de har att erbjuda kan jag tycka. Vi börjar med deras flytande guld: Absinthe Calendula. Ringblomman har länge använts som medicinalväxt och nu tyckte Neuzeller Abbey-destilleriets Nico Petri att det var dags att ringblomman fick vara en del av absintkulturen också. Om jag inte har fattat det här fel så är "calendula" det latinska namnet på ringblomsfamiljen, på engelska tydligen "worry flower". Feel free to correct me if I´m wrong.
 
 
 
Den kommer paketerad i en väldigt ståtlig flaska, jag har liksom fastnat för de korta, tjocka och runda för tillfället. Etiketten är enkel men elegant, man får lite känslan av en apotekarflaska. Tidigare versioner har haft en bild av en ringblomma på etiketten, som tagen ur en gammal blombok, vilket hade varit nice om de behållit tycker jag. Har även sett väldigt gamla versioner som hade en väldigt stilig och hög glaskork, den har numera bytits ut mot en skruvkork i metal.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Neuzeller
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Färgen är en riktigt gul amber, som väl mogna citroner och ljus honung. Inte speciellt klasiskt men en väldigt fin färg non the less. Louchen blev jag däremot inte lika imponerad av, den är mycket svag och det mesta jag ser är oil-streaks och efter 3 delar vatten har den nått sin väldigt blygsamma topp. Dock är den fortfarande väldigt gul vilket jag ändå tyckte kändes nice, nu ser den nästan ut som ett glas riktigt gult råmjöd.

 

Doft: Doften som utlovats var anis, malt, lakrits, honung och kola. Jag kan hålla med om lite honung när jag luktar från den öppnade flaskan, men i övrigt känner jag blommor (lär ju vara ringblommor då) och rapsolja. En väldigt speciell doft för att vara en absint. När jag häller upp en skvätt i mitt Glencairn-glas känner jag bara alkohol, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den är på 72%. Jag låter den stå ett tag men har forfarande svårt att hitta något annat än alkoholen som sticker i näsan. 2 delar vatten lockar fram citrusnoter, en del vatten till ger en helomvändning och plockar istället fram gröna, bäska aromer, och efter 4 delar vatten känner jag mest isop.

 

Smak: Hm, det här var en av de bäskare varianterna. Smaken är inte speciellt stark och den känns ganska raspig på tungan. Ringblommorna är inte svåra att hitta, men den typiska absintkaraktären lyser verkligen med sin frånvaro och jag känner ingen anis alls.

 

Sammanfattning: Av doften att dömma verkar det här vara en absint som kan variera en del beroende på hur mycket vatten man tillsätter, jag får experimentera lite med det senare. Nog får jag säga att det var ett nytt och intressant experiment mr. Petri bjöd oss på, men jag tycker inte att genomförandet blev speciellt lyckat. Doften var visserligen väldigt intressant, men louchen drog ner den och den bristande smaken, raspiga texturen och tydliga bäskan gjorde det hela till ett magplask för min del. Ändå har den vunnit guldmedalj i World Spirits Award 2011. Tyskarna och fransoserna har uppenbarligen ganska olika uppfattning om vad en absint ska vara, och jag tenderar att hålla mig till fransosernas läger. Ledsen Tyskland, det kommer nog aldrig bli vi. Calendula får 1,5 gröna féer i betyg av mig.

 

Absinthe Calendula

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
Source: absinthes.com

 
 
 
Idag har vi ytterligare en absint från destilleriet som gav oss Absinth´ Love 69, La Ptite och  Blanche Neige  Hittills har jag bara smakat deras blanches så nu är det väl kanske dags att ge sig på en verte.
 
Liksom resten av destilleriets absinter kommer La Valdetra i en enkel flaska i genomskinligt glas, ett dåligt val i det här fallet eftersom klorofyllet i naturligt färgade vertes bör skyddas från soljuset. Flaskan har också en skruvkork i plast, något som inte är direkt dåligt på något sätt men det tar från upplevelsen jämfört med flaskor som använder naturlig (eller till och med fake) kork. Även denna (liksom Absinthe la Ptite) har fått en ny etikett (bild nr. 2 här ovan), och även denna är en massiv förbättring från den första enligt mig.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Gaudentia Persoz
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Färgen är visserligen naturlig, men den har ganska mycket gula nyanser (i min flaska åtminståne), lite som urin efter några gröna öl på St: Patrics Day. Louchen är på sin höjd medelmåttig med oil-streaks och efter ca 2 delar vatten blir den bara svagare. Gaudentia Persoz tycker att anisen är viktig i absinten, vilket gjorde att jag förväntat mig mycket anis här men då borde vi fått en tjockare louche också. Kanske vi inte kan förvänta oss så mycke anis i smaken heller då.

 

Doft: Hmm, en klen doft av klor, alkohol, bäska och en liten nypa fänkål. När jag skvätter i lite vatten blir doften faktiskt starkare (den blir sötare och visst har vi lite malört också) men när alla 5 delar vatten är i så känner jag faktiskt ingenting. Jag vet inte om det är bra eller dåligt O.o Klent intryck ivf.

 

Smak: Den här var övervattnad, eller låter "mycket mild" bättre? Konstigt nog är den väldigt len i munnen men sträv när jag sväljer. Lite svårt att känna smaken tydligt men vi har nog lite av hela trion här, tydligast är fänkålen och en bäsk mollipectsmak. 

 

Sammanfattning: Än så länge har Gaudentia Persoz inte vunnit många poäng hos mig. I det här fallet har vi en övervattnad absint med (lets be honest) rätt otrevlig doft som så småning om försvinner helt. Vidare är louchen klen och smaken är okomplex. Enligt hemsidan ska den ha en kraftfull och välbalanserad smak och en tjock louche, I call bullshit on that one. Betyget blir bara en och en halv grön feé.

 
 

Absinthe La Valdetra ...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Philippe Martins första verte *klappar händerna*, något som verkligen uppmuntras efter alla blanches han har gjort. Kan tycka att det var på tiden att Schweiz kramade ur sig en verte för omväxlings skull! Kan ju säga att den vunnit några guldmedaljer också (Distisuisse 2015 och 2016, Concours Mondial de Bruxelles 2016 och vid Absinthiades 2017). Det tyder på att det är en bra produkt, hoppas nu bara att det är MIN typ av dricka! Måste säga att jag är rätt spänd faktiskt!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Den har en klargrön, nästan fejkad färg. Men den ska vara naturligt färgad, även om jag inte hade gissat det själv. En ganska medelmåttig louche som når sin topp efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Oh, good lord, den här luktar fotsvett! Både ur flaskan, ur glaset och när den är spädd med vatten. Fast vattnet ger den även en bäsk doft. Jag vet att riktigt fina ostar luktar illa som fan men jag tror inte detsamma gäller för absint! Huvva!

 

Smak: Den här smakar förvånansvärt mycket som en blanche. Gräddig men ändå tunn på något sätt. Mycket alkohol, den är tydlig. Tror att jag har övervattnat den här, finns liksom inget UMPF här >.<

 

Sammanfattning: För att vara en verte var den förvånansvärt vit. Kanske vet inte schweizarna hur man gör vertes? Frankrike ligger ju precis brevid, de borde lära dem hur man gör! Fast fransoserna är väl ganska stolta över sina illaluktande ostar också, det vill vi inte ha mer av. Ett tappert försök från Philippe Martin men kanske ska han fortsätta med sina blanche så inte vi stackars absintörer blir förvirrade och besvikna. Lite mindre ost och lite mera grönt OMPF! tycker jag. Betyget hamnar på 1,5.

 

Absinthe Esmeralda

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
Source: absinthes.com
 
 
 
Jag måste säga att efter Abisinthe 72 och Abisinthe 72 Amer är inte förhoppningarna för 45:an jättehöga. Liksom de redan nämnda kusinerna så kommer den här absinten i 2 olika flaskor, en i brunt glas på 0,7 liter och en i klart glas på 0,2 liter (båda kan ses här ovan). Med tanke på vad jag tyckte om de tidigare 72:orna så höll jag mig till den lilla flaskan även här. Lets get this over with.
 

Lagrad: Nej
Destilleri: Lemercier
Alkoholhalt: 45%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Den har en svag gröngul färg, troligen mer av en verte än en amber. En riktigt tunn louch här som först visar sig som tjocka oilstreaks men efter lite drygt en del vatten har lagt sig till rätta i hela glaset.

 

Doft: Den luktar fakriskt mest när man sniffar på flaskan, anis, malört och alkohol. Efter den blivit upphäld känner jag fortfarande anis, något lite fruktigt och... gummidäck? Efter vattnet så känner jag bara bara anisen och doften är svag redan efter 3 delar vatten.

 

Smak: Den här smakar rejält övervattnad, smaklös, visst finns lite anis men det mesta jag känner är sockret.

 

Sammanfattning: Det blev väl ungefär som jag tänkte, absinten känns klen (doft, färg och louche) och den väldigt svaga färgen får den att se ut som en dåligt filtrerad blanche (även fast man inte filtrerar absint). Det var den sista av Lemercier-destilleriets Abisinthe-serie och jag kommer inte sakna den. Eftersom den inte var äcklig får den 1,5 i betyg.

 

Abisinthe 45

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
Source: absinthes.com
 
 
 
Abisinthe 72 Amer är producerad av Lemercier-destilleriet i Fougerolles, Frankrike. Enligt absinthes.com så har den blivande ägaren till destilleriet "based himself on 65 absinthe recipe to create Abisinthe Amer 72 absinthe" vilket jag tolkar som att han använt 65 recept som grund när han tillverkade Abisinthe Amer 72, men det låter otroligt överdrivet och lär inte stämma. Man skulle kunna tänka sig att de gjort en Abisinthe 65 och att man grundat Abisinthe Amer på det receptet, men de har inte gjort någon Abisinthe 65.
 
Även den här absinten kommer i 2 olika flaskor, en i brunt glas på 0,7 liter och en i klart glas på 0,2 liter (båda kan ses här ovan). Med tanke på vad jag tyckte om Abisinthe 72 så tog jag det säkra före det osäkra och beställde en liten flaska.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Lemercier
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Om Abisinthe 72 hade färgen av smutsigt vatten så är det här smutsigare. En lätt gul färg som får mig att tänka på markerna där jag orienterade i grundskolan, och det är inget gott omdömme. Nog får vi kalla den en amber men inte en av de bra. Den får ivf en redigt tjock louche efter knappa 3 delar vatten men känner inte riktigt att jag kan njuta av den.

 

Doft: Ur flaskan och glaset känner jag bara alkohol och ingenting mer, men det händer något efter någon del vatten, då kryper det fram några puffar anis och malört. Över lag var doften verkligen inte imponerande.

 

Smak: Vissa säger att absint påminner om hostmedicin, men då tänker de på en som fanns förut som faktiskt var gjord på anis, fänkål och malört. Förståligt. Den här påminner MIG om hostmedicin, men då om den äckliga mollipecten som jag växte upp med. Den är dessutom bäsk och alkoholen är tydlig. Det finns en liten ton av anis här någonstanns men den leker kurra gömma med mig och är inte speciellt lätt att hitta.

 

Sammanfattning: Grön absint ser nice ut, vit är tråkig men har sin charm, mellantinget som är Abisinthe 72 Amer är allt annat än behagligt att se på. För att vara en amer (ska innehålla minst 3 ggr så mycket malört som en vanlig absint) så var malörten väldigt frånvarande i både smak och doft. Det bästa med den var definitivt louchen och flaskan. Känner inte att jag vill rekommendera den här till någon, jag dricker hellre dålig pastis. Betyget hamnar på 1,5. 

 

 

Abisinthe 72 Amer

0 Läs mer >>
Source: alandia.de
 
 
 
Absinten är utvecklad för Mr. Klaus Rainer som äger baren "Goldene Bar" i München, en imponerande bar som jag gärna skulle besöka någon gång. Baren är belägen i "Haus der deutschen Kunst" (House of German Art). Väggarna är prydda med otroligt fina kartor (från 1937) med olika alkoholrelaterade motiv och länderna som producerar de olika spritsorterna. Ta gärna en titt här för att se hur baren ser ut, klippen är på tyska men har engelska subtitles, hoppas du står ut.
 
Namnet syftar såklart till en av de gamla nordiska gudasagorna när Tor, Loke och Tjalve besöker jätten Utgårdaloke (ska inte blandas ihop med Loke). Han använder trollkonster för att testa sina gäster på sätt som verkar relativt enkla men egentligen är omöjliga: Tjalve som är snabb som bara fan ska försöka springa ikapp med en pojke på gården men som egentligen är "tanken" (han ska alltså egentligen försöka springa snabbare än han tänker). Loke ska visa hur han kan äta genom att äta snabbare än en jätte. De börjar från varsitt håll på en stor träbricka och äter lika snabbt så de möts i mitten, men jätten äter även benen och träbrickan också (jätten är egentligen en skogsbrand).
 
Tor får däremot genomgå 3 prövningar: Först ska han visa att han kan dricka genom att tömma det största dryckeshorn som Utgårdaloke har, men eftersom det är kopplat till havet så lyckas han inte tömma det (jag tror att det är här vi ska ha vår koppling till absinten på något sätt). Han ska även visa att han kan brottas genom att gå upp mot den älsta och skröppligaste jättekvinnan som finns men egentligen kämpar han mot gamal ålder. Slutligen ska Tor bevisa sin styrka genom att lyfta Utgårdarlokes katt som egentligen är den förklädda Midgårdsormen (det är det vi ser på etiketten). Tor, Loke och Tjalve misslyckas såklart med dessa uppgifter och hänger lite med huvudet men de imponerar otroligt på Utgårdarloke!
 
Den här absinten köptes bara för att den var så mysig, är den god är det en bonus (men eftersom den är gjord av Matter Spirits så finns det en stor chans att den är det)! Den är buteljerad i en flaska av keramik vilket är väldigt ovanligt men egentligen optimalt för att minimera risken för att klorofyllet ska brytas ner av solljus och på så sätt behålla sin färg. Den har en rellativt låg alkoholhalt (60%) för att den ska vara lättdrucken (som "mjödet" Tor drack ur Utgårdalokes dryckeshorn). Tyvärr är inte det här en svensk absint utan produceras i Schweiz. Jag är väldigt spänd på att testa den, låt os se vad den går för!
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Matter Spirits
Alkoholhalt: 60%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: En stor besvikelse, här tänker jag att någon verkligen har ansträngt sig och buteljerat sin absint i en keramikflaska för att bevara klorofyllet på bästa möjliga sätt, och när jag häller upp den i glaset är det en blance *facepalm*. Efter lite korrespondens med tillverkaren fick jag veta att tanken från början var att den skulle få en guldig färg eftersom den gjordes för Klaus´ "Goldene Bar" men det slutade med att den inte fick någon färg alls. Dåligt Matter Spirits. När jag köpte den från ALANDIA stod den beskriven som en verte, men efter mitt mail till tillverkaren hörde de av sig till ALANDIA och numera står den som en blanche. Dåligt ALANDIA. Den har ivf en väldigt tjock louche som är full efter knappt en ynka del vatten.

 

Doft: Oh God! Lukten är skrämmande lik Absinth 69, både ur flaskan och glaset. Väldigt surt, som ättika, och en gräddig finish och vattnet gör inget för att förbättra detta.

 

Smak: En väldigt len och gräddig mouthfeel men smaken är den klassiska vita absinten från Schweiz.

 

Sammanfattning: Vad hände Matter Spirits? Twin Tec igår var inte heller någon höjdare, och nu det här, och det här blev över lag ingen liten besvikelse (fast det var ju inte bara Matter Spirits fel). Det kanske är en jättebra ansint i kategorin "Schweiziska blanche" men den kategorin faller mig verkligen inte i smaken. Den får ett stort pluss för den mysiga flaskan, etiketten och namnet, men det (och louchen) är också det ända som är bra med den så jag känner mig generös när jag ger den 1,5 i betyg.

 

Absinthe Utgardloki

0 Läs mer >>
Source: alandia.de 
 
Min andra resention Abtshof, trodde faktiskt inte att jag skulle köpa fler absinter från dem, men jag har upptäckt hur smidigt det är att köpa små flaskor som snabbt tar slut (om man inte gillar absinten är det en bra egenskap) och den här absinten säljs inte i större flaskor än 100 ml. Kanske ett knep för att få den att verka exklusiv? Den har för övrigt den lägsta alkoholhalten jag någonsin sett på en absint: ynka 40%, misstänker att den kanske blir utvattnad fort.
 
Att man har döpt den till tujon 33 får mig att misstänka 2 saker: dels att tujonhalten är 33 mg/l och att man vill spela på myten om att tujonet har psykedeliska egenskaper. Den maximalt tillåtna gränsen för tujon i absint i europa (och i världen) är 35 mg/l så om namnet säger något om tujonhalten så ligger den väldigt nära max. Att man väljer att ta med det i namnet får mig att tro att det är den "starkaste" egenskapen hos den här absinten och man vill locka alla som fokuserar på tujonet och inte egentligen bryr sig om att smaka god absint. Jag hoppas att jag har fel.
 
Flaskan är en vanlig, rund flaska i mörkt glas och vit plastkork, något som av andra har beskrivits som en apotekarflaska (det är nästan en exakt kopia av mina sample bottles som jag samlar absinten i, fast en modell större). Jag är villig att hålla med om man tänker på typ molipektflaskor men jag vill inte gärna förknippa absint med molipekt mer om jag kan låta bli. Deras andra produkter har också flaskor som för tankarna till ett gamalt apotek men som sagt är den här en något modernare tolkning. Flaskan pryds av en väldigt simpel etikett som de dessutom har lyckats sätta på sniskan. Om det är den här omtanken de tillverkar sin absint med har jag inte mycket att förvänta mig, men världen har lärt mig att inte dömma hunden efter håren, även om just den här hunden har en rätt tovig päls...
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Abtshof
Alkoholhalt: 40%
Katergori: Blanche 
Äkta/Fake: Fake
Land: Tyskland
 

Färg och Louche: Ännu en blanche, den enda blanchen från Abtshof faktiskt. När vatten tillsätts får vi en mycket tunn louche precis där vattnet slår ner men den försvinner lika snabbt som den kom, faktum är att den inte ens hinner nå botten av glaset. Istället lämnar den väldiga mängder oil streaks efter sig. Jag tänkte att det kanske skulle ge med sig och ge oss en louche så småning om men efter 5 delar vatten gav jag upp hoppet.

 

Doft: Ur flaskan, ur glaset eller med vatten, spelar ingen roll: det enda man känner är lakrits. Jag gillar lakrits men det fanns verkligen inga nyanser här och när vattnet tillsattes blev doften bara svagare. Hittills är jag ungefär så besviken som man kan bli.

 

Smak: Såklart dominerar lakritsen men jag inbillar mig en liten hint av vaniljkola också och socker i slutet. Den har ivf en len textur och tillsammans med den svaga smaken blir absinten extremt lättdrucken. Effter att jag druckit upp känner jag en svag bäska som hänger kvar ett bra tag längst bak på tungan.

 

Sammanfattning: De säger att man inte ska dömma hunden efter håren, och så kanske det var även i det här fallet, fast innehållet var sämre än förpackningen. Absolut bottenbetyg på färg, louche och doft. Smaken fick tyvärr inte mycket högre betyg och förpackningen lika så. Jag förstår att de försöker styra bort fokuset från själva innehållet och hoppas på att någon liten placeboapa ska tro att hen hallucinerar från allt tujon som supposedly ska finnas i flaskan. Den smakade inte illa men det var långt ifrån något att hurra över. Den får 1,5 i betyg och ska vara glad för det.

 
 

Absinthe Thujon 33

0 Läs mer >>
Source: alandia.de
 



Det finns förvåningssvärt många absinter som butteljeras i döskalleflaskor och det är lätt att blanda ihop dem. Jag har sett en lika grön absint i en likadan flaska som hette "Poison" istället. Matter Spirits har butteljerat en batch Absinthe Twin Tec i en likadan flaska och sen har vi en guldfärgad absint vid namn Absinthe Apocalypse som även den säljs i en precis likadan flaska. De är dock alla olika absinter. Hamlet Hardcore finns i tre varianter till: en blå, en röd och en svart.

 

Det som slår mig först är just den snygga flaskan och som vi vet så bådar ju inte det gott. Det som fick mig att köpa den här (förutom den snygga flaskan) är att den ska ha smak av kanel vilket jag tyckte lät helt förträffligt!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: ?
Alkoholhalt: 80%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Fake
Land: ?

 

Färg och Louche: En riktigt giftigt färg. Vattnet ger en näst intill icke existerande louche, oavsett hur mycket vatten som tillsätts, men det kommer några fina oil streeks ivf.

 

Doft: Ur flaskan luktar den faktiskt bättre än vad jag förväntat mig, tror jag känner kanelen som utlovats. När den hällts upp i glaset luktar den dock nästan bara alkohol, vilket kanske inte ska vara så oväntat från en absint på 80%. Kaneldoften kommer tillbaka och även anis framträder när jag tillsätter vatten.

 

Smak: Nog att jag känner lite anis och kanel som lukten utlovat, men det jag inte kan släppa är beskan som lägger sig mitt på tungan. Hade inte förväntat mig det efter så mycket socker som jag tillsatt.

 

Sammanfattning: Den giftiga, konstgorda gröna färgen tillsammans med den genomskinliga glasflaskan gör mig säker på att det är konstgjorda färgämnen det handlar om. Färgen i den flaskan får mig nästan att tro att den skulle vara färgad med kopparsulfat O.o Är mycket besviken på den dåliga louchen, börjar undra om man använt någon anis alls i den här absinten. Gissar att det är konstgjorda smakämnen, ALANDIA borde veta bättre än att sälja sånt här. Vidare får beskan och alkoholsmaken mig att tänka på Molipekt som jag fick mot hostan när jag var liten, verkligen inget jag letar efter i en absint! Flaskans form och kanelen gör att den hankar sig upp till 1,5 i betyg.

 
 

Absinthe Hamlet Hardc...

0 Läs mer >>
 
 
Uppenbarligen en ganska intressant absint: Liquoristerie de Provence påstår att det är världens enda vacumdestillerade absint. Vid höga tryck krävs en högre temperatur för att nå kokpunkten, så vid lågt tryck (som i vacum) sänks kokpunkten istället och destilleriet destillerar den här vid endast 48°C vilket minskar risken för att den ska brännas vid. Tydligen använder man samma teknik vid tillverkning av essenser och parfymer. Den är dessutom gjord på 20 olika örter vilket borde ge den en väldigt komplex smak.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Liquoristerie de Provence
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Vattenklar blanche som ger en svag louche, full efter knapt 2 delar vatten.

 

Doft: Det enda den här absinten luktar är mollipect, spelar ingen roll om jag luktar ur flaskan eller ur glaset, med eller utan vatten. Med tanke på hur många örter som använts till den så hade jag hoppats på något lite intressantare, but sometime less is more I quess. Det bådar ju inte gott för provsmakningen.

 

Smak: Smakar mint ock mollipect, har en mild alkoholsmak och är därmed ganska len. Den har mycket smak men tyvärr är inte smaken speciellt intressant.

 

Sammanfattning: Det intressantaste med den här absinten var tyvärr louchen, lukten (eller ska jag säga stanken), smaken och den intet existerande färgen drog ner betyget ordentligt.Jag blev rätt peppad när jag läste om alla örter den var gjord på och den speciella destilleringen, men blev något besviken när jag smakade den. Den får inte mer än 1,5 av 5.

 
 
 

Versinthe la Blanche

0 Läs mer >>
 
 
Source: alandia.de
 
 
 
Den första spanska absinten jag testat, den ska faktiskt vara den mest druckna absinten i Spanien. Den började produceras i början av 1900-talet och absint blev aldrig förbjudet i Spanien så de har haft gott om tid på sig att få till det bra. Vi får väl se hur spanjorerna står sig mot fransmännen och Schweizarna! Den säljs i en 1 liter flaska och är samtidigt billigare än många andra halvlitrar jag köpt. Det låga priset kan bero på att den är framställd av esenser istället för örter. Hurvida den är naturligt färgad eller ej är jag inte säker på, ALANDIA säger att den inte innehåller några färgämnen men Absinthe.com säger att den är artificiellt färgad. Dessutom beskriver ALANDIA den som en "everyday just take a glass and save some money" absint. Det bådar väl inte så gott men vi försöker att inte dömma i förväg.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Bardinet
Alkoholhalt: 50%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Fake
Land: Spanien
 

Färg och Louche: ALANDIA och absinthes.com kan ju droppa diskussionen hurvida den är naturligt färgad eller ej. DET HÄR ÄR EN BLANCHE!!! Ser ingen färg alls, i och för sig så hade väl inte ALANDIA helt fel då. Den har en medeltjock louche som är full efter ca en del vatten, bra att veta att även absinter gjorda på esenser ger louche.

 

Doft: Ur flaskan luktar den mycket svartpeppar med en aning av tandkräm i bakgrunden. Tyvärr förblir doften densamma efter att absinten är upphäld och när vattnet tillsätts. Vattnet drar ut lite mer anisarom men inget överväldigande.

 

Smak: Pepparn har försvunnit och absinten smakar mest anis och tandkräm.

 

Sammanfattning: Inte mycket intressant som händer här. Är inte säker att jag gillar peppararom på absint och definitivt inte tandkräm. Den har beskrivits att ha smak av citronmeliss, och jag har ingen som jag kan smaka/lukta på för att jämföra men jag vill tänka mig att det skulle vara mer citronsmak då. Jag tänker gissa att den är naturligt färgad, för om man har tillsatt konstgjorda färgämnen och det ändå ser ut som en blanche så har man lyckats fullständigt. Spanjorerna borde överlåta det här med absint till bättre vetande nationer. Det här blir troligtvis en flaska som kommer ta ett bra tag att göra slut på. Det som räddar den från en 1:a är ändå anissmaken som jag faktiskt är förtjust i. Betyget blir 1,5 fée verte av 5.

 
 

Absinthe Philippe Las...