Absinthe Pernod Recette Traditionelle
Av någon anledning så har den 2 olika etiketter, en som säljs i USA och en som säljs i Europa. Tar man dessutom in den tredje etiketten från den första versionen av Pernod Absinthe så kan det kännas svårt att hitta den rätta. Den du ser på bilden över är den europeiska etiketten på den senaste, autentiska versionen.
Färg och Louche: En stark, naturligt grön färg. Det framkommer inte så tydligt av bilden här ovan men flaskan är grön och den gröna färgen under ytan var inte mycket mörkare så jag trodde att den skulle ha en väldigt blek färg. Det blev en trevlig öceraskning! Den får en ganska medioker louche men den duger, full efter ca 2 delar vatten.
Doft: Ingen höjdardoft direkt, jag känner snus, spritpenna, anis och alkohol, både ur flaskan och glaset. När den sedan späds med vatten försvinner nästan all lukt helt och hållet och lämnar bara lite anis kvar.
Smak: En väldigt okomplex smak som domineras av anis och en beska som dröjer sig kvar. Den är dessutom på gränsen att bli övervattnad vilket iof gör den lättdrucken men tar oss ännu längre ifrån visionen av en kvalitésabsint från Belle´-epoken.
Sammanfattning: Inte lika bra som jag hade föreställt mig. Redan efter att ha doftat på den blev mina förväntningar lite nedtryckta, jag hade hört att orginalabsinten var riktigt bra och en favorit hos många under Bellé-epoken. När jag då får en absint som luktar snus och spritpenna och har en väldigt framstående alkoholdoft kändes det trist och när doften nästan försvann helt efter vattnet så var det motsatsen till vad jag hade förväntat mig. Smaken följde samma mönster och bristen på komplexitet och WOW-faktor var den sista spiken i kistan. Det här va lite mer vad jag hade förväntat mig av en fakesint och inte av en höjdare från slutet av 1800-talet. Betyget blir såklart lågt och Pernod får nöja sig med 2,5 av 5.