2 Läs mer >>
 

 

 

Som du kanske vet vid det här laget så fick jag möjligheten att i samband med min 30-årsdag göra några egna absinter hos Magnus på Uppsala Destilleri. Det blev 7 st olika och en av dem var Le Lapain Vert. Namnet är franska för "Den Gröna Kaninen" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 2 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 12 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten, isopen, citronmelissen och pepparmyntan har jag plockat själv, men andra fick jag köpa. Den är gjord på ett traditionellt och hantverkamässigt sätt och är baserad på ett genuint recept från 1800-talet, självklart finns inga artifisiella smaktillsatser, koncerveringsmedel, färgämnen eller sötningsmedel.
 
 
 
Flaskan är en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt, så färgen har redan börjat gå åt det bruna hållet. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med kaninmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Det här är troligen min favorit av alla etiketter jag har! Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med grönt vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 72%
Katergori: Verte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: Färgen var fullkomligt klargrön från början, men innan jag kunde köpa ut flaskorna hade den fått färgen av döda löv. Väldigt trist. Louchen är mycket svag, nästan lite pinsamt svag faktiskt. Den startar med en svag dimma men löser snabbt upp sig i oil-streaks igen och den blir aldrig tjockare, tunn som en björn som kryper ur sitt ide efter en mycket lång vinter. Den behöver dessutom rätt mycket vatten innan det har fyllt hela glaset, lite drygt 3 delar.

 

Doft: Den innehåller mycket malört, och det märks när man drar ur korken. Den har även en örtig, skrovlig bäska, lite som grönt te som dragit i aldeles för varmt vatten. Har hört att det kan bli så om man använt färska örter i färgningen, men mina var väldigt torkade. Doften förändras inte speciellt mycket efter att jag hält upp absinten, dock händer det lite när jag börjar droppa i vatten. Malörtsdoften blir lenare efter varje del vatten, och efter alla 5 delar är den inte alls så vass och skrovlig längre. Jag tycker även att jag hittar lite kardemumma och jäst, det ger en varm nyans till doften.

 

Smak: Hmm, den har mycket smak och jag känner malörten tydligt, men anisen finns inte här (trots att jag använt mig av mycket mer än vad som fanns i orginalreceptet) och det skollade gröna téet finns fortfarande kvar till viss del. Den är inte så len heller, betydligt grövre än jag hade önskat att den va.

 

Sammanfattning: Ok, det här blev ju inte den mest välbalanserade absinten som världen har skådat, får dig att gråta av lycka eller får dina smaklökar att göra vågen, men jag känner att den hade kunnat bli värre och jag ser potensial för förbättring. Till nästa gång tror jag att jag ska behålla lite mer av svansen för att få en tjockare louche och den skulle förmodligen må lite bättre av lite mindre färgningsväxter, eller en annan blandning av färgningsväxter. Kanske skulle man låta den vila på ett ekfat i någon månad också för att släta till de vassa smakerna lite också, det skulle den nog må bra av. Vi får se när nästa batch av den här ser dagens ljus, men tills dess får jag och Den Gröna Kaninen nöja oss med en blygsam 2:a i betyg.

 

Absinthe Rêve - Le La...

3 Läs mer >>
 
 
 
Eftersom Schweizarna redan har tagit namnet bleue och använder för en absint som resten av värden kallar blanche så vore det orättvist att sätta de faktiskt riktigt blå absinterna i bleue-kategorin. Hittills är de enda blå absinterna jag sett färgade på konstgjord väg, och kanske tycker man inte att de förtjänar en egen kategori då. Men nu har jag gjort min egen absint, La Méduse Bleu, som (så vitt jag vet) är den första, naturligt färgade blå absinten i världen. Kanske har jag lite storhetsvansinne men jag tycker det förtjänar en egen kategori, därför gör jag en ny kategori som heter "True Blue".



Ett bra tag efter att jag publicerade det här inlägget första gången ändrade Neuzeller sin Absinthe Malvales till en blå färg (från början var den röd och sedan gulbrun). Man kan väl säga att det alltså finns 2 st True Blue-absinter nu då. Spännande värre! Jag undrar om de kikat på min blogg och fått inspiration den vägen eller om de har utvecklat något parallellt med mig?
 
 
 
Jag vet inte varför man inte gjort en sådan tidigare, det tog mig bara ett par månader av halvhjärtad research att komma på hur jag skulle göra så det kan inte vara någon Herculean task för de som arbetar med absintdestillering. Kanske är det en sån där struntsak som att "det fanns inga naturligt färgade blå absinter på 1800-talet så då ska vi inte göra någon nu heller"? Jag hoppas ivf att det kommer fler sådana framöver, om folk vågar experimentera med safran, chili och kakaobönor så varför inte experimentera med färgen?
 
 
 
Ska säga att det var lite knepigare att få en naturligt blå absint än jag trodde (men som sagt inget Herculean task). Det naturliga sättet att gå tillväga var för mig att hitta en rikgitgt blå läkeört med relativt mild smak och sedan macerera den i den "vita" absinten. Jag började med blåklint, en ört som använts mot hudåkommor men även viss färgning. Därför gav jag mig ut och under några dagar plockade jag en riktigt stor mängd blåklint. Tyckte att det räckte med de blå kronbladen så jag skiljde dem från blomhuvudet, för att undvika oönskade smaker. Sedan la jag en rekoderlig protion kronblad i en burk med vit absint, lät det stå i 10 dagar med regelbunden upphettning till ca 47 grader. Det hände inte ett skit, absolut nada. Det visade sig att även om blåklintens kronblad har kunnat användas för färgning av olika slag så är det svårt att få ut den färgen om man inte vet hur man ska göra. Den ska dessutom vara väldigt kortlivad och blekna snabbt.
 
 
 
 
Jag fortsatte med andra växter tills jag hittade en metod som ger relativt lite smak, en klar blå färg och är säker att äta. Tänker inte avslöja vad det är, lite hemligheter vill jag nog ha för mig själv! XD Tyvärr är det samma sak med den här färgen som med blåklintens (och hibiskusens), den bryts ner snabbt. Efter en månad i en genomskinlig burk som varje dag utsätts för solljus så har den mattats av rätt mycket och efter 2 månader har den samma färg som havsvattnet i Karibien. Men som sagt, även de röda absinterna tappar sin färg snabbt.
 
 
 
Så, hur erkänd är den här absintkategorin? Ungefär lika mycket som Renly Baratheons rätt till The Iron Throne. Hur mycket bryr jag mig? Ungefär lika mycket som Renly Baratheon. Tog jag kontakt med The Wormwood Society skulle de väl troligtvis säga att mina gröna feér egentligen är smurfar och sedan plocka fram den största hoven de har och ringa Gargamel. Men jag menar att absintregnbågen har fått ytterligare en färg och det tänker jag stå fast vid ända tills Gargamels hov är full eller jag har blivit lönnmördad av min alldeles för allvarliga storebror!

True Blue Absint

2 Läs mer >>
 
 
 
Jag vet att jag säger det ofta, men idag vill jag dela med mig av en VERKLIGT speciell absint, den enda i sitt slag faktiskt... och det är en av mina egna! Som du kanske vet vid det här laget så fick jag möjligheten att i samband med min 30-årsdag göra några egna absinter hos Magnus på Uppsala Destilleri. Det blev 7 st olika och en av dem var La Méduse Bleu. Namnet är franska för "Den Blå Grävlingen" och kommer såklart från absintens färg. It goes without saying att det här blev en VÄLDIGT limited edition, endast 3 flaskor gjordes!
 
 
 
Absinten är gjord på 8 olika örter, varav en är en fyrklöver, för extra tur ;) Dessutom är vattnet som användes vid tillverkningen taget från en källa med vatten från de jämtländska fjällen. Både den äkta malörten, den romerska malörten och pepparmyntan har jag plockat själv, men eftersom det blev lite sent påkommet hann jag inte odla några fler örter och de övriga är alltså köpta (från Sverige och andra länder). Men det som är absolut mest utstickande är givetvis den blå färgen, men den tänker jag såklart inte tala om hur jag fick. Jag kan ivf säga att den är naturligt färgad, och nöj dig med det.
 
 
 
Flaskan är en underbar kurvig historia som är värdig av en riktigt fin whisky tycker jag. Tråkigt nog fanns den inte i mörkt glas vilket hade varit optimalt så färgen kommer mattas av så småning om. Etiketten är designad av min kära sambo, Sandra Andersson, och återskapad i Photoshop av hennes syster, Sofia Andersson. Bilden föreställer en mask med grävlingsmotiv, stilen är inspererad av de venediska maskerna som används under Carnevale. Färgen på mönstret återkopplar såklart både till namnet och färgen på absinten. Flaskan är försluten med en träkork och sedan förseglad med blått vax och den bär mitt egna sigill på toppen.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Uppsala Destilleri (åt Feddooh Productions)
Alkoholhalt: 68%
Katergori: True Blue
Äkta/Fake: Äkta
Land: Sverige

 

Färg och Louche: En hitills unik färg på en absint, en riktigt djupt mörkblå färg som i vissa ljus nästan gränsar till lila nyanser. Louchen är tyvärr mycket svag, mer oil-streaks än dimma och når sin topp efter knappt 3 delar vatten. Louchen har nu en ljusblå färg, ungefär som himlen utanför mitt fönster.

 

Doft: Ur flaskan känner jag en hel del malört och en lite earthy noter från den hemliga ingrediensen. Den förändras egentligen inte så mycket när jag hält upp den i glaset, blir bara lite surare, och även efter jag tillsatt vatten så är det malörten som dominerar. Över lag väldigt nice tycker jag, även om den inte är så nyanserad.

 

Smak: Mmm, kraftig smak av malört, men tack vare den stora mängden romersk malört så är inte bäskan riktigt så stor som den kunnat vara. Det är bra. Jag har nog använt lite för mycket av den hemliga ingrediensen som ger en ganska distinkt karaktär till absinten. Smaken är stark, len och sitter kvar länge.

 

Sammanfattning: Den svaga louchen var lite av en let-down för mig, troligen kommer de andra absinterna att följa samma mönster på den punkten. Som sagt blev det nog lite förmycket av den hemliga ingrediensen, jag gillar när det är mycket smak, tydliga karaktärer och starka färger, men till nästa gång får jag nog backa lite här. Den är ändå inte helt dålig för att vara första försöket, och att den är naturligt blå är ju fruktansvärt spännande tycker jag! Den får ett medelmåttigt betyg på 2,5 gröna féer.

 

Absinthe Rêve - La Mé...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Än så länge har jag inget eget destilleri men eftersom jag har låtit framställa flera absinter åt mig så hamnar även jag under kategorin "Destillerier", precis som Jade Liqueurs och Vert d'Absinthe. Namnet är löjligt nog namnet på mitt fantasifilmbolag från när jag var liten. Liksom Guran Entertainment, Hillbilly Studios och Finsk Mjukost AB var Feddooh Productions ett dotterbolag till Firm Buttocks Productions. Till skillnad från de här ovan nämnda producerade Feddooh Productions mestadels lektyr, men även en del film, talböcker, prosa och på senare år även fotokonst. Så nu kan jag även lägga till absint till produktionen och känna mig ännu mer som en pretentiös snobb ;)
 
 
 
Serie Rêve: Min första (och hittills ända) serie absinter som gjordes till min 30-års dag. Absinten gjordes i mycket små mängder och är därför väldigt limited editions. Namnet är lite cheesy antar jag, réve är franska för dröm, eftersom att göra en egen absint är det närmaste en dröm jag haft (I don´t demand much from life).
     Absinten destillerades av Uppsala Destilleri AB, eftersom jag inte har något eget företag (än), men jag fixade recept och ingredienser själv. Fick dessutom hjälp av min kära sambo Sandra Andersson att designa etiketterna och hennes syster, Sofia Andersson, färdigställde dem i Photoshop! Temat för etiketterna är masker med djurmotiv i en stil inspererad av maskerna som används under Carnevale di Venezia. Varje djur har även en färg knuten till dem och färgen är densamma som absintens. 
     Receptet är baserat på ett recept från 1800-talet. Hur vet jag att det verkligen är så gamalt? Det kommer ur en bok från 1889 som jag lyckats lägga vantarna på. Måste säga att receptet skiljer sig mycket från de recepten som kan hittas i exempelvis Duplais´"A Treatise on the Manufacture & Distillation of Alcoholic Liquors". T.ex är den främsta ingrediensen (både i vikt och volym) romersk malört, något som annars bara brukar användas till färgningen.
     Samtliga absinter i Réve-serien är destillerade med en fyrklöver. Jag köpte boken med receptet för att den var gamal och jag samlar lite på gamla och udda böcker. Att boken innehöll ett absintrecept upptäckte jag först senare (vilken lycka!). Dessutom hade den tidigare ägaren lagt 3 st fyrklövrar i press i den. Jag kände mig rätt lucky den dagen så det var väl klart att den lyckan skulle destilleras i flaskan också ;P 
     Den versionen jag gjorde till min 30-årsdag kunde jag plocka egen malört, romersk malört och pepparmynta till, tyvärr hann jag inte odla egen citronmeliss som annars är rätt lätt att odla själv. Jag försökte få tag på spansk anis och florentinsk fänkål men lyckades inte lägga vantarna på det till ett vettigt pris, det ska jag dock se till att få till om jag gör den igen.
     De som läst min resention av Heritage vet att jag har en stuga i Jämtland och då kändes det självklart att jag skulle använda källvatten från de jämtländska fjällen till absinten! Det är något som är specifiserat i receptet nu ;)
     Absinterna är buteljerade i en mycket fin och kurvig flaska, försluten med en fake-kork (måste tänka på miljön även om riktig kork hade känts lite lyxigare) som sedan förseglats med färggrant vax. Och som pricken över i:et har vi mitt eget sigill inprentat i vaxet. Jag tittade länge på olika flaskor och hittade flera som jag var intresserad av, men det fanns inte så många i mörkt glas som skulle vara att föredra. Det slutade med en flaska i genomskinligt glas vilket färgerna kommer att ta stryk av, men jag får faörvara dem mörkt så den står sig så länge som möjligt.
 
Absinterna i Réve-serien är följande:
 
  • Absinthe Rêve - Le Lapin Vert (limited)
  • Absinthe Rêve - La Chouette Blanche (limited)
  • Absinthe Rêve - Le Renard Roux (limited)
  • Absinthe Rêve - Le Cerf Jaune (limited)
  • Absinthe Rêve - La Méduse Bleu (limited)
  • Absinthe Rêve - Le Petit Écureuil (limited)
 
Sen gjorde jag även en 7:e absint: Rabid Dog. Den är också baserad på ett gamalt recept, men inte samma som Réve-serien. I den här användes istället åbrodd, något som jag inte tror har använts i absint tidigare.
 
 
 
Hemsida: Har ingen hemsida, sorry O.o

Feddooh Productions

1 Läs mer >>
Source: Lost Loch Spirits
 
 
 
Det är alltid kul att testa nya grejer, och idag har vi något för mig helt nytt i glaset: The Lost Loch Destillery´s Murmichan. Detta ska vara den första, och enda, skotska absinten, och eftersom jag inte kunnat hitta någon annan absint från Skottland så är jag benägen att tro på det. Needless to say måste den här avnjutas i kilt!
 
 
 
Den är döpt efter en fé (fairy) som man använder för att skrämma barn med i Skottland, men mer information om Murmichan (fén) kunde jag inte hitta. Jag har dock fattat att féer i skotsk folktro inte är lika söta och snälla som de kan framställas i våra älskade disneyfilmer utan lite mer som våra troll eller tomtar i svensk folktro. När man tänker på absint är väl Skottland vanligtvis ganska långt borta, men en mytisk fé var väl en perfekt koppling tycker jag!
 
 
 
Destilleriet använder vatten från Pannanich-källan/källorna, vatten som sägs ha helande krafter och avnjutits av såväl drottningar som tempelriddare. De är dessutom snälla och delar med sig av samtliga växter som använts i framställningen: Malört, rommersk malört, anis, fänkål, isop, tjärnanis, citronmeliss, mynta, citrontimjan, ljung, björnbärsblad och närproducerad honung. De 4 sista ingredienserna är lite otraditionella i absinttillverkning, men det ger en unik skotsk touch på det hela. Jag tycker det är en bra ide och hoppas att det här kärleksbarnet mellan Schweiz och Skottland inte kommer göra mig besviken.
 
 
 
Buteljerad i den korta och knubbiga flaskan som jag har börjat älska mer och mer, i mörkgrönt glas som sig bör när man buteljerar absint. På etiketten ser vi väldigt charmiga hörnen i keltiska mönster som talar både för det skottska ursprunget och ger en lyxig vintage-känsla till flaskan. Att det är blänkande guld mot en svart bakgrund påminner mig lite om Heritage´s etikett och bidrar ytterligare till vintage-känslan. I mitten har vi en lagom stor bild av en redheaded beauty, målad i en stil som skulle gjort Alfons Mucha stolt! Kopplingen till Skottland finns definitivt där, men absintglaset hon håller i, den lilla gröna fen och malörten i håret får oss att minnas att det är en absint vi har i flaskan och inte en whisky. Guldramen runt bilden och namnet "Murmichan" i stora, blänkande, gröna bokstäver håller stilen med resten av etiketten och resultatet blir en etikett jag skulle kunna tänka mig ha på väggen hemma. But enough talk, nu är det dags att få några skotska droppar i sig. Slàinte mhath!

 

 

 

Lagrad: Nej
Destilleri: The Lost Loch Distillery
Alkoholhalt: 64%
Katergori: Amber
Äkta/Fake: Äkta
Land: Skottland

 

 

 

Färg och Louche: Det är helt klart en amber absint i min flaska, får mig att tänka på honungen de har haft i. Louchen är tyvärr väldigt svag och når sin topp efter ca 2 delar vatten.

 

 

 

Doft: Här hade jag hoppats på bra grejer, men när jag pracis hade fått absinten blev jag besviken. Den var vass, tjock och rätt otrevlig, men nu när den fått stå till sig några veckor så har den definitivt utvecklats till det bättre! Ur flaskan känner jag framför allt koda, men när jag hält upp den kommer det fram lite mer nyanser och det luktar... skog! Koda, trä, kanske en aning mossa? Det här (tillsammans med lite iskallt källvatten) känns väldigt Skottland och det var precis det här jag hade hoppats på! Alkoholen finns också här men den mattas av lite när vi får i lite vatten. Vattnet gör doften söt, lite mindre robust, men inte övervattnad. Jag inbillar mig att jag känner honungen bland alla skogsnoterna, granbarr och ljung finns också med. Inte dåligt!

 

 

 

Smak: Ljungen hänger med även här i smaken, malörten är också väldigt framträdande med sin tvåliga karaktär, och det finns lite honung här också. Inte den lenaste av absinter men inte överdrivet stickig och jag hade förväntat mig att känna av stjärnanisen mer. Något utvattnad kanske, inte så robust som doften och jag hade gärna velat ha den så.

 

 

 

Sammanfattning: Det här var inte någon traditionell absint, no sir, men den var väldigt nice! En underbar flaska och beskrivning som skapade stora förväntningar, och en doft som absolut levde upp till de förväntingarna. Ett underbart möte mellan Schweiz och Skottland! Den är inte den bästa absinten jag smakat men det var anorlunda och bjöd på en riktigt trevlig upplevelse, väldigt olik någon annan. Tror dock att den bör drickas med lite mindre vatten för att få lite mer OMPF! så jag rekommenderar kanske 4 delar vatten istället för 5. Jag kommer definitivt dricka ur den här och skulle inte skämmas över att bjuda på den, men det blir nog inte någon mer flaska efter det. Ångrar absolut inte att jag köpte den dock! Tre gröna Murmichans blir betyget idag!

 

Murmichan