Absinthe Enigma - Verte de Fougerolles
Lagrad: Nej
Destilleri: Paul Devoille
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike
Färg och Louche: En olivgrön färg med lite döda löv. Louchen är tjock och fin, full efter ca 2 delar vatten.
Doft: Flaskan bjuder på vanilj och blommor... och fänkål. Vi har något annat där också men mest de här 3. Glaset tar fram en rätt... dammig doft och fänkålen finns också kvar. Inte så mycket alkohol though. Efter vattnet har vi kvar dammet men fänkålen försvinner lite och vi får fram lite fruktigare toner, päron tror jag. Sött, och anis, fortfarande ingen alkohol. Den har rätt mycket doft kvar efter allt vatten, quite nice.
Smak: Lakrits, mycket lakrits, anis alltså. Päronet som jag hittade i doften finns också här, lite Gustave över det hela. Texturen är len men tungan domnar lite så det finns nog åtminståne lite stjärnanis i den här.
Sammanfattning: En helt ok absint, färgen påminner lite om en fatlagrad absint, en tjock fin louche och tydlig (dock inte så komplex) smak. Inte dum för nybörjare skulle jag säga. Jag kommer nog inte köpa fler flaskor av den här men skulle inte tacka nej om jag blev bjuden på den. 3,5 féer är den absolut värd.
Kommentarer:
Ja, det ska jag nog göra vid tillfälle :-)
skriven
Jag vill börja med ett litet erkännande – Verte de Fougerolles är min favoritabsint nummet två! Det faktum att jag tycker så mycket om VDF gör det, tyvärr, lite svårt för mig att analysera denna absint in i minsta detalj. Jag tycker bara att den är fantastisk!
Doften är rätt trevlig, dock utan några större överraskningar. Den luktar helt enkelt som en fransk absint ska – alkohol, malört och en del anis. En varm och trevlig doft.
Louchen är en riktig höjdare – tjock och nästan gräddvit. Man kan nästan luras till att tro att det är yoghurt i glaset och inte spritdryck blandat vatten.
Smaken är den svåraste biten att beskriva. V.d.F. smakar egentligen som en riktig absint ska - malört, fänkål och (ganska mycket) anis. Min gissning är att det är stora mängder anis som bidrar till en sådan praktfull louche. Jag tror att andra örter också är förnimbara, men dem har jag ingen koll på.
Men det som gör att jag älskar V.d.F. så mycket är den underbara sammetslena texturen. Varje klunk känns tjock, len och gräddig i konsistensen (eller rättare sagt, texturen skapar en sådan illusion). V.d.F. smakar helt enkelt som den ser ut!
Markus från absinthe.se har skrivit i sin recension att V.d.F: är ofiltrerad. Kan det vara hemligheten bakom denna ljuvliga lenhet? Eller att tillverkaren använder druvalkohol istället för den vanliga spannmålsspriten?
Hur som helst - fem feer från mig, helt klart!