1 Läs mer >>
Source: ALANDIA
 
 
 
Idag tar vi oss en titt på Absinthe Désirée, den tredje absinten från Les Parisiennes-serien som jag smakar. Baserad på ett recept från 1800-talet, med en alkoholbas från druvor och en kortare tid på ekfat för att mogna är Désirée en old fashioned absint, like they did back in the day (or so I´m told). Den görs tydligen med lite mer örter än man vanligtvis använder i absint så kanske har jag en örtbomb att se fram emot *håller tummarna*

 

Som alla absinter i Les Parisiennes-serien kommer den här i the mother of all bottles, ett monster i mörkt glas som väger mer än vad själva innehållet gör. Man håller på att avveckla de här flaskorna för de kostar för mycket att frakta but god damn it does it give character to the whole thing! Jag menar, du skulle kunna klubba en elefant med den här, precis som ett välgjort svärd ligger bra i handen, so does this bottle. Den ovala etiketten har vad jag gissar är en tjusig 1800-talsdam på sig med solfjädern i högsta hugg, printad i sepiafärger ger den intrycket av ett gamalt fotografi. Min kom bara försluten med en enkel kork som bilden här ovan visar, men jag vet att det har sålts flaskor som var förslutna med vax (tror det var grönt). Kanske var det under tiden då Vert d'Absinthe fortfarande hade sin affär i Paris.

 

Lagrad: Ett par veckor
DestilleriPaul Devoille (åt Vert d'Absinthe)
Alkoholhalt: 72%
KatergoriVerte
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: Nog är det en verte men den har riktigt mycket bruna nyanser i sig. Kanske är det från tiden på ekfatet, eller så har mitt exemplar solat lite för mycket och/eller har lite för många år på nacken. Louchen är tjock och är full efter bara en dryg del vatten. De sa att den skulle ha en tjock louche eftersom den var gjord med extra mycket växter.

 

Doft: När jag drar ur korken känner jag först fänkål, men senare kommer den söta doften av russin också följt av flera gröna växter. Och mandelmassa, hör och häpna. Alkoholen sticker fortfarande i näsan och jag tror den här kommer må bra av någon månad till i vitrinskåpet. Stickningarna finns kvar efter att jag hält upp den och nu har doften blivit lite svagare. Tycker dock att jag känner lite päron här. Vattnet dämpar alkoholsticket men ökar inte på doften speciellt mycket, där är fortfarande päron men även... mentol?

 

Smak: Lakrits, troligen från stjärnanis för tungan domnar lite på sidorna, och jag känner lite päron också. Tyvärr är den inte så len, den är lite bäsk och både alkoholen och sockret tar mycket plats.

 

Sammanfattning: Hmm, liksom med Jade-absinterna och de övriga Les Parisiennes-absinterna gav den snygga förpackningen och löftet om vintage-profil lite för höga förväntningar. En OK absint var det, och bättre än Minette, men jag märkte inte av att den gjorts på mer växter än vanligt och var verkligen ingen örtbomb. Den hade inte heller den där mjukheten som jag väntat mig från en lagrad absint, även om det bara gäller några veckor. Som sagt kommer nog både doften och texturen tjäna på någon extra månad i vitrinskåpet. Betyget blir 3 gröna féer.

 

Absinthe Désirée

1 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Här har vi storebrorsan till Maison Fontaine Blanche, och anledning till att jag säger storebror är bara för att jag gillar vertes mer, de är lite komplexare och "mognare". Den tillverkas av Les Fils d`Emile Pernot åt den danske entreprenören Sven Olsen. Därför hamnar den under både kategorin fransk absint och dansk absint.

Den har samma flaska som lillebrorsan, gjord i genomskinligt glas vilket funkade för Maison Fontaine Blanche eftersom det är en blanche, men för en naturligt färgad verte är det kanske inte så klokt eftersom det skyndar på nerbrytningen av klorofyllet. Den har en genomskinlig etikett vilket låter det relativt diskreta mönstret sträcka sig över större delen av flaskan utan att hela flaskan täcks med papper. En lite modernare feeling än vad jag vanligtvis söker men tycker det funkar bra här. I toppen sitter en naturlig kork och över det ligger ett orange band som fästs med svart vax och ett sigill med samma blomma som finns på etiketten.

 

Lagrad: Nej
DestilleriLes Fils d'Emile Pernot (åt Sven Olsen)
Alkoholhalt: 55%
KatergoriVerte 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En riktigt klargrön färg, ser lite konstgjord ut men den ska vara äkta. Louchen bjuder först på gott om oil-streaks som sedan övergår i en medelmåttig dimma. Sitter hela tiden och hoppas på att nästa droppe ska göra den lite tjockare men efter ca 1,5 delar vatten är hela glaset fyllt och lochen blir bara svagare efter det.

 

Doft: Doften är definitivt bäst när man sniffar på den öppna flaska: det första jag känner är fänkålen, men jag har spenderat mycket av den sista tiden kring romersk malört och jag tycker jag känner igen den doften här. För övrigt luktar den lite surt också, som en bleue. När dropparna lagt sig till rätta i glaset istället är doften bäsk och sur och det ända jag känner är lite tvål. Efter vattnet blir doften väldigt svag men jag känner tvål och väldigt, väldigt lite vattenpipsrök.

 

Smak: Något grönt, lite höaktigt. Ärenpris? Malörtens tvål finns här och lite kåda samt något som jag känner igen från Zufaneks absinter. Allt som allt får jag nog säga att det är en helt ok smak.

 

Sammanfattning: Well, smaken var betydligt bättre än doften, fanns inte mycket nöje i att sitta och sniffa på den här. Det är tråkigt, jag har alltid känt att doften är lite av absintens själ and this one´s can not be saved. Lyckligtvis väger smaken upp både för medelmåttig smak, doft och louche, kåda är alltid välkommet när jag dricker absint och om den har något som påminner om Zufaneks absinter är det alltid ett plus (blev lite sugen på ett glas Mead Base nu). Den är inte fantastisk, även om den är bättre än många andra. Kommer inte rekommendera den här till någon och jag kommer inte köpa någon mer till mig själv heller, men jag skulle kunna bjuda på den utan speciellt dåligt samvete. Kan inte säga att det var speciellt mycket tvekan i betygsättningen den här gången, 3,5 är nog och väl.

 
 

Absinthe la Maison Fo...

1 Läs mer >>

Den mesta vintage-absinten man hittar idag är troligen från förbudstiden, d.v.s efter att absinten förbjöds. Under 40-, 50-, och 60-talet fortsatte Pernod sin absintproduktion i Spanien där det inte var förbjudet, och tack vare det kan vi idag fortfarande få ta del av absint med drygt ett halvt sekel på nacken. Det finns även några flaskor från innan förbudstiden, ca 1870-1910, men de är betydligt mer sällsynta och har en mycket större prislapp. Det är det som är nackdelen (och charmen) med vintagesprit, den är till för att drickas och därför kommer tillgången alltid stadigt att minska.

 

 

 

I november 2017 gjordes dock en exeptionell upptäckt! En "treasure hunter" (så coolt att det finns såna!) hade hittat en flaska vintage-absint i källaren till vad som en gång varit ett hotell, i södra Frankrike. Tydligen visste man att de föredetta ägarna gillade att resa och samla på sig ovanliga viner (varför hade man då inte letat där tidigare?). Han kontaktade Marc Thuillier, en absintör och samlare som är en del av absinthes.com. De visste inte så mycket om flaskan men köpte den ändå. Senare visade det sig att flaskan var väldigt gamal, den äldsta som hittats faktiskt, man kunde datera den till mycket tidigt 1800-tal och var därmed den äldsta absinten i världen.

 
 
 
 
 

Flaskan gjordes av Dubied Père et Fils, det absolut första komersiella destilleriet, grundat 1798 av Daniel-Henri Dubied i Couvet, Schweiz. Om någon kommer ihåg ett av mina absolut första inlägg om absintens historia (eller bara kan sin absint-historia) så minns du kanske att Dubeid var han som köpte absintens orginalrecept från Henriette Henriod. Han drev destilleriet tillsammans med Henri-Louis Pernod men flyttade det sedan till Pontarlier i Frankrike. Jag tycker att det är häftigt som fan att tänka att redan när absinten förbjöds i början av 1900-talet så låg den här godingen och stuvade i en källare och var redan då vad vi idag gottar oss åt när vi köper vår lilla sample-flaska med ett literpris på drygt 40 000 kr! Nu är den alltså över 200 år gamal!

 

 

 

Vad gjorde absintes.com då med den här flaskan? De valde att donera den till absintmuseet Maison de l’Absinthe i Môtiers, Val-de-Travers, Schweiz, bara en liten bit från där flaskan en gång tillverkats. Eller ja, donera är väl kanske ett lite missvisande ord. Museet hittade en sponsor som var villig att betala för den här unika delen av absinthistoria så kanske behövde absinthes.com-gänget köpa sig en andra plånbok. Absinten är helt klart unik och har blivit kallad för absintens motsvarighet till Mona-Lisa. Jag undrar vad museet betalade för flaskan. Jag menar, om Mona-Lisa hittades idag, vad skulle man inte få betala för den då?

 

 

 

Vet ni vad som är det underbara? Man hittade TVÅ såna här flaskor, inte en! Olika källor skriver olika datum, vissa menar att flaskorna hittades samtidigt (alltså november 2017), andra menar att den andra flaskan hittades så sent som mars 2018. Jag tänker att har det tagit nästan 220 år att hitta den första flaskan så är det inte troligt att man hittar en annan flaska, på ett annat ställe, endast 5 månader senare. Troligare är att man utgår från datumet den såldes till museet eller man gick till tidningarna med nyheten efter att flaskan först sålts till absinthes.com och sedan granskats noga av experter ett tag. Den andra flaskan however, öppnades och gavs till framstående absintörer världen över. Återigen, kanske man inte så mycket gav bort proverna som sålde dem, och jag är säker på att de små glasflaskorna inte gick för småpengar heller. Marc Thuillier och absinthes.com har nog ganska feta plånböcker vid det här laget, eller ett kassavalv som Joakim von Anka.

 

 

 

Inte så dumt på sätt och vis att öppna den andra flaskan, dels gör det den första flaskan den enda i sitt slag (och därmed mer värdefull), dels är absint till för att drickas och nu fick världen (läs några få, rika absintnördar) ta del av drycken på ett annat sätt än bara genom en glasmontel. Personligen känner jag att drycken skulle varit bortkastad på mig, jag är inte finsmakare nog att uppskatta den och dessutom tror jag inte att den behöver ha varit helt amazing. Lagring i all ära men det är inte som att vi lärt oss att göra sämre och sämre absint under de här 220 åren som har gått. Kanske är det här lite som "den första pannkakan" XD To perfect any art takes time, and we have had more than 220 years. Marc Thuillier skulle säkerligen jaga mig med vigvatten och vitlök om han läste det här, kanske var det bara bra att han inte valde att dela med sig av den här absinten till mig ;)

Världens äldsta absin...

2 Läs mer >>
Source: absinthes.com
 
 
 
Idag testar vi en till verte från Frankrike, Enigma Verte. Den började produceras redan 2003, men då hette den bara "Verte de Fougerolles", döpt efter orten där destilleriet ligger. Under 2010 beslöt man att ändra namnet till Enigma av den enkla anledningen att personer som inte talar franska hade svårt att uttala "Fougerolles". Idag finns det gamla namnet kvar som en typ av underrubrik.
 
Som de flesta absinterna jag köper är Enigma Verte en äkta absint, utan konstgjorda smak- eller färgämnen. Det här är dock den enda jag sett hittills som är ofiltrerad, det var nytt för mig. De nämner även att de kom på 7:e plats i Absintaderna 2007, jag vet dock inte om det är så mycket att skryta med.
 
Paul Devoille gjorde som så många andra och tappade upp absinten på genomskinliga flaskor, även fast det får den gröna färgen att brytas ner snabbare. Why, oh why!

 

Lagrad: Nej
DestilleriPaul Devoille
Alkoholhalt: 72%
KatergoriVerte 
Äkta/Fake: Äkta
Land: Frankrike

 

Färg och Louche: En olivgrön färg med lite döda löv. Louchen är tjock och fin, full efter ca 2 delar vatten.

 

Doft: Flaskan bjuder på vanilj och blommor... och fänkål. Vi har något annat där också men mest de här 3. Glaset tar fram en rätt... dammig doft och fänkålen finns också kvar. Inte så mycket alkohol though. Efter vattnet har vi kvar dammet men fänkålen försvinner lite och vi får fram lite fruktigare toner, päron tror jag. Sött, och anis, fortfarande ingen alkohol. Den har rätt mycket doft kvar efter allt vatten, quite nice.

 

Smak: Lakrits, mycket lakrits, anis alltså. Päronet som jag hittade i doften finns också här, lite Gustave över det hela. Texturen är len men tungan domnar lite så det finns nog åtminståne lite stjärnanis i den här.

 

Sammanfattning: En helt ok absint, färgen påminner lite om en fatlagrad absint, en tjock fin louche och tydlig (dock inte så komplex) smak. Inte dum för nybörjare skulle jag säga. Jag kommer nog inte köpa fler flaskor av den här men skulle inte tacka nej om jag blev bjuden på den. 3,5 féer är den absolut värd.

 
 

Absinthe Enigma - Ver...