1 Läs mer >>



Om du tyckte att Spanien var illa så kommer dagens resa inte bli något bättre. Idag ska vi till Tjeckien, ett bra land om man vill dricka god öl men desto sämre om man vill ha god absint. Tjeckien förknippas nämligen i stort med fakeabsinter och den bohemiska ritualen (du vet, när man tänder eld på skiten).



Det finns faktiskt inga bevis för att Tjeckien hade någon absintkultur alls innan 1990-talet. Den första att produsera en "absint" i Tjeckien var företaget Hill's Liquere, detta ett par år efter att EU beslutat om den maximala tillåtna gränsen för bl.a tujon i olika livsmedel. Nu var det alltså fritt fram att producera absint, och eftersom det egentligen aldrig varit förbjudet i Tjeckien så misstänker jag att det inte var speciellt svårt för dem. Bara det att absinten de gjorde var ju inte riktig absint, inte vad vi skulle kalla riktig absint idag ivf, men det var väl ingen som kunde säga att de gjorde fel och de hade inte direkt någon konkurens. Därför kunde man hålla sig till essenser som var billigare än örter, konstgjorda färgämnen för att få riktigt starka färger, man kunde nöja sig med att endast masserera och skita i destilleringen, och eftersom absinten då blev beskare så slängde man i lite sötningsmedel för att väga upp. Det man fick var inte speciellt bra sprit, men absinten hade ju ett spännande ryckte om sig som man kunde utnyttja för att bygga upp lite mystik och göra den intressantare. Man började ange att absinten hade si och så mycket tujon (gärna maximalt vad som var tillåtet), man sa att absint är en drog i klass med marijana och kommer både att ge dig hallucinationer och fungera som en afrodisiak. Alla de gamla skrönorna som resten av absintvärlden försöker jobba bort känns det som att Tjeckien vill bekräfta.



Tjeckisk absint/crapsint innehåller över lag lite eller ingen anis, vilket gör att den knappt får någon louche och är helt värdelös att förbereda med den franska ritualen. Istället använder man sig av den bohemiska/tjeckiska/eld ritualen där man tänder eld på sockret och absinten. Man sa att det här va en historiskt korrekt ritual men i själva verket är den från 90-talet och användes som ett partytrick för att försöka sälja den här gamalmodiga drycken som ingen verkade känna till. Det finns även något som kallas för ”The Czeck Absinthe Huffing Ritual” som är rätt ny för mig. Den är en variation av den bohemiska ritualen kan man säga: man tänder absinten i glaset, placerar sedan handen över glaset för att släcka elden, och slutligen suger man i sig ångorna innan man tar absinten som en shot. Vad fan håller människor på med?



Förutom Hill´s absint så kommer du hitta absinter med flashiga namn och snygga etiketter bland de tjeckiska absinterna. Några exempel är Gothicsinthe, Karmagiddon, Hypersinthe, Devil, Suicide Super Strong m.m. Dessa är inte äkta absinter och kan inte rekommenderas om man vill ha genuina, bra absinter. Faktum är att "tjeckisk absint" är en term man använder och det är likställt med riktigt dålig fakesinthe. MEN, det finns dock ETT destilleri i Tjeckien som går emot den tjeckiska traditionen, ett destilleri som gör väldigt bra absint, och det är Zufanek! Det här destilleriet kan jag verkligen rekommendera, och även om de har lite tråkiga flaskor och etiketter så är deras absint toppklass. Ta gärna en titt på deras absinter om du inte redan har gjort det!

Absint i Tjeckien

0 Läs mer >>
 
Source: absinthes.com
 
 
 
Ibland har jag svårt att veta vad jag ska skriva för namn på absinterna jag recenserar, eller snarare har jag svårt att veta vilket som är det riktiga namnet. Det står en sak på hemsidan där jag beställer men det står en annan på etiketten. Det här är ett lysande exempel på det här delemat. Absinthes.com kallar den för "Absinth HR Giger 20th Anniversary Museum Limited Edition" men på flaskan står det "20 Years Museum H.R. Giger". I en värld där hemska, obotliga sjukdomar härjar, full av korrupta människor som utnyttjar sina svagare medmänniskor och nerknarkade barnsoldater har ihjäl varandra kan detta tyckas som ett mycket litet bekymmer, men det är ändå något jag funderat på.
 
 
 
Den som läst mina resentioner av de tre tidigare Giger-absinterna (ZeitgeistWolfsmilch och Brevans H.R. Giger) har kanske gissat sig till att jag är ett stort fan av hans konst, så när man släppte ännu en Giger-absint tryckte jag hem 2 flaskor snabbare än du kan säga Brain Salad Surgery. För den som inte minns vem Hans Rudolf Giger var så kan jag berätta att han var, i min mening, en genial konstnär vars illustrationer legat till grunden för filmer som Alien och Species. Hans målningar är en utsökt blandning av maskiner, sex, och det okulta på ett sätt som närmast kan mäta sig Lovecrafts blandning av galenskap, det okulta och eldritch horror.
 
 
 
Liksom Philippe Martin´s tidigare Giger-absinter (Zeitgeist och Wolfsmilch) så har man använt en av Gigers målningar till etiketten. Den här gången har man använt "The Magician", en för mig tidigare okänd målning. Till skillnad från de två tidigare absinterna dock, har inte Giger själv varit med och tagit fram den här eftersom han avled 2014. Den här absinten är inte ens framtagen i Gigers ära utan gjordes (som namnet skvallrar om) till tjugoårsdagen av ett Giger-museum som är beläget i Gruyères, Schweiz. Den här är, precis som Zeitgeist och Wolfsmilch var från början, en limited edition absint. Jag hoppas att man inte kommer bestämma sig att göra som med de tidigare och fortsätta med produktionen senare, det tar död på tjusningen i att ha en numrerad flaska i sin ägo. "Bara" 999 flaskor gjordes och jag lyckades knipa nr. 661 och 674. Den ena ska såklart drickas och den andra kommer hamna i en sametsklädd trälåda och ansluta sig de andra samlarabsinterna i min träkista. Och för den som tänker sig att hen ska sno mina samlarabsinter nu när ni vet var de ligger så kan jag säga att kistan är skyddad av råttfällor, äggbomber, grävlingar och en rabiessmittad enhörning. Andra kör på DNA-lås, highpowered lasers och sprängladdningar, men jag hade en något slankare plånbok och fick nöja mig med budgetvarianten. Enhörningar är vanligtvis i high demand men rabiesen drar ner priset något.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: La Valote Martin
Alkoholhalt: 50%
Katergori: Blanche
Äkta/Fake: Äkta
Land: Schweiz

 

Färg och Louche: Philippe är den schweiziska traditionen trogen och har valt att återigen göra en blanche, klar som källvatten. Lyckligtvis ändras detta när vi smyger i lite riktigt vatten och vi får en helt ok louche. Den visar sig redan efter första droppen vatten (inga oil-streaks här inte) och är full efter endast en del vatten.

 

Doft: Javisst, här har vi den typiskt gräddiga doften som jag hittar hos de flesta blanches, inklusive mr. Martins. Men den är inte sur, istället är det en riktigt söt doft och är nästan behaglig att lukta på. Att absinten får ta lite plats i glaset gjorde dock inte absinten några tjänster, det lyfter verkligen fram alkoholen och grädden surnar till. Några delar vatten ändrar dock profilen totalt och här har vi ett skrålande solo av tvålig, tvålig malört med en kör av anis, fänkål och andra gröna växter.

 

Smak: Hmm, gräddigt, och len som en mullvadsmage. Skulle gissa på pepparmynta, stjärnanis och romersk malört, among other things. Den är lite besk också trots sockret, men den är ivf inte sur.

 

Sammanfattning: Inte den största stjärnan på absinthimlen, men vem behöver prestera när man har en bra image? Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag druckit ur den här men ändå ångrar jag inte att jag köpte 2 flaskor. Philippe Martin får än en gång mina pengar, men inte min beundran, och idag får han nöja sig med 2,5 i betyg. I´m such a sucker O.o

 

Absinth HR Giger 20th...

0 Läs mer >>
 
 
  
Som vi vet vid det här laget är malörten (arguably) den viktigaste ingrediensen i absint och även den som gett drycken sitt namn (från latinets "artemisia absinthium"). "Artemisia" syftar på den grekiska gudinnan Artemis (vet inte varför) och "absinthium" kommer från grekiskans "absinthos" som betyder ungefär "beskt men nyttigt". Malörten är nämligen väldigt bitter, på grund av detta används den endast i destillatet när man gör absint. Om den används i färgningsprocessen så smakar absinten tydligen bra direkt efteråt, men den blir tydligen beskare ju längre den får stå (vilket är skitdåligt om man vill lagra den ett tag) och redan efter någon månad är beskan tydlig. Absint ska bli rundare med tiden, inte beskare!
 
 
 
Malörten blir ca 1-1,5 meter hög. Den är mycket tålig och klarar att växa på torr och stenig mark där få andra växter klarar sig. Blomkorgarna är små och i början är de gröngula, men ju längre tiden går desto gulare blir de och tillslut får de en klargul färg. Blommorna luktar inte så mycket, men om du gnuggar ett blad mellan fingrarna kommer du känna en distinkt, aromatisk doft. När den är liten är bladen "knubbigare" och tätare (ses uppe till höger på bilden här ovan) och har en klar grön färg. När den växer på sig blir bladen mer långsmala (den blommande plantan på bilden här ovan) och får en silverfärgad tint. Malörten blommar under sensommaren och hösten och ska den användas i absint så bör man vänta med att plocka den tills den blommar ordentligt. Vissa menar att man inte ska ta med blommorna utan bara bladen när man destillerar absint, andra menar motsatsen. Hela växten (utom roten) kan används vid destillering. De allra flesta kultiverar sin malört, men vildväxande ska tydligen vara helt överlägsen att använda till absint. Det skulle vara intressant att göra ett smakprov på kultiverad mot vildvuxen, men det är Svensk Absint AB som har sagt det och då har jag ingen större anledning att tvivla :) En annan bra sak att tänka på när man ska använda malört i absint är att låta den torka väldigt länge, det vanligaste verkar vara 1-2 år. Inte heller detta förstår jag och det kunde vara på sin plats med ytterligare ett smakprov här för att känna skillnaden.
 
 
 
Den kan vara svår att hitta vild i Sverige, vet dock att det växer ganska duktigt på Gottland. Kusinen gråbo (artemisio vulgaris) är däremot väldigt vanlig men ska inte användas i absint. En tydlig skillnad mellan malörten och gråbon är främst gråbons vinröda själk, och blommorna är också rödare än malörtens. Val-de-Travers är känd för sin malört, förhållanderna ska tydligen vara perfekta där. Det ligger högt över havet, vätan är perfekt och är man ute efter vild malört så finns det gott om berg som man kan leta i. Återigen: ett smakprov mellan schweizisk och gottländs malört vore en intressant jämförelse.
 
 
 
Det var främst tack vare malörten som absinten fick dåligt ryckte och slutligen förbjöds. Malörtens olja innehåller nämligen tujon, ett nervgift som i stora mängder är skadligt. Man sa att tujonet orsakade så kallad absintism (läs mer om det här) som bland annat innefattade hallucinationer. Grejen är att tujon i stora mängder är farligt, men det orsakar inte hallucinationer, så det var rena påhitt. Du kan läsa mer om tujon här. Grejen är att ingen brydde sig om andra spritsorter med malört i, exempelvis vermouth (som är tyska för malört), utan det var just absinten som fick en måltavla på ryggen och det var p.g.a diverse politiska anledningar som du kan läsa mer om här.
 
 
 
Malörtens användningsområden har varit många. Enligt gammal folktro skyddade malörten mot onda andar, därför kunde man hänga upp malört i taket eller kägga en kvist under trappan. Vidare har den använts för att:
 
  • Krydda brännvin. Förutom absint och vermouth har den fått maserera i brännvin för sin speciella smak. Detta är inget nytt, inte ens under La Belle Epoque, detta har man gjort redan i det gamla Egypten, antikens Rom och Grekland.

  • Medicin. Malörtste lindrar illamående och magont och verkar lugnande, det stimulerar även aptiten och matsmältningen. När jag har bjudit ex. mina föräldrar på absint så har de sagt att det smakar hostmedicin. Jag tyckte det var väldigt felplacerat eftersom jag är uppväxt med Molipect, men sen fick jag veta att det finns/fanns en hostmedicin som görs/gjordes på malört, anis och fänkål. Om jag har förstått det rätt så används den fortfarande i, åtminståne, USA.

  • Skydda mot, och behandla, parasiter. Det här finns tydligen beskrivet redan i bibeln, inte för att jag har läst den. Den användes även av franska trupper i Algeriet för att "rena vattnet" och stå emot parasiter som kunde finnas där i. I Sverige ströddes malörten på golvet och konkokter av malört användes för att skrubba sjukhusgolven med. Man kunde även hänga upp en kvist i garderoben för att bli av med malar, därav det svenska ordet "malört".

Malört (artemisia abs...

0 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Dagens absint kommer från Tyskland och Fuss-destilleriet. Det är ett nytt destilleri för mig och verkar inte vara så skolade i absint, vilket förståss inte betyder att absinten inte kan vara bra. Det här är, enligt dem själva, marknadens första blended absint. Man har valt 3 olika absinter, en schweizisk, en fransk och en tjeckisk, och sedan blandat dem i de proportioner som man vill ha. Jag vet inte hur man ser på det här i stort men personligen tycker jag att det känns som fusk att blanda andra personers absint och kalla den för sin egen.
 
 
 
Det är återigen lite känsla av ölflaska över förpackningen och skruvkorken i plåt bättrar inte på den känslan. Man kunde nästan lika gärna använt en kapsyl. Att flaskan dessutom är i genomskinligt glas ver ett dåligt val för en verte. Etiketten är inte heller överväldigande snygg, man har valt 3 färger som skär sig väldigt mot varandra (svart, vit och röd) vilket i vissa fall är ett bra val men här ger det inte så mycket. Det översimplifierade porträttet med text under ger känslan av en Wanted-poster, eller bilderna av försvunna personer på mjölkpaketen. Det verkar förövrigt finnas en historia bakom namnet (och säkert även etiketten) kopplat till "Les Chants de Maldoror" men jag är inte riktigt säker på hur så jag låter det vara osagt.

 

Lagrad: Nej
Destilleri: Fuss-destilleriet
Alkoholhalt: 66,6%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Tyskland

 

Färg och Louche: Det här va inte det rödaste äpplet på trädet, eller snarare den grönaste absinten på hyllan. En gulgrön färg som i och för sig har en helt ok nyans, men den är svag och i den här flaskan ger det bara intrycket av en B-absint... eller saft. Louchen är också svag, jag ser andra sidan av rummet genom glaset och det är inget gott omdömme. Den når sin höjd efter ca 2 delar vatten, jag är inte imponerad.

 

Doft: När jag skruvar av plåtkorken från flaskan känner jag en del lakrits, tätt följt av makaroner (fänkål) och något grönbäskt. Jag skvätter upp några droppar och det enda de har att bjuda på är alkoholstick och något surt. Alkoholbas av druvor? Jag petar i några droppar vatten som plockar fram både fänkål, tvål (malört) och lakrits (anis). Tvålen är dock betydligt starkare än jag hade velat ha den.

 

Smak: Hittills är jag inte eld och lågor och efter att ha smakat på den hänger det nästan istappar ur näsan. Den är bäsk som fan, något jag INTE uppskattar. Fänkål finns också där men bäskan snor uppmärksamheten. Inte speciellt len.

 

Sammanfattning: Den är väldigt lik Quarantaine egentligen, men som en svagar variant, och ska jag vara ärlig vet jag inte om det gör den sämre eller bättre. Fuss-destilleriet har uppenbarligen inget stort intresse av absint eftersom de inte ens kunde besväras att göra sin egen från scratch utan valde att blanda 3 redan existerade produkter. Förpackningen var en total flopp och både louche, färg och smak var undermåliga. Att den här absinten vann guld i verte-kategorin i Absintaderna 2010 är för mig mer förundransväckande än både dubbla regnbågar och Bermudatriangeln. Den ger dock intrycket av en naturlig absint, om än inte en bra en. Tyskland har lite att jobba med säger jag och tilldelar den en ensam grön fé i betyg.

 

Absinthe Maldoror