1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Oooooh goodie, the next absinthe from Aymonier! All their absinthes have been great so far, so of course I´m looking forward to testing this one! The name translates to "The Owl", and I don´t even need to use Googla Translate for that since I´ve made my own absinthe called "La Chouette Blanche" meaning "The Withe Owl". Also, there is an owl on the label >.< I would like to know why they chose an owl as the theme, but I can´t find any reference as to why anywhere.
 
 
 
By now you know that I´m not a big fan of their choise of bottle, it looks like a bearbottle with a twist-off cap. Not the sexiest packageing there ever was, but it´s really the content that counts. Aymonier never disapoints, their absinthes are made by hand, from their own grown ingredients (except for the anise), made in small batches and everything is organic. 

 

Aged: No
Distillery: Aymonier
ABV: 55%
Category: Blanche
Real/Fake: Real
Origin: France




Color and Louche: Every website I visit says that this is a verte, but I really can´t see any collor. Aymoniers absinthes really isn´t famous for their vibrant collors (they are famous for their taste), but to see the collor I had to add water to some of it and then compare it to undiluted absinthe with a white background. Point being, there is not much collor, and not much louch either, as you can see on the picture above.




Aroma: From the bottle it´s very sweet, mostly anise and wormwood, but also cold mint. This follows the absinthe into the glass (doesn´t really change) and the water motsly takes from the mint and highlights the wormwood. Not incredible, but it´s alright.




Taste: Yeah, there is a lot of wormwood, tastes quite soapy. Five parts water was a bit much, the taste gets thin and since it is just 55% ABV it really doesn´t need this much water. It feels... small. I tasted it again with 4 parts water and it was much better. I can feel a bitterness that I usually don´t find in Aymoniers absinthes, it´s not a lot, but it´s there. It´s suposed to be a bit spicy, maybe this is what I feel? The taste lingers on the tounge. The mouthfeel is very smooth, almost oily.



Final thoughts: I would describe this as a verte discuised as a blanche. The very thin collor foold me, the low alcohol content is typical of blanches/blues and I cant find the green herbs anywhere. It´s almost minty frech sometimes, and I half expect to se my breath as I expirate (like in the winter). It should definatly be had with a littel less (and really cold) water. The bitterness is slight, but it bothers me a bit, and that factors into the final score. La Chouette is not the finest of Aymoniers absinthes in my opinion, and it´s certainly not the most intence, but it´s still a good absinthe and nothing to be ashamed about. The score ends up at 2,5 green fairys.

Absinthe la Chouette

1 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Hurra! En till absint från Matter Spirits! Den här har legat på min önskelista ända sedan jag kom på att Matter Spirits är awesome, men det har alltid funnits absinter som jag varit mer sugen på. För ett år sedan bestämde jag mig dock för att "Nu jävlar är det äntligen dags!", gick in på ALANDIA och ser att den är borta! Kollar runt på några olika sidor och hittar den inte någonstans. Skriver ett mail till Oliver Matter som tipsar mig att höra med Markus Lion från Lion Spirits. Skriver ett mail till Markus som berättar att den inte görs längre. Gråter en skvätt. Hittar den på en butik i Tyskland. Beställer den. Går ner på knä, lyfter armarna mot himlen och skriker "JAAAAAAAA". Går och lägger mig. Jag skulle tro att den är nästan omöjlig att hitta vid det här laget så, men man vet aldrig, jag har fortfarande 13 flaskor kvar av Brevans A. Crowley och den slutade säljas 2011. 
 
 
 
Absinten är baserad på ett gamalt recept men man har valt att tillsätta en liten mängd kaffebönor (vill minnas att det stod på ALANDIAs hemsida att det även var kakaobönor med, men jag är inte helt säker på det). Detta för att kaffe är en av de absolut populäraste smakerna i världen, så när man dricker den är chansen stor att du hittar en smak du tycker om. Synd att jag är en av dem som inte gillar kaffe -.- Namnet "Nouvelle Vague" betyder "Nya Vågen" men ska inte förknippas med bandet med samma namn. Istället har den fått namnet för att det är en tolkning av ett gamalt recept med en modern touch.
 
 
 
Flaskan känner vi igen från Matter Spirits tidigare kreationer och är en av dem jag gillar bäst, hög, smal och enkel. Etiketten är designad av den österrikiska konstnären Gottfried Helnwein. Jag har inte hört talas om honom förut men han har arbetat både med Marilyn Manson och Rammstein. Han var dessutom värd för Mansons bröllop med Dita von Teese. So, without futher ado, let´s pop open this bottle and find out how this new wave tastes!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Matter-Luginbühl
Alkoholhalt: 68%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Riktigt ljus, som färsk harsyra ungefär. Jag vet inte varför, men eftersom det var både kaffe- och kakaobönor i så tänkte jag att den skulle haft färgen av typ Kahlua. Men det spelar såklart ingen roll eftersom bönorna var med i destilleringen och inte i färgningen. Louchen är medeltjock och når sin topp efter ca två delar vatten, ganska standard.

 

Doft: Ur flaskan luktar absinten... svalt? Kaffe såklart och lite lakrits, men inte jättenyanserat. Som med så många andra absinter blir doften surare när den hälts upp i glaset (beror väl på alkoholen som förångas), men den här gången tyckte jag att det sura passade extra dåligt eftersom den blandas med kaffet. Inte helt olik en suröl jag fick smaka en gång, en kaffestaut. Förutom surkaffestaut så hittar jag även trälim, känns hittills inte som något jag vill dricka. Vattnet börjar med att göra den ännu surare, men sen går det tillbaka och kaffet tar mer plats med en liten gnutta choklad. Dags att se vad den här udda och härliga kreationen smakar.

 

Smak: All right, den har behållit mycket smak trots vattnet, det är alltid bra. Kaffet är definitivt leadsinger men vi har både choklad, malört och anis som back-up-singers. Väldigt len textur vilket för mig alltid är ett pluss. När jag når slutet av glaset smakar absinten bättre än i början, vet inte om det är jag som har vant mig och börjat tona bort kaffesmaken eller om den har hunnit reagera med syret och mognat lite?

 

Sammanfattning: Åter igen ett intressant och udda experiment från Matter-Luginbühl-destilleriet, men inte det bästa de gjort i mitt tycke. Jag gillar ju inte kaffe (it is known) och att ta den här absinten med så mycket socker förbättrade nog inte situationen. Kanske skulle dragit ner lite på kaffet? Går säkert bättre hem hos dem som gillar kaffe. Jag blev sugen på att beställa en till flaska eftersom den inte produceras längre, men såhär i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det. Den var ändå inte hemsk och ingen stanns nära en WTF-stämpel, tycker nog att den är värd åtminståne 2,5 i betyg. This was a hit-and-miss för min del Oliver Matter, men man kan ju inte lyckas jämt och jag ser fram emot er nästa absint ;)

 

Absinthe Nouvelle Vag...

0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva för namn på absinterna jag recenserar, eller snarare har jag svårt att veta vilket som är det riktiga namnet. Det står en sak på hemsidan där jag beställer men det står en annan på etiketten. Det här är ett lysande exempel på det här delemat. Absinthes.com kallar den för "Absinth HR Giger 20th Anniversary Museum Limited Edition" men på flaskan står det "20 Years Museum H.R. Giger". I en värld där hemska, obotliga sjukdomar härjar, full av korrupta människor som utnyttjar sina svagare medmänniskor och nerknarkade barnsoldater har ihjäl varandra kan detta tyckas som ett mycket litet bekymmer, men det är ändå något jag funderat på.
 
 
 
Den som läst mina resentioner av de tre tidigare Giger-absinterna (Zeitgeist, Wolfsmilch och Brevans H.R. Giger) har kanske gissat sig till att jag är ett stort fan av hans konst, så när man släppte ännu en Giger-absint tryckte jag hem 2 flaskor snabbare än du kan säga Brain Salad Surgery. För den som inte minns vem Hans Rudolf Giger var så kan jag berätta att han var, i min mening, en genial konstnär vars illustrationer legat till grunden för filmer som Alien och Species. Hans målningar är en utsökt blandning av maskiner, sex, och det okulta på ett sätt som närmast kan mäta sig Lovecrafts blandning av galenskap, det okulta och eldritch horror.
 
 
 
Liksom Philippe Martin´s tidigare Giger-absinter (Zeitgeist och Wolfsmilch) så har man använt en av Gigers målningar till etiketten. Den här gången har man använt "The Magician", en för mig tidigare okänd målning. Till skillnad från de två tidigare absinterna dock, har inte Giger själv varit med och tagit fram den här eftersom han avled 2014. Den här absinten är inte ens framtagen i Gigers ära utan gjordes (som namnet skvallrar om) till tjugoårsdagen av ett Giger-museum som är beläget i Gruyères, Schweiz. Den här är, precis som Zeitgeist och Wolfsmilch var från början, en limited edition absint. Jag hoppas att man inte kommer bestämma sig att göra som med de tidigare och fortsätta med produktionen senare, det tar död på tjusningen i att ha en numrerad flaska i sin ägo. "Bara" 999 flaskor gjordes och jag lyckades knipa nr. 661 och 674. Den ena ska såklart drickas och den andra kommer hamna i en sametsklädd trälåda och ansluta sig de andra samlarabsinterna i min träkista. Och för den som tänker sig att hen ska sno mina samlarabsinter nu när ni vet var de ligger så kan jag säga att kistan är skyddad av råttfällor, äggbomber, grävlingar och en rabiessmittad enhörning. Andra kör på DNA-lås, highpowered lasers och sprängladdningar, men jag hade en något slankare plånbok och fick nöja mig med budgetvarianten. Enhörningar är vanligtvis i high demand men rabiesen drar ner priset något.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote Martin
Alkoholhalt: 50%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Philippe är den schweiziska traditionen trogen och har valt att återigen göra en blanche, klar som källvatten. Lyckligtvis ändras detta när vi smyger i lite riktigt vatten och vi får en helt ok louche. Den visar sig redan efter första droppen vatten (inga oil-streaks här inte) och är full efter endast en del vatten.

 

Doft: Javisst, här har vi den typiskt gräddiga doften som jag hittar hos de flesta blanches, inklusive mr. Martins. Men den är inte sur, istället är det en riktigt söt doft och är nästan behaglig att lukta på. Att absinten får ta lite plats i glaset gjorde dock inte absinten några tjänster, det lyfter verkligen fram alkoholen och grädden surnar till. Några delar vatten ändrar dock profilen totalt och här har vi ett skrålande solo av tvålig, tvålig malört med en kör av anis, fänkål och andra gröna växter.

 

Smak: Hmm, gräddigt, och len som en mullvadsmage. Skulle gissa på pepparmynta, stjärnanis och romersk malört, among other things. Den är lite besk också trots sockret, men den är ivf inte sur.

 

Sammanfattning: Inte den största stjärnan på absinthimlen, men vem behöver prestera när man har en bra image? Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag druckit ur den här men ändå ångrar jag inte att jag köpte 2 flaskor. Philippe Martin får än en gång mina pengar, men inte min beundran, och idag får han nöja sig med 2,5 i betyg. I´m such a sucker O.o

 

Absinth HR Giger 20th...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi ett av Aymoniers mer utstickande exemplar: Absinthe Suavecita. Medan resten av absinterna är väldigt fattiga på anis så har den här relativt mycket av den varan. Den är dessutom klen i alkoholstyrkan och helt ofärgad vilket bör göra den riktigt söt och lättdrucken. Namnet "Suavecita" ska tydligen betyda "len" eller "mjuk" ("smooth" eller "soft") på spanska, även om Google Translate inte håller med. Varför man valde det spanska ordet och inte det franska förstår jag inte. Såklart kommer även den här absinten buteljerad i denna tråkiga flaska som vi alla är så väl bekanta med vid det här laget, men på den här bilden har vi en rödhårig pudding med blommor i håret som kopplar av med ett glas absint. Inte så färgglad, men helt ok.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Aymonier
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Den här absinten har inte fått någon färgning alls och är en kristallklar blanche! Precis som med La Loulette kommer louchen direkt, är mycket tunn och består till stor del av oil-streaks. Full efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Det här är nog den av Aymoniers absinter som har mest doft direkt ur flaskan. Och här känner jag anis, mycket anis, en del fänkål, honung och endast en liten del malört (som det egentligen ska vara mycket av). Glaset bjuder inte på så mycket mer än stickande alkoholångor, vattnet däremot plockar fram både malört, gurka och isop.

 

Smak: Den här absinten är inte lika len som de tidigare. Den gör sig inte heller lika bra med socker som de andra i serien och sockret funkar inte längre bara som smakförhöjare. I smaken hittar jag malört såklart, gott om anis och lite tvål här också. Väldigt lättdrucken och inte lika kraftig smak som de tidigare, man sitter inte och drar på den här.

 

Sammanfattning: Det var nog ett misstag att använda lika mycket socker som till de andra absinterna, med tanke på hur söt den är från början av all anis. Jag skulle säga att den skiljer sig en del från de övriga, och kanske inte till det bättre. Den är inte alls så nyanserad, inte så spännande och den slinker ner fort. Skulle definitivt säga att den lever upp till sitt namn. Det är ingen dålig absint, men i relation till sina föregångare så är den verkligen tam. Jag ger den 2,5 av 5 gröna féer.

 

Absinth Suavecita

2 Läs mer >>
 
 
 
Jag vet att jag säger det ofta, men idag vill jag dela med mig av en VERKLIGT speciell absint, den enda i sitt slag faktiskt... och det är en av mina egna! Som du kanske vet vid det här laget så fick jag möjligheten att i samband med min 30-årsdag göra några egna absinter hos Magnus på Uppsala Destilleri. Det blev 7 st olika och en av dem var La Méduse Bleu. Namnet är franska för "Den Blå Grävlingen" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 3 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 8 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och pepparmyntan har jag plockat själv, men eftersom det blev lite sent påkommet hann jag inte odla några fler örter och de övriga är alltså köpta (från Sverige och andra länder). Men det som är absolut mest utstickande är givetvis den blå färgen, men den tänker jag såklart inte tala om hur jag fick. Jag kan ivf säga att den är naturligt färgad, och nöj dig med det.
 
 
 
Flaskan är en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt så färgen kommer mattas av så småning om. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med grävlingsmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med blått vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 68%
Katergori: True Blue
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: En hitills unik färg på en absint, en riktigt djupt mörkblå färg som i vissa ljus nästan gränsar till lila nyanser. Louchen är tyvärr mycket svag, mer oil-streaks än dimma och når sin topp efter knappt 3 delar vatten. Louchen har nu en ljusblå färg, ungefär som himlen utanför mitt fönster.

 

Doft: Ur flaskan känner jag en hel del malört och en lite earthy noter från den hemliga ingrediensen. Den förändras egentligen inte så mycket när jag hält upp den i glaset, blir bara lite surare, och även efter jag tillsatt vatten så är det malörten som dominerar. Över lag väldigt nice tycker jag, även om den inte är så nyanserad.

 

Smak: Mmm, kraftig smak av malört, men tack vare den stora mängden romersk malört så är inte bäskan riktigt så stor som den kunnat vara. Det är bra. Jag har nog använt lite för mycket av den hemliga ingrediensen som ger en ganska distinkt karaktär till absinten. Smaken är stark, len och sitter kvar länge.

 

Sammanfattning: Den svaga louchen var lite av en let-down för mig, troligen kommer de andra absinterna att följa samma mönster på den punkten. Som sagt blev det nog lite förmycket av den hemliga ingrediensen, jag gillar när det är mycket smak, tydliga karaktärer och starka färger, men till nästa gång får jag nog backa lite här. Den är ändå inte helt dålig för att vara första försöket, och att den är naturligt blå är ju fruktansvärt spännande tycker jag! Den får ett medelmåttigt betyg på 2,5 gröna féer.

 

Absinthe Rêve - La Mé...

0 Läs mer >>
Source: Absinth Depot Berlin
 
 
 
Den senaste absinten från SaarWhisky, och deras första fatlagrade! Jag hade inte hört ett skvatt om den här och plötsligt så dök den bara upp på en av de mindre populära sidorna jag hänger på. Jag blev helt till mig så det nästan kom i byxorna och inledde en intensiv mailkonversation med Mattias som äger SaarWhisky. Jag fick reda på att den redan var slutsåld på de flesta ställerna, den enda butiken som fortfarande hade den kvar var den där jag snubblat över den. Jag skickade lite snabba mail till Hermann som äger butiken och ca 10 min senare var fakturan betald, ordern packeterad och påväg till mig!
 
 
 
Yggdrasil är smaksatt med bland annat apelsin- och limeskal och sedan har den lagrats på burbonfat i 3 månader. När den kom ut från fatet är den ett flytande guld på ca 80%, så då måste den spädas till 68,3% innan den ska tappas upp på flaska. Detta görs inte med vatten, utan med björksav! Mycket unikt och fruktansvärt spännande! Björksav smakar inte överdrivet mycket men borde kunna bidra till någon lite trevlig nyans och troligen en del sötma, man behöver ju ändå en hel del björksav för att späda från 80% till 68%. Om man gjort sig en absint som är fatlagrad och sped med trädsav så bör man ju bygga vidare på trätemat och då känns ju Yggdrasil som det självklara namnet! För den som inte känner till Yggdrasil är det det stora världsträdet från vår nordiska mytologi och dess rötter skiljer de 9 världarna från varandra.
 
 
 
Etiketten är verkligen ett konstverk! Mot den mörka bakgrunden ser vi Yggdrasil, världsträdet, tecknad i art-nouveau-stil! Stammen utgörs av två nakna kvinnor som binds samman med varandra och trädet av en ranka. Här har man valt att frångå de förtjusande apotekarflaskorna som man använt till de övriga absinterna och istället valt en högre flaska i mörkt glas. Jag tror att det är samma modell som Emile Pernot använde till sin Vieux Pontarlier Barrel-Aged, och den passar alldeles utmärkt!
 
 
 
Så, framför mig har jag nu alltså en spännande och unik absint, fatlagrad och spädd med björksav. Den kommer i en mysig flaska med ett motiv och namn från den nordiska mytologin, i en stil som knyter an till absintens gyllene tid och med ett lite erotiskt inslag. Dessutom kommer den från ett destilleri som jag hittills blivit positivt överraskad av och börjat gilla ganska mycket. Den har helt klart potential och förhoppningarna är på topp. Nu korkar vi upp och ser vad den har att bjuda på!

 

Lagrad: 3 månader
Destilleri: SaarWhisky/Moonshine-destilleriet 
Alkoholhalt: 68,3%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Hmm, en svag amber, lite som ett vitt vin skulle jag säga. Louchen blir tjock men inte lika tjock som hos de andra absinterna, och den når sin topp efter ungefär 2 delar vatten.

 

Doft: Mhm mhm, en del vanilj och choklad har vi här, men lite mint också. Om jag flyttar näsan lite längre bort dyker det upp vanilj och fudge istället och sammantaget blir det nästan som en chokladpralin. Minten är inte lika framträdande här som i de andra absinterna, faktum är att doften över lag inte är lika stark utan man får jaga den lite. Även efter vattnet är den relativt svag och nu känner jag mest vanilj och malört.

 

Smak: Ja du, den här gången känner jag lakritsen, något jag normalt brukar ha svårt att känna i många absinter. Här finns även något som jag inte känner igen från någon annan absint, det måste vara björksaven. Jag hade fått för mig att björksav inte smakade så mycket, men uppenbarligen tillräckligt för att den ska sticka ut i absinten, en väldigt ovan smak. Jag tycker inte att jag känner alldeles för mycket av lagringen, det brukar finnas lite mer vanilj och fudge, men de tonerna var svårfunna idag.

 

Sammanfattning: SaarWhisky avslutar sin serie med en intresant, men något tamare absint än vad jag har kommit att förvänta mig. Utmärkt förpackning, mysigt namn och en unik ide med björksav, men doften var inte så stark och louchen och smaken var något tröttare än vanligt. Jag hade förväntat mig mer från en fatlagrad absint, kanske skulle de låtit den ligga kvar på fatet lite längre? Det vore min personliga preferens ivf, jag gillar när det finns mycket smak från fatet i absinten. Men det är inte alla producenter som vill ha så väldigt överväldigande smaker från lagringen och det får man respektera. Björksaven var som sagt en unik ide, men den var så pass ovan för mig att jag har lite svårt att släppa det. Jag tror att betyget får landa på 2,5 gröna féer den här gången.

 

Yggdrasil Absinthe

0 Läs mer >>
Source: alandia.de
 
 
 
Dags för nummer två av Les Parisiennes-absinterna, och idag är det Absinthe Minette vi har i glaset! "Minette" är franska för... kissemiss ("pussycat" på engelska)?
 
Flaskan är densamma som Rubis, det är som att hålla i ett jäkla slagträ! XD. Namnet förklarar varför det är katterna på etiketten. De övriga i serien har alla kvinnor på etiketten men den här skiljer sig där, I´m terrible curious why. Även denna är förseglad med rött vax, har sett bilder där det ska finnas stämplar i vaxet men det har inte jag O.o

 

Lagrad: 5 månader
Destilleri: Emile Pernot (åt Vert d'Absinthe)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En riktigt kraftig olivrön färg här, inte så pjåkig tycker jag. Oil-streaks får jag mycket av men ingen louche tyvärr.

 

Doft: Minettes doft är fullständigt annorlunda från Rubis. Mycket fänkål här, to be sure, men även en krydda som finns i de flesta kryddskåp, men jag vet inte riktigt vilken. Doften blir mycket tydligare efter lite vatten och nu har vi även... gurka? Precis som hos Rubis är alkoholsticket väldigt milt vilket uppskattas.

 

Smak: Oy vey, har hört att man ska ta varannan vatten men det behövs nog inte här, 5 delar vatten var lite för mycket vatten för de här kissekatterna. Känner tyvärr inte så mycket smak så vi gör kvickt ett nytt glas och nöjer oss med 3 delar vatten den här gången. Nu blir smaken absolut tydligare men det var inte så mycket nyanser i den här, smakar mest gurka. Len och mycket lätt på alkoholen, fruktansvärt lättdrucken.

 

Sammanfattning: På ALANDIA´s hemsida beskriver man Minette som mild och lättdrucken och man rekommenderar inte mer än 2 delar vatten. Det här är jag villig att hålla med om. De beskrev den som "a fresh mountain breeze" vilket är en typ av beskrivning som jag är alergisk mot, kan inte riktigt ta den seriöst. Smakmässigt känner jag att sockret spelade över lite och "gurkan" som verkar vara själva kroppen blir väldigt blyg och tyst. Att lochen var frånvarande gav inte heller något robust intryck direkt. Ändå var smaken helt ok och färgen var det inget fel på. Den får faktiskt ett pluss för den snygga förpackningen också men även då är den medelmåttig som bäst. Inte heller denna kommer det bli fler av men den har inte avskräckt mig från att testa de övriga i serien. Jag ställer tillbaka Minette och plockar fram Rubis igen tror jag, betyget slutar på blygsamma 2,5 féer.

 

Absinthe Minette

0 Läs mer >>
 
Source: alandia.de
 
 
 
Namnet Époque syftar såklart på "La Belle Époque", Den Vackra Eran. Jag vet inte om den har några kopplingar till la belle époque, kanske tyckte man bara att det var ett fint namn? Receptet innefattar 12 olika örter, bland annat kalmus som vi tidigare har hittat i Gustave (en mycket god absint!). Det bådar gott, dessutom ska den innehålla vanilj vilket kan ge en len och mild smak tror jag.
 
Flaskan (liksom med Maison) är långsmal i brunt glas, den tvådelade etiketten med sina snirkliga detaljer och guldfärg samt vinkorken som är förseglad med blodrött vax gör att absinten, tillsammans med namnet, ger ett väldigt lyxigt intryck! Även denna är producerad av Eichelberger-destilleriet och där vet vi av tidigare erfarenhet att även skit (om man får vara så krass) kan förpackas i lyxförpackningar.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Eichelberger
Alkoholhalt: 70%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Här har vi en väldigt fin, guldgrön färg, I like it! Louchen är dock rätt svag och når toppen efter ganska precis 2 delar vatten.

 

Doft: Oy vey, här luktar det tapetklister! XD Ganska likt Eichelbergers övriga absinter tycker jag, men doften är inte så väldigt tydlig. Efter att den fått blanda sig med vattnet luktar det mer spritpenna än tapetklister! >.<

 

Smak: Den har hyffsat mycket smak, men smaken är klasisk grön Eichelberger, Limiteé eller Verte. Kanske säger inte det dig så mycket, men om du har smakat någon av dem så tror jag att du kanske vet vad jag menar. Tror ändå att den hade gjort sig bättre med lite mindre vatten, så givetvis tar vi ett till glas och med 3 delar vatten blev den betydligt bättre.

 

Sammanfattning: Ingen jättehöjdare idag heller (var tog vaniljen vägen?), skulle inte rekomendera den och tycker inte att den var riktigt värd pengarna man fick hosta upp för att komma över en flaska, men det är såklart bara min uppfattning. Nog för att den blev bättre med mindre vatten men ändå inte SÅ bra, ett tråkigt avslut till en verte-trio som jag sucktat efter i dryga 2 år. Ändå är den bättre än Maison, skulle säga att den är värd 2,5 ivf.

 

Absinthe Époque

3 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
Det här namnet tänker jag inte ens försöka uttala. Receptet är baserat på samma som "La Clandestine" som jag inte har smakat än, och i receptet används 10 olika örter. Den är lite starkare än vad som är traditionellt för en le bleue (72%) vilket ska ta lite från den lena texturen, men ska istället ge tydligare aromer. Jag vet inte om jag tror på det, jag tycker att ofta när det blir mycket alkohol så sticker det bara i näsan på mig.
 
Flaskan är av genomskinligt glas och har en väldigt tråkig form, många gånger kan en väldigt simpel design bli väldigt fint men inte i det här fallet. När jag tar mig tid att titta på etiketten så är den inte helt dum (jag gillar speciellt de alkamiska flaskorna) men när jag plockar upp flaskan går den mig helt förbi och får inte flaskan att kännas speciellt inbjudande där den står bland alla de andra.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Artemisia-Bugnon
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Blance
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Fullkomligt genomskinlig. Redan från första droppen får vi lite louche och efter 2 delar vatten har jag en av de tjockaste dimmorna jag någonsin sett! Le bleues har åtminståne den fördelen ;P

 

Doft: Fantastiskt, den sura doften som kommer från alla le bleues *suck*. Men här känner jag faktiskt både anis, malört och fänkål också vilket faktiskt var en rejäl förvåning, inte vad man brukar hitta hos en le bleue. Glaset får den sura lukten att bli ännu starkare och det finns gott om alkohol. Det gräddiga som brukar vara den enda fördelen med le bleues syns inte röken av. Med vatten känner jag främst... fänkål O.o Här finns även anis men fänkålen dominerar. Över lag blir doften mycket svagare efter vattnet.

 

Smak: Interesting, här hittar vi både anis och malört med en mycket len textur, inget spår av det sura eller gräddiga som jag kommit att förknippa med de vita/blå absinterna! Tyvärr klarar den inte så mycket vatten som jag använt, den har blivit rätt övervattnad och det gör att sockersmaken är väldigt tydlig.

 

Sammanfattning: Om Esmeralda är en verte som smakar som en blanche så är la Capricieuse en blanche som smakar som en verte. Inte en jätteintressant verte men ändå, smaken är väldigt basic och inte så komplex. Jag var väldigt skeptisk i början men la Capricieuse visade sig va en trevlig överaskning. Såklart hamnar den inte uppe i toppen bland de bästa, men den var ivf medelmåttig och jämfört med alla andra schweiziska le bleues som jag smakat så är det top notch! Den får 2,5 i betyg, verkligen inte dåligt för en le bleue!

 

Absinthe la Capricieu...

0 Läs mer >>
 
Source: Absinthes.com
 
 
 
Oy vey, det finns verkligen inte mycket att säga här. Den är producerad av Willy Bovet från La Valote-destilleriet, en av tråkmånsarna som bara vill använda samma 10 växter till alla sina absinter. Javisst ja, den har en alkoholiserad katt på etiketten, enjoy!

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote - Willy Bovet
Alkoholhalt: 54%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: En blanche med en riktigt hygglig louche som når sin topp efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Låt mig säga att den luktar som en klassisk schweizisk "la bleue" fast med lite mer anis, and leave it at that. Ingen stor skillnad mellan när den är i flaskan glaset eller när vattnet är tillsatt.

 

Smak: Gräddig smak med len konsistens, inte så surt som många andra "la bleue" och den har lite mer anis. Sockret lyser ordentligt med sin närvaro vilket inte är det man vill ha ut av sin absint. Det ska vara en smakhöjare, inte en smak i sig. Väldigt lite alkoholsmak vilket brukar vara fallet med "la bleues".

 

Sammanfattning: En mycket oinspirerande absint, den försvinner i mängden av alla andra blå jag smakat, Schweiz är inte mycket för diversity. Kan inte säga så mycket mer än att jag borde lära mig att inte köpa fler "la bleues" från Schweiz men jag antar att jag är lite av en romantiker som fortsätter hoppas att jag en dag kommer hitta en blanche/bleue som har karaktär och står ut ur mängden. Någon som Vit Opal *tindrar med ögonen* Den får ett medelmåttigt betyp på 2,5, något som en "la bleue" kan skatta sig lycklig över. Men vem fan bryr sig, det är jul så nu går jag och laddar upp med pepparkakor och lussebullar inför Kalle Anka!

 
 

Absinthe Le Chat

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Mitt senaste tillskott till samlingen heter Absinthe Fontaine Blanche och har kommit till mig från Emile Pernod-destilleriet i Frankrikes absintmecka Pontarlier! Den är destillerad av 15 olika örter och beskrivs som en "ultra premium absinthe" men det är en Blanche så jag försöker hålla mina förväntningar på en rimlig nivå. Nog för att den tillverkas av Les Fils d`Emile Pernot, men de gör det på uppdrag av den danske entreprenören Sven Olsen. Därför hamnar den under både kategorin fransk absint och dansk absint.
 
Hyffsat stilig flaska tycker jag, genomskinlig vilket funkar eftersom det är en blanche, men även etiketten är genomskinlig vilket låter det relativt diskreta mönstret sträcka sig över större delen av flaskan utan att hela flaskan täcks med papper. En lite modernare feeling än vad jag vanligtvis söker men tycker det funkar bra här. I toppen sitter en naturlig kork och över det ligger ett svart band som fästs med svart vax och ett sigill med samma blomma som finns på etiketten. Den lilla detaljen gillade jag så jag var försiktig med att inte förstöra den när jag öppnade flaskan.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Les Fils d'Emile Pernot (åt Sven Olsen)
Alkoholhalt: 56%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En vattenklar blanche. Louchen blir väldigt tjock och kommer till sin rätt efter endast en del vatten.

 

Doft: Ur flaskan känner jag mest fänkål men även en typ av snusblandad lakrits O.o Alkoholen finns där också vilket ger en lite sur och stickande känsla i näsan. Efter att ha hält upp den känner jag igen lakritsen som anis och när vattnet tillsätts hittar jag mest fänkål, lite anis och även en svag hint av någon typ av mint.

 

Smak: Lättdrucken skulle jag säga, blanches brukar vara det och de 55% alkohol är inte så aggressiva heller. Ändå är den inte jättelen och mängden vatten har gjort den något övervattnad, något som givetvis gör den mer lättdrucken men gör att den förlorar lite charm. Inbillar mig faktiskt att jag känner lite vattenmelon här men i övrigt är det inte så mycket intressant som händer här.

 

Sammanfattning: Som jag misstänkte så blev inte det här någon höjdare för mig, blanches är rätt tama i min erfarenhet, men den stod ut mer än blanches vanligtvis gör. Vattenmelon var helt nytt på smaklistan hos absinter för mig och det är ju kul och inte helt otrevligt. En helt ok absint med en fin louche och intressant (om än något svag) smak. Jag ger den 2,5 gröna feér.

 
 

Absinthe la Maison Fo...

0 Läs mer >>
 
Source: alandia.de
 
 
 
Jag ska erkänna direkt att jag inte köpte den här för att jag tror att det är en suverän absint. Jag köpte den för att den har snygg flaska, VÄLDIGT snygg etikett samt det faktum att den inte har funnits tillgänglig under de åren jag har druckit absint (slutade tillverkas 2010). Till råga på allt så kostar den hela 900 kr för en halvliter, ett pris som enligt mig endast de bästa absinterna kan komma undan med, och den här är gjord på koncentrat, essenser och konstgjorda färgämnen! Den har fått usla recentioner men det är kul att kunna få tag på en absint som inte funnits tillgänglig på 7 år, och har jag tur så kanske jag gillar den. Det är ALANDIA själva som har producerat den, nu lyckades de komma över en enskiljd flaska och den lyckades jag lägga vantarna på. Lite glad för detta även om förhoppningarna är låga.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: ?
Alkoholhalt: 65%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Fake
Land: ?
 

Färg och Louche: Som sagt är det konstgjorda färgämnen i den här och det syns verkligen. Färgen för tankarna till den på sega råttor eller gröna grodor, ser liksom giftig ut. Färgen är missrepresenterad på bilden från ALANDIA här ovan, ta en titt på färgen på etiketten brevid istället så får du en mer rättvis uppfattning om den egentliga färgen. Tråkigt nog har den även en svag louche: inte så mycket böljande dimmor där sjöfarare går på grund eller linsen hos 98-åriga Britt-Louise med gråstarr, mer den smoggfylda luften över Prag en tidig septembermorgon. Den är full efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Här blev jag positivt överaskad. Det finns tydlig kåda och barrträd, något jag bara hittat hos ett fåtal absinter hittills. Det är tydligast direkt ur flaskan, den finns kvar efter att jag hällt upp absinten men då blir alkoholen betydligt tydligare också. Jag får inga stora förändringar när vattnet tillsatts, något jag kommit att förvänta mig av fakesinter. Doften blir svagare men om jag luktar riktigt noga känner jag något nytt, citrus kanske?

 

Smak: Ska jag kalla det för något fräscht? Lite mentol och citrus, som rengöringsmedel nästan. Jag känner ivf nästan ingen alkohol och texturen är riktigt len!

 

Sammanfattning: Absolut inte det bästa utförandet av en absint jag testat, långt därifrån, men inte riktigt så dålig som jag hade förväntat mig. Den här smakupplevelsen kombinerat med ALANDIAs beskrivning av den hjälper inte direkt absintens rykte. Vi kan väl sammanfatta det hela som en "absint" som riktar sig mest till personer som inte kan så mycket om absint och vill testa något nytt, spännande och lite farligt. I verkligheten är det en fakesint med ganska lite att erbjuda utöver den snygga förpackningen. Ändå har jag smakat absint som smakat värre än denna så den får 2,5 av 5 i betyg.

 

Absinthe Illusion

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Ett till exempel på en "blended absinthe": varje ört har macererats och destillerats var för sig innan destilaten blandas ihop till den färdiga produkten. Jag vet fortfarande inte varför man väljer att göra detta, kanske så att det ska vara lätt att tillsätta mer av en smak om en annan blir överväldigande? Både namnet och flaskans utseende är taget från en absint som producerades i början av 1900-talet men det är INTE en reproduktion av den absinten vilket får det att kännas som lite fusk tycker jag.
 
Den här flaskan kom i en kartong och med en gratis absintsked. Skeden var väldigt standard och inte så fantasifullt utformad men en gratis sked tackar man inte nej till, oavsett hur vardaglig den är. Något som talar för att det här inte är en kvalitetsabsint är det relativt låga priset: ca €33 på ALANDIA och endast €29 hos Absinthes.com, och då har vi dessutom fått en absintsked också. Den är dock destillerad och naturligt färgad så det är ingen fakesint ivf.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike
 

Färg och Louche: En väldigt mild (läs tunn) gulgrön färg, denna dock en klar verte. Louchen var överraskande nog tjock (innehåller troligen mycket anis) och toppar efter endast en del vatten (har en låg alkoholhalt på endast 55%).

 

Doft: Ur flaskan känner jag mest fänkål men även lite anis och samma sak efter att den hällt upp, inte speciellt upphetsande. Vattnet gjorde inte mycket för den här absinten, den är urvattnad och svag redan efter 2 delar vatten och efter mina 5 delar känner jag ingenting alls. 

 

Smak: Yeees, här känner vi anis och lite fänkål, inte så märkvärdigt. Den har en något besk eftersmak och är inte speciellt len.

 

Sammanfattning: Den här absinten är inte dålig men det är inget som sätter av fyverkeri i byxorna heller. Faktumet att de har snott namn och etikett från en tidigare absint frar ner betyget ett halvt poäng men detta vägs upp igen av den tjocka louchen. Poängen borde hamna någonstans mellan 2 och 2,5 och generös som jag allt för ofta är när det kommer till betygsättningen väljer jag då det högre betyget. Kan dock inte rekommendera den.

 

Absinthe la Charlotte

1 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Ytterligare en absint baserad på ett recept från sent 1700-tal (som Gustave som jag recenserade igår) då absint fortfarande dracks som en typ av medicin mer än en aperitif. Jag vet inte hur man kom över receptet men det är handskrivet och ingredienserna måttas i hinkar och nävar vilket gör det långt ifrån exakt. Om jag har förstått det rätt så har man tillsatt brandy till absinten men är inte 100% säker. Även denna (som Gustave) har några mer ovanliga ingredienser men det är inget som herr Emile behagar avslöja för oss. Det är alltså Emile Pernot som producerar absinten men han gör det på uppdrag av 2 absintälskare och absintexperter: David Nathan och Peter Schaf. De har planer på att göra fler "Roquetter" baserade på andra recept: Roquette 1731 och 1804 Med recept från respektive årtal.
 
1797 i namnet är såklart årtalet receptet är ifrån, Roquette är namnet på doktor Ordinaires häst (doktor Ordinaire sägs av vissa vara absintens skapare, andra säger att det var "Moder Henriod"). Varför man vill döpa en absint efter en häst har jag svårt att tänka mig.
 
Enligt recentioner som jag läst så ska det här vara en väldigt speciell absint som kanske inte lämpar sig för nybörjare. En komplex absint som inte liknar någon annan och är lite av en aquired taste, jag ser verkligen fram emot att prova den! Det sägs även att det under 2015 producerades en väldigt dålig batch av denna som i stort sett smakar rengöringsmedel, vänner som har varsin flaska har träffats och smakat varandras flaskor och skillnaden ska tydligen ha varit som natt och dag. Jag hoppas verkligen inte att jag fått en flaska från den här batchen, då kommer jag bli ledsen.
 
Etiketten har en mysig vintage look som jag misstänker är inspirerad av, eller tagen rakt av från en vintage absint, som Gustave. Flaskan är kort och knubbig med lång hals och är tillverkad i grönt glas vilket vidare bidrar till vintagelooken och som pricken över i:et har vi förseglingen med rött vax (precis som Gustave). Det här är en mysfaktor som heter duga! Trots sina likheter med Gustave så är det inte samma tillverkare, Gustave tillverkas av Paul Devoille medan den här är producerad av Emile Pernot. Likheterna är slående men Gustave bär inte "halsbandet" som Emile Pernot´s Roquette och Sauvage gör.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: Emile Pernot
Alkoholhalt: 75%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike
 

Färg och Louche: Roquette bjuder på en fyllig, gulgrön färg som (liksom Gustave) jag inte är helt bekväm med att placera i amberkategorin. En skaplig louche som är full efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Ok, den börjar starkt med dofter av russin, rom och brunt socker ur flaskan. Jag hade även skrivit "Golor" i mina anteckningar men har ingen aning om vad det betyder O.o Efter att ha hält upp Roquette sörsvann dock de mysiga dofterna och ersattes av något... annat. Lim? Lite surt är det ivf och inte helt angenämt, no sir. Efter att ha tillsatt vattnet känner jag snarare... besk gurka? I´m confused.

 

Smak: Holly, fucking, gumflapping, pimpelpopping, brandygurgling raggamuffin in a basket!!! De skojade inte när de sa att det här var en väldigt speciell smak! Det var lite som att dricka Cola när man förväntat sig mjölk, verkligen inte vad jag hade väntat mig av en absint. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska beskriva smaken, jag smakade den vid 2 olika tillfällen men kan inte urskilja något jag känner ingen! O.o

 

Sammanfattning: Den här absinten var helt schizofren i doften, snacka om att byta karaktär! Tror dock inte att jag fått en av de dåliga batcherna jag blivit varnad för. Ändå lär jag nog testa de senare varianterna om/när de kommer. Jag bjöd en vän på den och han var snäll nog att dela med sig av sina smakupplevelser: I doften kände han linolja, terpentin och vit rom. I smaken avslagen öl (på ett bra sätt), violgodis och tydligen en deoderant som heter "Brut". Han sa också att som drinK skulle han gett den betyg 7/10 men som absint 5/10 istället. Jag vet inte om det övertygade någon där ute att testa den? Jag tycker ivf att det är kul att test absinter som sticker ut från mängden och Roquette levererade verkligen på den punkten! Jag har druckit den ett par gånger till sedan jag provsmakade den första gången och jag tycker den förtjänar ett anorlunda betyg varje gång, egentligen vill jag göra som brorsan och skapa en WTF-kategori bara för den här absinten (skulle någon vara intresserad av whiskey så har han en blogg som ni hittar här). Den har pendlat mellan 1,5 och 3, jag tror den får sluta på 2,5 men då tjänar den 0,5 poäng på sin fina flaska.

 
 

Absinthe Roquette 179...

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com
 
 
 
Det här är den första skapelsen i Thor Wallgrens (tidigare Göran Bäuerle) solokariär i absintvärlden. Han var medgrundare av St: Annas Bränneri, nuvarande Valkyria, men sålde sin del 2015 och hamnade då i ”karantän” i 2 år (WTF?). Jag antar att det betyder att han inte fick tillverka absint under 2 år men jag förstår inte varför eller hur någon kan bestämma något sånt. Efter att han lämnat St. Annas Bränneri startade han destilleriet Jädrans som specialiserade sig på gin, snaps och vodka.
 

Quarantaine är ekologisk och har inga konstgjorda tillsatser. Inga maskiner används utan allt arbete sköts för hand. Den började säljas 1:a April 2017 och är alltså i skrivande stund den yngsta absinten från Sverige. Det är synd att klanka ner på den innan man ens fått upp korken men flaskan är det simplaste jag sett och etiketten är gräsligt ful, får känslan av att han gjorde den i Microsoft Word kvällen innan den skulle tryckas. Den har inte ens en riktig kork utan en skruvkork. Som jag förstod det så valde han den simpla (och billiga) förpackningen för att kunna hålla priset nere, ett stort misstag om du frågar mig. Om det inte var för att den var svensk och han ändå var medgrundare av (nuvarande) Valkyria så hade jag aldrig fått för mig att köpa den här. På absinthes.com går den för ynka €24, vilket är en dryg hundralapp billigare än på systemet. Detta sätter den i samma prisklass som de billigaste absinterna jag sett, vilket inte brukar vara fallet hos riktigt goda och bra absinter av hög kvalité. Jag hade höga förväntningar från början men nu är de verkligen i botten. Man ska inte dömma hunden efter håren men det sägs ju också att man äter med ögonen först så vi får se om han kan rädda sig efter det här.

 
Lagrad: Nej
Destilleri: JÄDRANS
Alkoholhalt: 55%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige
 

Färg och Louche: Som sagt är färgen naturlig men den är väldigt tunn och jag har svårt att se vilken nyans av grön den har. Louchen är svag och toppar efter en del vatten.

 

Doft: Här har vi en mycket stark och tydlig doft som mest luktar något bäskt. Jag försöker inbilla mig att jag känner fänkål och lite malört men jag tror mer att det är önsketänkande. Ingen skillnad egentligen mellan glaset och flaskan men när vattnet tillsätts blir den mycket svagare (behåller dock karaktären).

 

Smak: En smak av något som är bäskare än bäskast. Smaken är väldigt bekant men jag kan irriterande nog inte sätta fingret på vad det är! Det är som när man tillfälligt tappar namnet på en lärare i skolan eller inte kommer ihåg koden till bankomatkortet. En väldigt simpel och okomplicerad smak vilket förståss har sin charm, men jag hade sett fram emot något mer complext.  

 

Sammanfattning: Tyvärr kunde den här hunden inte riktigt rädda sig själv och vi får npg skicka den till ett hundspa. Betyget slutar på 2,5, precis som Valkyria, men jag känner att Valkyrian var lite mer av en kvalitetsprodukt. Här är det mycket den tråkiga och oglamorösa förpackningen som står ut medan i Valkyrians fall gillade jag helt enkelt inte smaken så mycket. Jag har tyvärr svårt att se att den här kommer kunna stå sig väl internationellt.

 

Absinthe Quarantaine

0 Läs mer >>
Source: Absinthes.com 
 
Så har vi då kommit fram till den sista av La Valote Martins blanches. Den är starkare än de övriga blanches som han gjort, lika stark som de flesta vertes. Även här har vi en dam på etiketten och ingen backstory, den heter ju L'Originale så jag trode det skulle finnas en historia här men jag hittar inget.
 
Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote - Philippe Martin
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz
 

Färg och Louche: En blanche med tjock louche som är full efter ca 1,5 delar vatten.

 

Doft: Både ur flaskan och glaset har den en sur, ätiksliknande doft som blir svagare när den späds med vatten.

 

Smak: Såklart är det en sur men gräddig smak med toner av anis, men här håller sig den gräddiga, sura smaken lite mer i bakgrunden. Den här tyckte jag var kryddstarkast av alla Philippes blanches jag testat hittills vilket även gör att den river lite mer i halsen.

 

Sammanfattning: De senaste provsmakningarna har varit ytters ointressanta och jag länktar efter att sätta tänderna i en ordentlig, örtig verte igen, blanches är inte min grej uppenbarligen. Tråkigt nog har jag bara en absint kvar nu som jag inte har recenserat och det är också en blanche. Förhoppningsvis är den intressantare dock. Resultatet blir väldigt likt de tidigare: 2,5 av 5.

 
 

Absinthe L'Originale